”Jag är Europas bästa människa; snygg, sexig, smart, charmig – och samtidigt öppen och ödmjuk.” Så kände Wille sig när han i 20-årsåldern testade kokain första gången.
Allt utom heroin hade han experimenterat med förut: hasch, ectasy och lsd redan som tonåring på rejvpartyn. Amfetamin, opium och marijuana under den fyra månader långa Asienresan efter gymnasiet. Och så sprit förstås. Men inget var som kokainet.
– Jag älskade drogen från första stund, säger han.
Femton år senare går Wille på CA, Cocaine Anonymous, minst en, ofta tre gånger i veckan och är nykter sedan ett år. Och den som tar del av hans historia som missbrukare kan inget annat än förundras över att han sitter här på ett fik över en kopp kaffe; en till synes alldeles vanlig, stark och frisk 35-årig trebarnsfar med ett statusyrke, med flickvän och en bostadsrätt mitt i stan. När han lika gärna skulle kunna vara död.
Wille, som enligt anonymitetstraditionerna vid CA inte får framträda med namn och bild, kommer från ett ”vanligt medelklasshem” på Södermalm i Stockholm.
– Jag hade föräldrar som brydde sig, en mamma som varnade mig och som på alla sätt stöttade mig när jag i tonåren erkände att jag hade problem med droger.
– Jag har gått i terapi också och lagt ner massor av pengar på att lura människor runt omkring mig därför att jag vägrat att inse att jag var en missbrukare. När andra slutade i tid, kunde inte jag. Jag minns att någon sa till mig redan när jag krökade som 15-åring: ”Passa dig Wille, du är en sådan som kan bli torsk.” Så fort jag drack eller knarkade blev jag som en annan person. Totalt opålitlig, oberäknelig och gränslös. En aggressiv person som ständigt gjorde saker som han senare skulle ångra.
Redan som 22-åring blev Wille pappa, samtidigt gjorde han en karriär i tv-branschen. Han levde bara något år tillsammans med sitt första barns mamma, men träffade snart en ny kvinna som han tidigt fick barn med.
– Under sex år låg jag ganska lågt med drogerna. Visserligen tackade jag ja så fort någon bjöd mig på kokain, men huvudsakligen höll jag mig till alkoholen. Drack ofta alldeles för mycket, men tyckte att jag hade total koll och absolut inte var någon missbrukare. Jag hade ju allt man skulle ha: bra jobb, flickvän, barn, fin lägenhet. Bra flyt i livet. Mina gamla knarkarkompisar från revjtiden hade jag släppt kontakten med. Flera av dem satt antingen inne eller hade dött av överdoser – många som började knarka i revjsvängen gick senare över till heroin.
Så för fem år sedan beslöt Wille och hans flickvän att flytta isär efter ”en förtroendekris”.
– Jag tyckte hon var en idiot som lämnade mig. I dag ser jag att jag och mina problem var en av förklaringarna.
Nu ska här festas, tänkte jag när hon hade flyttat. Och det första jag gjorde var att åka till en langare och köpa kokain. Sedan körde jag alkohol och kokain, de första två åren bara de veckor jag inte hade barnen, men sedan också när de bodde hos mig. ”Pappa är alltid arg och trött”, sa de om mig.
Missbruket eskalerade. Wille kom allt oftare bakfull till jobbet, men på något sätt lyckades han ändå upprätthålla fasaden, även om en eller annan runtomkring honom nog hade sina funderingar. Men Wille tänkte att ”de vet väl hurdan jag är, alltid lite hit och dit på mitt eget sätt”.
– Hade de börjat tala med varandra hade det kanske hänt något,säger Wille. Men sånt är tabu: man misstänker inte en kollega för att vara alkis eller narkoman hur som helst. Och jag låg i för att lura dem, skyllde på envisa influensor och barn som inte sov. Utåt var jag en stackars snuvig och trött ensamstående trebarnsfar som försökte få vardagen att gå ihop.
Fast när han som chef somnade på jobbet då började han inse att det snart inte skulle hålla längre.
– Vid ett tillfälle, när jag nästan kört ända fram till jobbet, började jag plötsligt att tänka på kokain. Klockan var kanske elva på förmiddagen. Då vände jag bilen, ringde min langare och gjorde en beställning, ringde till jobbet och sa att jag var sjuk och tog en sväng förbi Systemet och köpte en dunk med rosévin, en flaska whisky, tio starköl och tio burkar cider. Och två korsordstidningar i en kiosk. Sedan åkte jag hem, låste om mig och drog i mig alltsammans rakt av: ett par gram kokain och all spriten. Och försökte lösa korsord...
– De som tycker det är coolt med kola skulle ha sett mig då: i svett, ångest, skit, piss – och med ont i alla mina inre organ, och i total paranoia. Varannan sekund rusade jag upp och tittade genom hålet i dörren. Jag var rädd för allt: polisen, langare, andra kriminella, flickvänner, grannar, arbetskamrater.
Samtidigt, säger Wille, var han beredd att ta stora risker för kokainets skull.
– Polisen var ingen stor sak. En av mina langare bodde två minuter från en polisstation – men vad spelade det för roll?
Wille berättar att kokaintillgången blivit större och större. ”Det kommer in ett jämt flöde över Öresundsbron, tullarna har inte en chans.” Bara kanske tre dagar under hans minst fem års intensiva missbruk hade hans ”kran” inget att sälja.
– Jag har väl lagt ner en miljon på kröken och kokain de senaste åren, säger han.
Så vad fick Wille att sluta?
För drygt ett år sedan började han umgås igen med mamman till sina två yngsta barn.
– Jag har alltid varit säker på att det är henne jag älskar och jag ville verkligen vara med min familj. Men så fort jag missbrukade blev jag en annan. Jag slets mellan mina två personligheter: en galet förälskad och ömsint trebarnsfar. Och en rå och cynisk missbrukare. Men trots mina försök att hålla fasaden uppe kände hon väl att något inte stämde. En natt kom hon på mig med några oraderade sms och pusselbitarna föll på plats. ”Jag släpper dig nu”, sa hon. ” Men jag vill att du ringer det här numret, gör du inte det vill jag aldrig se dig igen”.
Det var så Wille hamnade hos CA. Inte för att han tyckte att han behövde hjälp, utan för att göra sin flickvän glad.
– Efter en timme på CA insåg jag att här finns en räddning för mig: där satt män och kvinnor från alla branscher i samhället, banker, kontor, hantverk, advokatfirmor och berättade om sitt drogmissbruk på ett sätt som jag kunde känna igen mig i.
– Och först nu insåg jag att jag hade fastnat i en listig, falsk och stark drog som fullständigt tagit kontrollen över mitt liv, en demon som jag var helt maktlös inför och som jag inte kunde övervinna på egen hand.
Nu har Wille varit nykter i nästan på dagen ett år. Han har gått igenom CA:s tolv steg och säger att den man som han fick som sin ”sponsor”, sin ledsagare genom programmet, har räddat hans liv.
Wille menar att det är viktigt att inte ”dalta” med missbrukare som han, att medierna ska sluta lyfta fram kändisar som alla vet missbrukar och i stället betona sanningen: att missbruk leder till för tidig död.
– Hjärtat stannar, man kör ihjäl sig och kanske sin familj, man blir mördad eller begår självmord.
Själv tycker Wille att han fått tillbaka sitt liv. På ett enda år.
– Jag har inte mått så här bra sedan jag var barn, säger han. Självklart är det inte lätt att sluta. Då skulle många fler ha överlevt den här sjukdomen. Och visst kan jag känna av suget ibland; vitt pulver som tvättmedel eller mjöl kan få mig att rycka till, korsord som jag ofta gjorde mitt i natten kan få mig att tänka på kola. När jag ser folk på tv eller film sniffa, och när jag känner lukten på offentliga toaletter eller barer – då reagerar hjärnan direkt. Men jag har ett skydd nu –under förutsättning att jag går på mina CA-möten. Jag kan äntligen börja känna frihet.