Jag inser redan när vi möts på hans hotell att det här blir ett väldigt speciellt ”återbesök”.
– Det började när vi tittade på fotbolls-VM hemma i Finland 1990. Pappa blev överlycklig när Sverige förlorade alla sina matcher med 2–1. Inte för att han hejade på vare sig Skottland, Costa Rica eller Brasilien, utan för att han njöt när Sverige förlorade, berättar Miika Nousiainen, som besöker Stockholm för att lansera boken på svenska.
– Finska män i min pappas generation är såna. De hatar Sverige, men jag kunde inte förstå varför. Så jag bestämde mig för att reta min pappa och börja hålla på Sverige. Och sen kom ju VM 1994 och Tomas Brolin!
Som så många gånger förr har Miika Nousiainen kommit med färjan till Stadsgårdskajen och börjat sitt Stockholmsbesök med fotboll, inbiten Bajen-fan som han är. Derbysegern över Djurgården satt fint, men skönspelet saknades, konstaterar han innan vi ger oss ut i den svenska sommarvärmen. Jag noterar att han inte påpekar att vädret varit bättre i Finland i år.
Miika Nousiainen behöver inte fundera länge på var hans återbesök ska börja. På Söder, förstås.
Klockan är strax efter nio på morgonen, men i Nytorgsparken är både grönsakshandlare och dagisbarn redan på plats. I kvarteren som kallas Sofo, söder om Folkungagatan, känner Miika Nousiainen sig hemma. Några småttingar i neongröna västar klättrar upp i den stora bilen i lekparken när vi går förbi.
– De där västarna är så typiskt svenska. Fast de är en finsk idé från början, säger Miika.
– Sverige, det är dagisvästar och cykelhjälmar!
Hans föräldrar kommer från Karelen i östra Finland, vilket enligt Miika förklarar varför han – med finska mått mätt – pratar så ”svenskt” mycket. I Karelen har man ”den ofinska ådran”.
– Mina svenska vänner blir lite besvikna på att jag inte är som de förväntar sig att en finländare ska vara. Jag super inte tillräckligt mycket och jag är inte tillräckligt tyst.
Miika växte upp i en liten industriort utanför Jyväskylä i mellersta Finland, Han kallar det en röd sossebygd och någonstans där föddes de varma känslorna för folkhemmet, Per Albin Hansson och Olof Palme som nu är ett slags huvudtema i hans roman.
– Folkhemmet är väl det bästa försöket någonsin i världen att skapa ett ideellt samhälle, där alla är lika viktiga. Men nu tycker jag det är som om välfärdsstaten har avskaffats, både i Finland och Sverige. Klyftorna har bara blivit större, säger Miika och fortsätter in på Katarina Bangata.
I boken heter det att Sverige ”tyvärr missat all kilometerservice de senaste åren”.
– Jag är en stor nostalgiker. Jag är en sån som tycker allt verkar ha varit bättre förr. Dessutom är jag en stor beundrare av jantelagen. Folk tar fel när de tror att det är dåligt för ett samhälle att människor får lära sig att de inte är bättre än andra.
Vi är på väg till Nacka Skoglund-statyn vid Katarina Bangata 42, minnesplatsen som sedan 2001 officiellt heter Nackas hörna. Miika besöker den så ofta han kan. Det är något med hans nostalgivurm och Nacka Skoglund som hänger ihop.
Även fotbollen var bättre förr, hävdar Miika bestämt. Enligt honom kan ingen italiensk ligafotboll anno 2009 mäta sig med legendarens matcher, än mindre någon svensk.
Miika går runt stålskulpturen. Den föreställer Nacka som skruvar en hörna in i mål.
– Se där, han dog 1975. Då var jag bara två år.
Näst Nacka-statyn är Café String Miika Nousiainens viktigaste landmärke i Sofo. Han älskar femtiotalsprylarna och den häftiga stilblandningen på möbler.
– En kopp te. Söderblandning, förstås, säger stamkunden.
Det krävdes en semester i Thailand i slutet av nittiotalet för att Sverige-intresset skulle bli en bokidé. Miika hade börjat jobba som journalist. Likt en antropolog studerade han och hans kompis svenska familjer på de thailändska stränderna. Några började de umgås med.
– De var så vackra och så harmoniska. Barnen var små men alla var snälla, inga höjda röster. Är det ens möjligt? tänkte vi.
– I den typiska finska familjen bråkar alla och barnen skriker. Till sist blev det en rolig grej, det där med den perfekta svenska familjen, berättar Miika.
Han började dra slutsatser som landade i boken sen. Som den att ”när Per Albin lärde svenskarna att älska familjen, red en stövelklädd Mannerheim omkring i Europa och var allmänt överklassig”.
Han noterade också att ”samhälleligheten” verkade stå över födan i den svenska behovshierarkin.
– Ni driver mycket mer i större grupper. När två svenska familjer möts på en strand börjar de prata och flytta filtar efter fem minuter. Två finska familjer tar minst fem dagar på sig, men jag tänker att det kanske blir lite djupare vänskap sen.
– Ni svenskar behöver en massa ytligt pratande först. Small talk, liksom.
Miika dricker upp sitt te och konstaterar att svenskarna ibland skulle behöva lite mer av den finska rakare stilen. Beslutskompetensen. Han berättar att i finska företag ödslar man inte två timmar på att demokratiskt älta skitsaker.
Man har lättare än i Sverige att tolerera att en person bestämmer, vilket skapade en del företagsinterna kulturproblem till exempel när Telia slogs ihop med finländska Sonera.
– Egentligen tror jag den ideala människan är en kombination av en finländare och en svensk, filosoferar Miika.
DN-fotografen Anna-Lena Mattsson, från Mariehamn, lyser upp.
– En ålänning alltså!!!
Miika Nousiainen ler när han får se Ålandsskylten på Anna-Lena Mattssons lilla röda bil och han jublar för årsmodellen – 1986.
– Nya bilar är så boring!
Vi kör genom stan mot Djurgården. Jag är kvar i hans Thailandanalys, för jag kan inte släppa att han också skildrar öppna svenska sår, som till exempel tsunamin, i samma humoristiska stil. Tror du att en svensk publik är mogen för dina lättsamma historier om tsunamin och mordet på Anna Lindh?
– Jag menar inte att skoja om svåra saker. Det var stora tragedier för mig också, både Anna Lindhs död och tsunamin. Jag var i Thailand när vågen kom. Det var en skrämmande situation, även om vår ö inte drabbades så hårt..
– Det jag vill få fram är att svenskarna hanterar stora kriser bättre just för att de alltid vill prata igenom allt.
Romanen ”Hallonlandet” släpptes 2007 och blev en stor kritiker- och publikframgång i Finland. Miika fick intrycket av att hans bok drog ur proppen, satte fart på en efterlängtad diskussion om Sverigerelationen.
– Lillebrorskomplexet har varit ett nationellt trauma i Finland och det har funnits ett behov av att prata, märkte jag. Plötsligt var det många som kom ut som Sverigeälskare, som inte hade vågat göra det tidigare, berättar Miika.
Han har just skrivit klart sin andra roman. Miika Nousiainen menar att det finns två andra stora finländska trauman vid sidan av Sverigekomplexet: det finländska förfallet som löparnation och supandet.
Den nya romanen handlar om en femtioårig man, som drömmer om att Finland återuppstår som löparnation och hårdtränar sin dotter. Miika avslöjar att han har skojat offentligt om att han ska skriva Finlands traumatrilogi.
– Nu vet jag inte hur jag ska få till en bok om alkohol. Men det måste jag väl.
Sollidenscenen ligger tom och öde. Det är med blandade känslor Miika har valt ut just denna plats. Å ena sidan scenen för en av hans största skräckupplevelser i Sverige, ”Allsång på Skansen”. Å andra sidan den fantastiska utsikten över hela Stockholm, där Söderstadions strålkastare är tydligt urskiljbara.
– Allsången är för svensk för mig. Alla är så ofinska och glada. Och de sjunger med! I den finska versionen av samma program sitter alla tysta och gömmer sig för kamerorna, säger Miika.
– Musiken är helt annorlunda i Finland också. Det är dur som gäller i Sverige, moll som gäller i Finland.
Lillebrorskomplexet hade tonåringen Miika Nousiainen i ett fast grepp när han tog båten till Sverige första gången på åttiotalet. Med modersmjölken hade han fått känslan att han skulle till landet där folk var vackrare och hade finare kläder än i Finland.
Där till och med tonåringar kunde köpa balla kläder. Templet dit Miika och hans kompisar vallfärdade hette Hennes & Mauritz och låg på Drottninggatan.
– I Finland var billiga kläder alltid fula. Jag tyckte alla var så trendiga i Stockholm. Men med åren har jag märkt att det blir en trist enhetskultur av allt allt det här modeinriktade. I Finland är stilarna mer personliga. Många bryr sig inte, säger Miika och vill gärna att vi stannar till utanför en av märkesjättens butiker på Drottninggatan.
Han kikar in i dörröppningen och ler nostalgiskt.
I kväll ska han träffa de svenska familjerna från den thailändska ön, som han skildrar i boken. Han har till och med publicerat ett Exceldokument över statusen på deras (och andra familjers) parförhållanden i boken.
Nu ska de äta middag tillsammans på restaurang Prinsen, inbjudna av Miikas svenska bokförlag.
Vad tycker de om din bok?
– Jag vet inte, för de har inte kunnat läsa den på svenska än. De har den på finska, men tyvärr är det ingen av dem som kan någon finska.