– När jag gör musik så gör jag det utan instrument. Det är som en melodi i mitt huvud och så måste jag sitta med någon som spelar och låten tar form ackord efter ackord.
Så förklarar A Camp-sångerskan Nina Persson hur hennes numera världskända musik kommer till. Vi träffas i en hotellobby samma dag som bandet anlänt från New York. Nina är, trots jetlagen, samlad, proffsig och välsminkad.
Och hon har lätt för att sätta ord på sin skapandeprocess.
– Mitt instrument är min röst. Jag är främst sångerska och skriver texter. Jag är omgiven av så många duktiga musiker att jag både blivit lat och fått prestationsångest inför att skriva melodier, säger Nina.
Nina och hennes medarbetare – maken Nathan Larson och producenten Niclas Frisk – jobbar tätt. Musikerna sätter toner på det som Nina föreställt sig. Under ett år tog hon lektioner i klassiskt piano. Men Nina blev aldrig vän med instrumentet, trots att hon lärde sig fingersättning och skalor intill perfektion.
– Jag visste inte vad jag skulle använda pianot till – jag kunde inte fantisera – jag hanterade helt enkelt inte verktyget på ett tillfredställande vis.
Därför är det oftast så att Nina får en färdig melodi som hon skriver text till. Ändå är hon alltid ängslig inför skapandeprocessen och säger sig vara ”skitdålig” på att disciplinera sig. Inte sällan är hon den sista att leverera.
– Det kan låta som en motsägelse men jag tycker verkligen inte att det är kul att skapa, just då. I stället skjuter jag på deadlines och väntar, men när jag får något gjort är det faktiskt en fantastisk upplevelse!
Orden kommer inte automatiskt. Hon kan till exempel börja med en fras som låter bra eller ord som klingar på ett visst vis eller känns sköna i munnen. Ibland tar Nina avstamp i tidigare produktioner, ibland i en alldeles ny känsla.
– Det handlar om att hitta en harmoni och balans. Det får aldrig bli ”perfekt”, då blir det ointressant. Ungefär som gyllene snittet i en målning eller som att man måste ha något syrligt till det söta och något fult i det vackra, säger Nina och tar låten ”The bear on the beach”, som exempel.
I den låten uppstår plötsligt en känsla av hot mitt i idyllen.
– I just den kändes det från början inte helt rätt. Det var för harmoniskt. Så skapade Niclas en övergång som gick i moll och låten föll på plats.
Det händer att Nina också använder instrument. Då tar hon en enkel synt till hjälp för att lägga en slinga av något hon funderat på och hört inne i sitt huvud, speciellt när hon skapar musik för blås. Sedan får musikerna lyssna och tyda klinkandet.
Varifrån får du melodierna och orden du börjar med?
– Jag lyssnar mycket på radio, mer än på musik egentligen. Ofta föds låtarna ur en diskussion eller ett intresse för ett ämne som jag och Nathan och Niclas börjar diskutera.
Kanske startar det med en bok eller en politisk händelse som alla tre i bandet går i gång på. Det kan vara något de blir berörda av eller känner en fascination inför. Då börjar de kolla faktauppgifter och på Amazon får de tag på böcker och så ”youtubar” de. Där hittar de ännu mer konstiga fakta i ämnet. Först därefter kommer musik och text.
Som barn som leker?
– Ja, vi är tre skallar som har j-t kul. Vi har en egen fantasivärld ihop där vi föreställer oss olika scener och situationer som ingen annan kan gissa sig till. Senast hade vi till exempel opiumrök och uteliggare som två ledord. Och från det uppstår så småningom musik som andra kanske tolkar på ett helt annorlunda vis