– Ohly min jävla hjälte. Kalle Thyselius rop ekar ut på det sociala nätverket Facebook. Hans politiska åsikt blottas inför vänner, arbetskolleger och släktingar. Partiåsikterna bärs inte längre i smyg.

– Jag har aldrig förstått att det skulle vara hemligt vad man röstar på. Jag förstår att man inte ska behöva berätta, men jag förstår inte kulturen där man håller det för sig själv, säger Kalle.

Samtidigt som han röstade på Vänsterpartiet i valet jobbar han som egen företagare i ett av Moderaternas starkaste fästen – Östermalm i Stockholm. Kombinationen och öppenheten leder ofta till politiska diskussioner på lunchrasterna.

– Om man tror på en idé vill man ju att alla andra ska tro på den också. Vi är många som gör det bland mina vänner och det finns de som ger sig in i debatt. Det är naturligt i samhället, anser jag.

Kalle är långt ifrån ensam. Experter inom flera forskningsgenrer är överens – mycket talar för att vi har blivit öppnare med våra politiska åsikter. Valhemligheten som länge dominerat svensk kultur har kommit ut ur garderoben.

– Det finns inte längre något negativt med det. Det finns inga sociala eller politiska sanktioner när man avslöjar vad man röstar på, säger Karl-Olov Arnstberg, professor i etnologi vid Stockholms universitet, som specialiserat sig på tabun.

Uppfattningen om vad som är heligt och förbjudet att tala om kommer och går. Utvecklingen mot större öppenhet med partiåsikter har pågått ända sedan vänsterrörelsens 70-tal, då allt fler började ställa varandra politiska frågor.

– Tidigare var det alltför närgånget och oförsynt att fråga vad folk röstar på. Det har helt enkelt varit en politisk rättighet att hålla det hemligt. Alla var ganska överens om att det är en privatsak, medan det i dag är mer tillåtet.

Utvecklingen med internet och ökat nätverkande har påskyndat processen. I dag är det vanligt att man bekänner sin politiska ståndpunkt genom statusuppdateringar på Facebook. Hundratusentals svenskar är medlemmar i olika åsiktsgrupper på sajten. Enligt Karl-Olov Arnstberg följer inte nätet samma sociala logik som i det personliga och ”verkliga” livet.

– På internet kan man få reaktioner på det man skriver, men inte omedelbart. När man träffar männi­skor av kött och blod får man reaktionen direkt och folk kanske tittar konstigt på en.

Samtidigt har framväxten av internet och sociala medier suddat ut gränserna mellan privat och offentligt. En textrad kan numera spridas blixtsnabbt på Facebook.

– Rädslan för att ta en djupare diskussion och stå till svars kanske hindrar en från att i det verkliga livet säga var man står. Den gränsen finns inte på samma sätt när man lägger ut en snabb statusuppdatering på Facebook, säger Jesper Strömbäck, professor i journalistik- och kommunikationsvetenskap vid Mittuniversitetet i Sundsvall.

Han jämför sociala medier med traditionella massmedier i den bemärkelsen att man i båda kanalerna inte ser publiken. Många människor saknar ett sätt att hantera den semioffentlighet som nätet innebär.

– Man upplever det inte som lika offentligt. När jag var ung och man var ute och drack på krogen kunde man möjligen ha lite ångest dagen efter. Men antalet människor som såg det var ganska litet. Vore jag ung i dag så skulle jag vara livrädd för att göra det – man vet inte om det finns en mobilkamera som tar ett kort och lägger ut det på nätet. När det väl ligger där, då ligger det där, säger Strömbäck.

Många tycks uppleva att det som sker på nätet inte är lika mycket ”på allvar” som livet i övrigt. Det är exempelvis inte lika tungt att bli medlem i Centerpartiets grupp på Facebook som att gå med i själva partiet.

– Man kan jämföra det med traditionella former som namninsamlingar och demonstrationer. Namninsamlingar upplever man inte kostar någonting, tar ingen större tid och får inga större konsekvenser. Att där­emot gå med i en demonstration tar mer tid, man tar tydligare ställning och det kan få fler konsekvenser. I det perspektivet påminner Facebook mer om att skriva under en namninsamling.

För studenten Maria Lindberg är öppenhet med åsikter en självklarhet. I samband med valet i söndags uppmanade hon aktivt sina vänner på Facebook att rösta på alliansen.

– Jag tycker att det är viktigt att man står för sina åsiktier och värderingar och kunna visa det. Det är inte så att jag skriker ut på stan vad jag röstar på, men frågar folk så har jag absolut inga problem med att berätta. Jag upplever att det är mycket öppnare i år jämfört med förra valet, säger hon.

Anders Westholm, professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet, tror att en del politiska aktiviteter har flyttats till nätet. Förr bar många partisymboler på sina kläder och väskor, något som nu minskat kraftigt.

– Ett tag gick alla sossar omkring med en röd nål. Det var väldigt länge sedan jag såg det. Knappbärandet var vanligt på 70- och 80-talet och jag kan tänka mig att det tar andra uttrycksformer i dag.

Han upplever privat att det nu för tiden är färre människor som tvärt vägrar att berätta vad de röstar på, men betonar att det inte finns någon forskning som studerat detta tabu i Sverige.

– Men jag minns från min egen ungdom då man ofta strikt hänvisade till valhemligheten. Riktigt så är det inte längre.

Fram till 1925 var det till och med hemligt hur parlamentsledamöterna röstade i riksdagsvoteringar. Kraven från medborgare att få veta vad deras representanter stod för gjorde det omöjligt att hålla kvar systemet.

Fortfarande har röstningsförfarandet i samband med de allmänna valen stark symbolik, enligt Karl-Olov Arnstberg. Grundbulten i regeringsformens beskrivningar om de allmänna valen handlar just om fria, hemliga och direkta val.

– Hela idén när man kommer till vallokalen kretsar kring hemlighet. Vi har de slutna valkuverten och de gröna båsen. Om två kompisar skulle vilja gå in och dela röstbås skulle man bli hindrad, säger han.

Rûken Dal från Kista röstade på Miljöpartiet i årets val. Eftersom hon samtidigt gillar att mecka med bilar händer det titt som tätt att hon blir ifrågasatt för sina åsikter. Då blir det ännu viktigare att kunna ta debatten.

– Jag har frågat mig själv varför det skulle vara pinsamt att fråga andra vad de röstar på. Jag förstår inte varför det är så tabu. Politik är inget som man borde gå och smyga runt med, utan stolt stå med rak rygg för.

Finns det något läge där man inte kan berätta?

– Jag kan tänka mig att det är svårare att berätta att man röstat på Sverigedemokraterna. Men vi lever i ett demokratiskt samhälle och borde kunna berätta utan att folk blir arga eller reagerar personligt.