Under andra halvan av 70-talet tillbringade jag somrarna inklämd i baksätet på en risig Mercedes, åkandes, till någon folkpark i gränstrakterna mellan Östergötland och Småland. Horn, Valö, Storebro, Gamleby, Malexander – fylleslagen avlöste varandra som S:t Petersburgs baler i en gammal rysk roman.
I ena handen hade man en cigarrett och i den andra en milkshakemugg. Kriteriet på korrekt doserad dryck var att bottenplattan släppte inom en timme, när limmet i muggen löstes upp.
Ur folkhälsosynpunkt var det kanske inte optimalt, men däremot musikaliskt. För det här var en tid när allt det bästa strålade samman, på just de där dammiga vägarna.
Stapelvaran var rockabilly som Matchbox och sextiotal som Dylan, Creedence och Kinks. Progg och punk vägde upp red-neck-tendenserna med knivskarp samtidskänsla – Nationalteatern, Sex Pistols – medan allt det bästa från decenniet fanns med som reservproviant: Clash, Jam, Queen, Zeppelin, J Geils.
Livet var ett romantiskt kalejdoskop, där man kunde vrida fram en ny stämning med ett tryck på kassettbandspelaren. Men det fanns bara en sång som verkligen handlade om oss, och som vi skrålade på varje resa.
”Thunder Road” med Bruce Springsteen.
”What else can we do now, except roll down the window and let the wind blow back your hair.”
Den var som skriven för hemresan från Hycklinge Folkets park klockan fyra en sommarmorgon, när solen bubblade upp ur Åsunden och man inbillade sig att man just hade mött sitt livs kärlek.
Till drömmarnas ”Thunder Road” i New Jersey åkte all världens tonårsdesperation, kärlekstörst, frihetslängtan och småstadsångest för att lägga sig ner och dö.
När jag senare i livet flyttade till Stockholm eller kom till New York kunde jag aldrig förstå varför Springsteen var så stor där. Han borde ju vara obegriplig för asfaltbarnen, som aldrig begåvats med den där underbara grusvägen att längta bort ifrån.
Redan 1980 började finsmakarna kliva ur hans Cadillac och tacka för skjutsen. När ”The river” dånade i varje bergssprängare det året skrev Mats Olsson, eller om det var Erik Hörnfeldt, i Expressen att det var slut med The Boss och att ljuset nu kom från England:
”Medan Springsteen sitter och gråter i baksätet på sin limousin går Paul Weller (i The Jam) ut bland riktiga människor.”
Det var en hård dom, men inte alldeles orättvis. Bruce skulle skala bort det pompösa stompet en gång till, med den akustiska, fantastiska ”Nebraska” 1982, men sedan slog han igenom på allvar som det arenafenomen han förblivit i ett kvarts sekel.
Vi förlorade en poet och vann en världsmästare i kollektivgung.
Ullevi 1985 är och förblir den svettigaste rockkonsert jag någonsin har varit på. Springsteen har sedan dess tagit rocken till samma nivå som Ronaldo och Messi har tagit fotbollen – megaformatets – men för mig kommer han alltid att vara den förtvivlade viskningens, snarare än de grandiosa gesternas man.
”Well now, I’m no hero that’s understood. All the redemption I can offer, girl, is beneath this dirty hood.”
Kanske var det oundvikligt att han skulle vandra den vägen. En så briljant liveartist, med så många allsångsvänliga låtar om längtan efter gemenskap – det hade varit slöseri att inte frälsa den stora publiken med dessa oförglömliga väckelsemöten.
Om diktaren toppade för trettio år sedan är väckelsepredikantens bästa tid 2009. Detta blev året när en historisk politiker uttalade de lika historiska orden:
”Anledningen till att jag kandiderar som president är att jag inte kan vara Bruce Springsteen.”
Utan att överdriva ett dugg skulle man kunna säga att det var Springsteen som besegrade George W Bush. När den oreflekterade Texaspatriotismen kulminerade efter 11 september 2001 dämpade Bruce känslostormen med ”The rising”, en dånande lågmäld hyllning till ett helt annat USA än marinkårens, vattentortyrens och de orangea fångdräkternas.
Springsteen lyfte Barack Obamas kampanj, han spelade på presidentens installation och han stod för pausunderhållningen vid årets Super Bowl. Större än så blir ingen artist i den här världen.
Och nu kommer han till Sverige, med polarna i E Street Band. Det är förstås en gåva från himlen, även om de bästa sittplatserna kostar tre tusen spänn.
Springsteens senaste kontrakt på sju skivor för Columbia Records är värt 110 miljoner dollar, och då är ändå konserterna den stora inkomstkällan. Vid det här laget har The Boss lite mer att erbjuda sin käraste än hästkrafterna under en skitig motorhuv, men i en grundläggande mening har han ändå lyckats hålla stilen som arbetargrabb.
Efter en kort tids förvirring på 80-talet, ett havererat giftermål med den obligatoriska fotomodellen och lite för mycket bodybuilding, vände han lyckligt åter till melankolin och rötterna. Den senaste plattan, ”Working on a dream”, är lika späckad med ouppfylld längtan och olycklig kärlek till Amerika som någonsin ”Born to run eller ”Darkness on the edge of town”.
I Bruce Springsteens sällskap är det alltid okej att vältra sig i den mest mänskliga av känslor – drömmen om något större. Som i den desperata slutklämmen av Thunder Road:
”It’s a town full of losers, I’m pulling out of here to win.”