Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Reportage

Romskt mode

Förutom burka och niqab finns det i dagens Sverige antagligen inga plagg som rör upp så mycket känslor som finskromska kvinnors kläder. DN har följt en grupp tonårstjejer och diskuterat vad de finskromska kläderna har betytt för dem.

– Vänd dig med ryggen mot kameran och titta över axeln mot oss. Le som en prinsessa!

Ute är det kulen november, men i en fotostudio i DN-skrapan ger Vivian Lumberg uppspelt instruktioner. Hennes kusin Angelica Lindgren har ställt upp sig på studiogolvet framför fotografen Lars Lindqvist. Vivian vill ha mer dramatiska poser.

– Sväng på kjolen, få tyget att flyga! ropar hon, samtidigt som tyska trion The Baseballs lättsamma rockabillyversion av Rihannas hit ”Umbrella” hörs i studions högtalare.

Angelica Lindgren är, precis som Vivian Lumberg, klädd i en bred och fotsid svart sammetskjol. Till kjolarna bär tjejerna blusar med puffärmar, spets och intrikat brodyr. Angelicas glänser vackert i silver medan Vivians är vit som snö.

Angelicas långa hår är bakåtstruket över hennes rygg, det räcker nästan ner till midjan. En ensam lock, bara ett par hårstrån, faller ner i hennes panna. Hon vet precis hur hon vill ha frisyren och lägger locken till rätta innan fotografen fortsätter ta sina porträtt. Bredvid står Maria Hagert, en annan av Vivians kusiner, och Hilkka Lindgren, Vivians mamma.

Båda har korslagda armar, de verkar inte ha något att tillägga.

Hilkka Lindgren är en av få finskromska sömmerskor i Sverige. Det är hon som har sytt kläderna. De senaste åren har hon lärt ut hantverket till Vivian och Maria, och hon ler belåtet för sig själv medan dottern dirigerar sin kusin i takt med kamerans smattrande.

Någon timme senare är fotograferingen klar och jag följer Hilkka, Vivian, Maria och Angelica till bilen. Utanför svängdörrarna på Marieberg står ett par huttrande mediearbetare och röker.

De kastar långa blickar efter oss.

Det bor cirka 3 000 finska romer i Sverige. Låt oss säga att ungefär hälften av dem är kvinnor och 16–17 år eller äldre. Det är i den åldern finskromska flickor väljer om de ska bära den traditionella kvinnodräkten. Har de en gång tagit på sig kläderna kan de inte sluta bära dem utan att orsaka en mindre skandal bland släkt och vänner.

Att ta av sig dräkten anses bland många finska romer – kaale på romani – som att bryta med hela sitt folks historia.

Förutom burka och niqab finns det i dagens Sverige antagligen inga plagg som rör upp så mycket känslor som finskromska kvinnors kläder. Genom åren har majoritetssamhällets föreställningar och fördomar om romer oavsett ursprung koncentreras i något tusental sammetskjolar och spetsblusar. De finskromska kvinnornas kjolar påstås vara konstruerade för att underlätta snatteri på stormarknader. De omsorgsfullt broderade blusarna tolkas som att finska romer anser sig vara förmer än andra – något motsägelsefullt, kan tyckas, då kjolarnas bärare ju samtidigt ska vara lömska rövare som ägnat sekel åt att lura hederligt folk.

Vid de tillfällen under hösten då jag träffat Hilkka Lindgren, Vivian Lumberg, Maria Hagert och deras kompisar har ”svenskarnas” syn på dem varit det ämne de oftast tagit upp självmant.

– Varenda gång jag har gått in i en affär med de här kläderna har jag blivit förföljd av väktare. Så är det för alla oss finska zigenare. Och innan jag tog studenten fick jag alltid höra i skolan att jag trodde att jag var något, fastän jag inte ”ens hade ett eget land”, säger Maria Hagert.

Det är någon månad före fotograferingen på Kungsholmen, i ett rum på andra våningen i Romskt kulturcentrums lokaler i Gubbängen. En reproduktion av impressionistkonstnären Nils Kreugers mästerverk ”Tattare på Öland” hänger på en vägg bredvid en whiteboard. I mitten av rummet är kaffe, kakor och en stor rulle aprikosfärgat tyg framdukade på ett konferensbord.

Hilkka Lindgren ska ha första lektionen i en sykurs i dag, och Maria, Vivian och sex andra tjejer i tjugoårsåldern sitter runt bordet. Samtliga bär svart sammetskjol och broderad blus eller jacka. Men för den som tittar närmare på detaljerna finns det gott om individuella avvikelser. Ett par ryggtavlor avslöjar kurbitsliknande blombrodyrer över sobert svart tyg, och det finns blusar både med och utan spets. En av tjejerna bär en röijy, en finskromsk jacka, djärvt mönstrad i Dolce & Gabbana-logotyper.

– Vi köper in tyger från Dubai, Turkiet och Frankrike, berättar Hilkka Lindgren medan hon ritar upp mönstret för en undertröja på whiteboardtavlan.

Maria Hagert studerar just nu på bibelskola, men säger att hennes mål är att bli sömmerska.

– Det finns ett värde i att visa upp sin kultur. Jag är stolt över mitt ursprung, och jag vill visa respekt för de äldre. Det är därför jag valt att bära dräkten och därför har jag också alltid velat bli sömmerska, jag har bara väntat på att bli stor. Vi ses hemma hos Hilkka och Vivian två tre gånger i veckan och övar. Men det är svårt, vi har bara en symaskin.

Samma problem uppstår på Romskt kulturcentrum i Gubbängen. Endast en symaskin finns tillgänglig, och när jag ett par veckor senare åker dit för att sitta med på en ny sylektion visar det sig att Hilkka Lindgrens kurs lagts på is.

– Vi hoppas ha råd att köpa in fler symaskiner till våren och dra i gång kursen igen i mars, säger Hans Calderas, föreståndare på RKC, och tillägger:

– Alla är välkomna, inte bara romer!

Hilkka Lindgren är 52 år och föddes i Finland. Familjen flyttade till Sverige när hon var i femtonårsåldern, och i början av 80-talet utbildade hon sig till sömmerska på en skola i Liljeholmen. Sedan dess har hon sytt kläder, främst till finska romer.

– Min förebild är Viola Ruotsalainen, den bästa zigenarsömmerska som någonsin funnits. Hon är gammal men lever fortfarande. Många finskromska sömmerskor vill göra kläderna precis som de alltid har gjorts, men för mig är det självklart att de måste förändras. Även om vi inte har några egna modetidningar kan jag hämta inspiration utifrån. Jag gjorde en jacka med minkkrage till Vivian nyligen. Och jag använder mycket svart spets, tidigare har vit spets dominerat helt. I vår hoppas jag att vi kan göra en egen modevisning där vi visar kläderna för alla.

Traditionella finskromska kläder är dyra, framför allt för att sömmerskans handarbete är tidskrävande och att uppåt nio meter sammet går åt till kjolen. En hel dräkt kostar runt 10.000 kronor.

Hilkka Lindgren skojar om att flera av hennes romska vänner därför flyttat till Finland – romer är specifikt omnämnda som nationell minoritet i den finska grundlagen, och staten sägs betala ut frikostiga bidrag för att de ska kunna bevara sina traditionella dräkter.

Men något generellt bidrag till romer som vill köpa nya kläder betalar finska kommuner inte ut. Vad det handlar om är en kompletterande del av ”utkomststödet”, med andra ord den finska motsvarigheten till det behovsprövade försörjningsstöd som vi även har i Sverige. I Sverige går 520 kr i månaden av försörjningsstödet till kläder. Annika Öquist, utredare på Socialstyrelsen, säger att det inte finns någonting som hindrar de finska romer som beviljats försörjningsstöd att även söka ytterligare bidrag för att ha råd att sy upp sina traditionella kläder.

– Vi har en ramlag och gör sedan individuella bedömningar utifrån behov. Jag känner inte till att någon finsk rom har sökt den här typen av bidrag, men det är en intressant fråga. Socialtjänstlagen säger att kulturella hänsyn ska tas, och vi har ju också annan lagstiftning om nationella minoriteter. Socialtjänsten i kommunerna har stora möjligheter att betala ut den här typen av bidrag. Det är individuell prövning efter behov som styr.

Följer man den finskromska kvinnodräktens rötter bakåt i tiden kommer man på sätt och vis också att spåra det romska folkets historia. Långa kjolar är något som kvinnor i samtliga romska befolkningsgrupper har gemensamt. Forskare anser att romerna för över tusen år sedan utvandrade från vad som i dag är Punjab och Sind i Indien och Pakistan, och dit går den heltäckande klädkoden också att härleda.

Den tjocka svarta sammeten i kaalekjolarna är däremot unik för finska romer. Tyget är en följd av ett runtflackande liv i ogästvänligt finskt klimat, och har varit i bruk de senaste hundra åren.

Pia Laskar är doktor i idéhistoria vid Linköpings universitet och forskar på romer. Hon menar att den finskromska dräkten i dag markerar stolthet över ett kulturellt arv. Men att bära den har också blivit en stark och komplex motståndshandling. Kläderna kan tolkas som ett avståndstagande från den västerländska idén om modernitet.

– Romer är väl medvetna om den rasism de blivit och fortfarande blir utsatta för. De flesta romer bär inte utmärkande kläder, de är assimilerade i samhället och passerar som ickeromer. Att då välja att manifestera sin finskromska identitet i stället för att försöka dölja den tyder på ett stort mod, säger Pia Laskar.

– Kläder har ju olika symbolvärden beroende på i vilket sammanhang de bärs. Att ta på sig en slöja i Frankrike i dag, efter förbudet, har en annan betydelse än att göra det i Jakarta. Samma sak kan sägas om de finskromska kvinnornas dräkt.

Är kläderna ett uttryck för en patriarkal struktur?

– Även där förs ju en liknande diskussion kring burka och slöja. Många svenska muslimska kvinnor bär slöja som ett motstånd mot vad de ser som en sexualisering av samhället, och samtidigt som ett motstånd mot islamofobin.

Är det männen eller kvinnorna själva som fattat det beslutet?

– På liknande sätt uppfattar jag att det är med kaalekvinnornas kläder. De kan vara både frigörande och ett fängelse. Det går inte att generalisera, man måste fråga de romska kvinnorna.

Vivian Lumberg och Maria Hagert känner sig knappast förtryckta av några män. Däremot är det uppenbart att de bär på ett kulturellt arv som tynger dem även bokstavligt talat.

– Det skulle vara jätteskönt att ta av sig kjolen ibland. Den väger ju nästan tio kilo. Men då skulle jag dra skam över mig själv och min familj, säger Vivian Lumberg.

Sedan hon valde att bära den traditionella kaaledräkten har hon bara tagit av sig kläderna när hon sover, berättar hon. Däremot brukar Vivian, Maria Hagert och Marias lillasyster Anette, som också fotograferas för den här artikeln, åka in till stan och prova vanliga tjejkläder i modebutikerna på Drottninggatan.

– Dita von Teese är min stilikon, säger Vivian Lumberg.

Hon är den mest modeintresserade i gänget, och surfar in på Vogue.com för jämnan. Hon säger att hon gillar de senaste kollektionerna från Chanel och Giorgio Armani, ”de har en egen style”. När hon blir sömmerska drömmer hon om att blanda traditionell finskromsk stil med modernt mode.

– Jag skulle vilja göra sådant som ingen annan har, med våra tyger men i stilar som alla kan använda.

I modeVärlden har den kaaleromska dräkten annars satt få avtryck. Den så kallade zigenarstilen, med långa kjolar och färgglada sjalar, fick ett uppsving i samband med den allmänna bohotrenden i modevärlden för tre fyra år sedan. Men för att hitta en tydlig referens till finska romer får man gå tillbaka till våren 2003, då svenska modemärket Blank gjorde sin kollektion ”Mustalaisia” (zigenare).

– Vi gjorde kjolar med vidd och längd och hade unga pärlbroderier runt halshål och avslut. Vi skapade också ett spetsbälte som var tänkt att flyttas runt eller sticka ut under kavajen, berättar Åsa Göransson, en av Blanks designer och grundare.

– Jag växte upp i Eskilstuna där det finns en stor grupp finska romer. Jag hade många kompisar i skolan som var romer och jag fascinerades av den traditionella klädedräkten, med stora kjolar, spetsar och smycken, som deras mammor bar. När vi gjorde kollektionen handlade det förstås om den rent estetiska vinkeln. Men också om att vi såklart ville lyfta fram en segregerad grupp människor som lever i ett utanförskap, eller åtminstone ”mellanförskap”, i Sverige.

Vivian Lumberg och de andra i gänget drömmer om att vara med i ”Idol” – ”men de skulle aldrig ta in en zigenare”. De älskar Lady Gaga. De tycker att bloggaren Kissie är stroppig. De läser Cosmopolitan och Elle och, erkänner de lite mer motvilligt, Veckans Nu.

En annan ung finskromsk tjej, som vill vara anonym, berättar för mig att hon brukar träna på ett gym inne i Stockholm. Då bär hon vanliga träningskläder. En gång efter träningen gick hon ut på stan och fixade till sportkläderna i hiphop-stil.

– Ingen tittade på mig som om jag var konstig. Det var en speciell upplevelse, säger hon.

Den säger också något om tiden vi lever i. I dagens genomindividualiserade samhälle tar ingen egentligen notis om subkulturellt kodade kläder längre. Det var länge sedan någon reagerade på säckiga hiphop-byxor som hänger halvvägs ner till knäna. Punkare provocerar inte, folk får ha på sig vad de vill.

Kvar finns ett säkert sätt att väcka anstöt med kläder. Klä dig i sådant som antyder att du har något annat än individualistisk livsstil som ledstjärna i ditt liv.

Klä dig omodernt.