”Det finns en andlig hunger i detta land som är så stor att den kommer att äta upp dig.”
Så uttryckte en känd psykiatriker det ökade behovet av att bli sedd när han och Olle Carlsson samtalade om saken. Och Olle Carlsson, kan bara hålla med. Han är omdiskuterad präst i Svenska kyrkan och numera kyrkoherde i Katarina församling. De speciellt utformade sinnesrogudstjänster som han håller är fulla till sista bänkraden, trots att det är ganska tomt på andra håll i Svenska kyrkan.
– Jag tror att andlighet handlar om sanna relationer i stället för regler om hur vi ska tygla vårt liv. I relationen med vårt inre finner vi relationen med Gud. Innanför alla skal och roller som vi tar på oss, eller tilldelas, är alla Guds älskade barn. Oavsett kultur eller livsstil.
Egentligen är de omtalade gudstjänsterna lika de klassiska. De följer kyrkoåret och prästen talar. Den stora skillnaden är att besökarna också är med i gudstjänsten och att man tydligt relaterar till de problem som finns i människors liv i dag. Därför inleds alltid gudstjänsten med att en person ”delar” – det vill säga berättar om något som har givit henne eller honom en aha-upplevelse. Det kan vara vad som helst. Ett minne, en saga eller en jobbig händelse.
– Att höra olika personers sanna berättelser och tvivel gör det möjligt för andra att sätta ord på det som tynger dem. Livet är inte alltid lätt att hantera och därför har vi ett behov av att spegla oss i andra och förstå att vi inte är ensamma. Det lindrar.
Och det tycker Olle Carlsson är en av kyrkans största uppgifter. Därför ska den så klart vara öppen för alla och inte diktera villkor för hur människor måste vara och hur man ska leva sina liv eller vem man är kär i. Länge har en liten, konservativ grupp lagt beslag på vad det är att vara kristen. Då har kraven ofta varit större än förståelsen.
– Det ökade behovet av andlighet har förstås med det att göra. Nutidsmänniskan har blivit en väldigt ensam människa. Vi väljer våra relationer, men har ingen naturlig tillhörighet längre. Och det finns få platser för djupa samtal och reflektioner, säger Olle Carlsson.
När sinnesrosammankomsterna nu erbjuder det, fylls åter kyrkorummet. Enligt Olle Carlsson är det inte så konstigt. Den kristna tron innehåller traditioner som vi lätt känner igen oss i. Och han tycker att vi lägger ett tungt ansvar på individen om vi tror att vi kan klara oss utan stöd och helande under ett helt liv.
I familjelivet eller på jobbet kommer vi alla att möta sådant som vi inte kan förhålla oss till. Om vi inte tar itu med de känslorna, är risken stor att vi börjar må dåligt.
– Det är onödigt, för människan är inte ytlig utan har en tendens att jobba med sig själv. Men då måste det finnas en plats för dessa möten och möjlighet att bli sedd och förstådd i det vi upplever. När sådana andliga behov rationaliseras bort för att det blivit ”konstigt och gammaldags” att tro på Gud blir motståndet för många människor för stort. En del drabbas till och med av depression eller får problem med alkohol.
Men Jesus då, vad ska man tro om honom?
– Han är som en prototyp över hur vi människor skulle kunna vara. Och om det vore så att han inte hade funnits hade vi varit tvungna att uppfinna honom.
Olle tycker inte att man behöver tro på en kristen Gud för att gå på hans gudstjänster. I stället välkomnar han oliktänkande.
– Men min egen tro är orubblig och har följt mig sedan barnsben. Utan den hade jag inte övervunnit mina egna svårigheter.
Ändå har inte Olles förhållande till Gud varit alltigenom lätt. Han växte upp med frikyrkliga föräldrar och tyckte att kyrkan var rigid. Men djupet, värmen och kärleken tog han med sig och han menar att det inte är hur man föreställer sig Gud – eller om han/hon/det existerar – som är det viktiga.
– Det viktiga är hur man förhåller sig till den kraften som jag kallar Gud. Att medvetandegöra denna process hjälper människor att hantera sitt liv och i förlängningen bygga ett bättre samhälle.