Onsdag är Den Stora Kvällen på Chicago. Då sipprar jazzen ut på Hornsgatan när besökarna svänger upp dörren med dansskorna hängande i en påse runt handleden.
Chicago är en gammal biograf som blivit danspalats och Stockholms svettigaste mötesplats för lindy hop-fantaster, de som utgör den nya trendiga vågen av vad som förr kallades jitterbug.
Mimmi Gunnarsson är en av stammisarna, hårvalkarna i hennes nacke och den spotska locken i pannan ligger stilla trots att det kan gå vilt till på dansgolvet.
– Jag började för fyra år sedan, när jag såg lindy hop i teveprogrammet ”Floorfiller”. Då hade jag redan fastnat för stilen, så jag sökte mig till en dans som stämde överens med min klädsmak. Numera lyssnar jag nästan bara på jazz, man blir lätt lite hjärntvättad, berättar Mimmi som med sin 22 år hör till de yngsta den här danskvällen.
Hon är 30-talsinspirerad från läppstift till tåspets och vid sidan om konststudierna ägnar hon nästan lika mycket energi åt att hitta accessoarer, kläder, inredning och möbler från rätt tid, som att faktiskt dansa.
Rikard Ekstrand i svart hatt är likadan. Förutom att vara professionell dansare beskriver han sig som ”töntigt intresserad av epoken”.
– Plötsligt vill alla ha retro, folk undrar inte längre vad det är för fel på en på gatan, säger han.
Men det behöver inte vara fundamentalistiskt med lindy hop. Orvar Turegård är 65 år och klädd i en högst modern pikettröja trots att han dansar minst lika mycket som Mimmi.
– Jag har lyssnat på jazz sedan jag var en tvärhand hög och jag har sett alla de stora live, som Ella Fitzgerald på Konserthuset. Jag dansade väl lite foxtrot som ung, men min ingång till lindy var absolut genom musiken. Fast jag tror att de flesta unga tvärt om börjat med att intressera sig för dansen.
Orvar Turegård har dansat i sju år, han är ekonom men arbetar som facklig ombudsman och reser mycket. På onsdagar håller han till på Chicago, på måndagar gärna i Lund och på fredagar i Göteborg om det passar.
Han ägnar dansen ungefär 10 timmar i veckan och har varit på läger i London, Paris och Toulouse. Det är en mycket roligare träningsform än Friskis och Svettis tycker han, men han fick jobba stenhårt i början för att greppa rytmen.
– Jag känner folk överallt nu. Det är en väldig gemenskap, som en enda stor swingfamilj. Och så träffar jag människor som är 20–30 år yngre än jag, men som har samma intresse, säger Orvar Turegård innan han bjuder upp på nytt.
Det är svårt att inte ryckas med av de hesa och knastriga blåsinstrumenten. Dj:n spelar naturligtvis stenkakor och snart ska det bli liveband. Svänget i tonerna och den skuttiga stilen förutsätter glädje, leendena sitter som klistrade över dansgolvet.
En fransman med hatt glider in och bjuder upp. Han jobbar på båt och ligger vid hamn i Stockholm några dagar. Utländska dansare tar ofta vägen förbi Chicago, entusiasterna bakom danspalatset är välrenommerade över hela swingvärlden.
Lindy hop föddes i Harlem på 20-talet och kom till Europa med de amerikanska soldaterna under andra världskriget. Under 60-talet tvärdog den när rocken slog igenom. Utrotning var nära när man släppte varandras händer på dansgolvet och började skaka sina kroppar en och en.
Men lindy hop kom tillbaka, och nu är den större än på många årtionden. Delvis tack vare Sverige, som har positionerat sig hårt i swingkretsar.
Lennart Westerlund, ett av kraftpaketen bakom Chicago, tillhör definitivt de skyldiga. I början av 80-talet återupptäckte han och fem andra dansare de gamla stegen som fanns bevarade på gamla amerikanska filmklipp från 40-talet. Jitterbuggen hade redan ett fäste i Europa, men dansades till vit rockabillymusik från 50-talet och med steg som hade hamnat långt ifrån sitt ursprung.
Lennart och hans kompisar hade tillgång till en brottarlokal nattetid, och där slipade de på rörelser som skulle vara exakt autentiska.
– Vi var väldigt ortodoxa, närmast besatta skulle jag säga, minns Lennart Westerlund.
Medan Lennart Westerlund och hans vänner retade sig på hur ”fel” jitterbuggen dansades insåg de att förebilderna från deras gamla filmer möjligen kunde vara i livet fortfarande, så de åkte till New York för att leta. Och de fann. Framför allt fann de Frankie Manning, en 70-åring som en gång var professionell dansare på Savoy Ballroom i Harlem men som sedan 30 år arbetade på posten.
De bjöd in honom till Sverige för att undervisa på ett sommarläger för swingdans i Herräng och efter det återvände Frankie Manning i stort sett varje år, för att däremellan resa runt och inspirera i andra länder. I våras dog han 94 år gammal och till hans ära ordnades världens största swing-event där naturligtvis Lennart Westerlund och hans dansgrupp Harlem Hot Shots var med och uppträdde.
I Sverige har allmänhetens intresse för dansstilen ökat lavinartat de senaste åren och runt om i landet erbjuds kurser som är fullbokade.
– Det finns inte så mycket prestige i lindy hop. Och det är lättillgängligt, efter ett par timmar kan man göra något som i alla fall förefaller vara lindy för ett otränat öga, säger Lennart Westerlund när han försöker förklara framgången.
Förra helgen firade lokalen Chicago stort 100-årsjubileum. För hundra år sedan öppnade en biograf i källarlokalen på Hornsgatan i Stockholm, som kanske mest var känd för att det var tillåtet att hångla i de mörka stolsraderna. Men nu har swingarna byggt om den till danspalats med handmålade glastak, återskapade tapetmönster och välpolerade detaljer i varje rundat hörn. Det är nästan alldeles klart. Att fira biografens födelse var mest en anledning för fest, Lennart älskar firande.
I baren på Chicago är Trocadero och Zingo storsäljare. Alkohol ingår inte i swingkulturen. Man kan också köpa kaffe, after eight för två kronor och Aladdinchoklad styckevis. Om man ber snällt får man titta på kartongens översiktskarta så att man kan välja rätt smak. Mimmi Gunnarsson dricker bubbelvatten.
– I vanliga livet går man till en bar och dricker öl för att ha något att göra, men det behövs inte här. Man kan bjuda upp någon och då har man alltid en anledning att prata, säger hon.
Jo, det är trevligt. Inte lika tufft som street, inte lika sexigt som salsa, inte samma intimitet som tango. Aningen ofarligt. En liten bit av en annan tid där man plockat med sig det positiva och glädjeladdade, knappast det råa i Harlems svarta atmosfär.
Jazzbandet börjar spela och det är dags för tävling. Sex kvinnor och sex män har anmält sig och lottas ihop. Mimmi ska inte vara med i dag, men hon står i ringen som bildas runt de tävlande och klappar och hejar. Hennes pojkvän Sakarias Larsson är konferencier och presenterar upplägget.
– Det är skönt att vi har samma intresse. Jag tror att många förhållanden spricker om den ena älskar att dansa men inte den andra. Det skulle nog inte gå … säger hon.