Som treåring fastnade Teresa Oscarsson med fingrarna i mormors symaskin.
Inte konstigt att hon några år senare vaggade fram och tillbaka i stolen för att försöka framkalla svimningar under syslöjden.

Hade någon då sagt att Teresa Oscarsson vid 57 års ålder skulle försörja sig med broderade konstverk hade hon skrattat högt. Men vägen dit var krokig.

Efter konstskola och kollektivboende i Kalmar bestämde hon sig för att skaffa ”ett riktigt jobb”. Det blev fritidspedagog.
- Redan under utbildningen märkte jag att det var helt fel för mig. Ändå tog jag min examen och jobbade på fritids i tio år.

Sedan hoppade Teresa Oscarsson av, började plugga socialantropologi och fick i slutet på 80-talet drömjobbet på Etnografiska museet i Stockholm.
- Jag höll i visningar och föredrag. De första 15 åren var jätteroliga.
 

Hon hade sedan barndomen gillat att teckna och fick ett infall att börja brodera på sin lediga tid.
- Jag kände direkt att det var min grej. Mitt huvud var fullt av bilder, ofta handlade det om historia och myter som jag hade jobbat med på museet.

Utan några förhoppningar skickade hon 2003 in fem bilder till Liljevalchs vårsalong. Alla blev antagna.
- Att stå där och se folk som tittade på mina bilder var ett av mitt livs största ögonblick. Redan efter några minuter var den första såld.

En månad senare fick Teresa Oscarsson ett konststipendium och bestämde sig för att, efter 17 års anställning, säga upp sig från museet.

I dag är hon konstnär på heltid och sitter i sonens gamla pojkrum och broderar hela dagarna.
- Jag blir inte rik på det och lever till viss del på min mans lön. Men jag har aldrig ångrat mig. Jag gillar att vara ensam och att arbetet går långsamt. Att göra bilder till en stor utställning kan ta två tre år. Det roliga är att jag som ung ville bli konstnär och att cirkeln nu är sluten.

Kan du brodera rent tekniskt?
- Nej, jag gör antagligen helt fel. Men ingen kan ha några synpunkter på det eftersom jag är konstnär och inte sömmerska.