Sedan började de – och ett dussin andra tomtar från flera av världens hörn – uppladdningen inför Tomtarnas vinterspel 2011. Eller som det heter på utrikes tomtska: Santa Claus Wintergames.
Jultomte.
– Det är ingenting man blir. Det ÄR man, året runt. Det är ett kall, helt enkelt.
Tumbatomten, som i själva verket heter Peter Christiansen, möter oss i en snöfri villaträdgård i Tumba, söder om Stockholm ett par dagar innan han sätter sig i bilen för att ratta mot Gällivare.
Han har precis plockat fram sin tomtedräkt och sett till att accessoarerna är i ordning. Från och med nu och fram till slutet av januari kommer han i princip inte att kliva ur sin röda manchesterkostym.
– Folk älskar tomtar, så det är oerhört tacksamt att vara en. Kanske är det därför man är det; för att man får så mycket tillbaka, för att man hela tiden möts av så mycket glädje ...
Peters garageinfart vaktas av två nymålade, drygt två meter höga gipstomtar.
På gräsmattan står en övergiven släde. Och lite längre bort i trädgården håller Peter på att lägga sista handen vid sin egen lilla tomtebod.
Han har inrett den med en jättelik, vit rottingfåtölj där han ska sitta och läsa sagor för barn. Kanske ska han och hans fru (som egentligen inte alls är särskilt intresserad av tomteri) försöka sälja lite julpynt i tomteboden också.
– Mycket jobb blir det, från slutet av november tills dess att julgransplundringarna är över går det i ett. Och så ska man hinna med det vanliga jobbet också, det är hektiskt ...
I det civila är Peter snickare – men gränsen mellan hans ”vanliga jag” och hans ”tomtejag” är luddig, om den ens finns.
Hans firma heter Tomtens byggservice. Hans tjänstefordon har ordet SANTA som nummerplåt.
Men så är han också, sedan ungefär tio år tillbaka, en av 43 auktoriserade tomtar i Sverige.
Det är ingenting man bara blir. Man rekommenderas, man ansöker, man får går ett år som tomtelärling – allt under överinseende av föreningen Sveriges tomtegille.
Peter passerade nålsögat, fick sin tomtetitel och det tygmärke som intygar att han är tomte alldeles på riktigt.
– Att inse att jag är tomte och att jag faktiskt får vara det, det är nog det bästa som hänt mig. Och som du hör behöver jag aldrig göra mig till. Jag låter som en tomte, har skägg som en tomte och väger som en tomte, skrattar han mullrande på tomtars vis.
Vi förstår vad han menar. Eller gör vi det? Tomte? På riktigt? Ungefär som att ha vilken hobby som helst, eller?
Tumbatomten plirar.
– Du får väl se, säger han och ber oss ta klivet in i tomtarnas värld.
Vi bestämmer oss för att följa efter Tumbatomten till Gällivare. Ett drygt dygn efter att han satt sig i bilen checkar vi in på flyget.
På väg till gaten träffar vi en tomte och hans tre renar från Japan. Det blir en föraning om vidden av intresset för Tomtarnas vinterspel.
Gänget från Japan skulle aldrig missa evenemanget i Gällivare, kosta vad det kosta vill. Tokyo–Gällivare, tur och retur – på fyra dagar.
Det bjällrar om renarna, det hoar om tomten och det går inte att ta miste på den glädje de sprider omkring sig på flygplatsen.
De har för mycket bagage, men minerna är glada, vilket kanske mest av allt förvånar eftersom de tillbringat de senaste tjugo timmarna på ett plan från Tokyo.
Om de haft all utstyrsel på sig sedan de lämnade Tokyo?
– But of course, skrockar Japantomten och presenterar sig som Santa Paradise Yamamoto.
Men kliar inte det påklistrade skägget?
– Hoho, man vänjer sig, inga problem.
En colombiansk vätte ansluter vid säkerhetskontrollen.
Han heter Luis. Han ler nästan störst av dem alla och säger:
– It’s sooooo nice too meet you! Jag har drömt om att får vara med om Tomtarnas vinterspel sedan första gången jag fick höra talas om det. Och nu är jag på väg – det är hur stort som helst!!!
Det löser sig med övervikten på bagaget. Väl ombord somnar tomtegänget från Japan ovaggade.
Några timmar och en mellanlandning i Kramfors senare är vi där – i det som är tomtarnas värld.
Trots att Tumbatomten Peter förvarnat oss tror vi knapp våra ögon:
På Vassaratorg i Gällivare är det fullt av tomtar. Vinterspelen ska invigas. Granen är stor och ståtlig och vartenda förskolebarn i kommunen verkar vara på plats.
Men framför allt:
Två tomtar från Hongkong är där.
Tomten från Tokyo och hans tre renar är där.
En holländsk tomte med tillhörande vätte, två franska tomtar och en colombiansk tomte med vätten från flyget är också där.
Och så de nordiska tomtarna förstås; Dundertomten med tomtemor, Bergsjötomten, Snäretomten med tomtemor, Möretomten, Ålandstomten, Tumbatomten och så två tomtar som nyss flyttat från Gålö till Delsbo. De sistnämnda vet inte riktigt vad de ska kalla sig än.
Tumbatomten Peter skockar förtjust:
– Du ser, vi är som en enda stor familj som har känt varandra ett bra tag nu. Vi brukar säga att Dundertomten och Tomtemor Wega är mina föräldrar. Det gör Bergsjötomten Svenka till min storebror. Min tomteföräldrar är snart 750 tomteår och jag är 540. Den där holländske tomten är förresten en ny kille, han verkar kul. Han är nog yngst med sina 210 år ...
Sinter Klaus Stefan från Holland, 210 år. I människoår blir det ungefär 21 år.
– Ja, vi lägger bara på en nolla, det blir enklast så, förklarar tomtemor Wega, som själv alltså är inne på sitt 750:e tomteår.
På torget leker hon och de andra tomtarna med barnen. Hongkongtomtarna trollar och gör figurer av avlånga ballonger. Japantomten ho-hoar mest av alla. Barnen älskar det.
Men de vet precis till vilka tomtar de ska överräcka sina önskelistor: Till de svenska tomtarna.
– Ja, säga vad man vill om barn, men dumma är de inte. Klart de inte vågar släppa i väg sina listor till tomtar som kommer från andra sidan jordklotet, säger Tumbatomten.
Han har väskan full av önskelistor.
Han tar emot listorna med vördnad. Han läser långsamt och högt från dem och kastar samtidigt små osynliga ögonkast mot mamma eller pappa. På dem ser han oftast om önskningarna kommer att slå in, en nick en liten skakning gör att han vet vad han kan lova.
– Du får vara beredd på att det kan bli svårt med just den här klappen som står överst på listan, men att det i alla fall blir någonting annat kan du vara säker på, säger han till en liten grabb med tindrande ögon.
Som tomte får man inte ljuga. Man får inte bära mask. Man får inte lukta sprit eller rök. Och man måste älska barn – för det är för dem man finns till.
Allt det står i stadgarna för Sveriges tomtegille.
Det står det också att tomten ska uppträda på ett sådant sätt att tilltron till tomten inte kan ifrågasättas eller rubbas.
Och att man ska kunna uttrycka ”ho-ho-ho” med djup, varm och vänlig röst.
Invigningsceremonin på Vassaratorg är snart över. Tomtarna har räknats in, alla är på plats. Projektledaren för evenemanget på Gällivare kommun är nöjd. Tomtarnas vinterspel ska pågå hela helgen och än är det många programpunkter kvar – inte minst själva tävlingen där årets tomte ska koras.
Dundertomten är lite låg; bristen på snö har gjort att renracet och sparkåkningen, de två mest spektakulära grenarna den i kampen, måste ställas in.
– Det var bra länge sedan vi inte hade rejält med snö så här års, konstaterar han.
En mekanisk tjur ska ersätta renkörningen. Och så blir det säckhoppning i stället för sparkåkning.
– Det får duga, suckar Dundertomten som var den som väldigt småskaligt drog i gång Tomtarnas vinterspel 2003.
Inte ens i sin vildaste fantasi kunde han föreställa sig vart det skulle bära hän – men nyheten spred sig som en löpeld i hela tomtevärlden.
– Jag vet faktiskt inte riktigt hur det gick till. Men du vet, nu när vi har det där internet, då kan det gå fort. Och så är ju tomtens dragningskraft stor, säger Dundertomten.
Tomtarnas vinterspel i Gällivare har redan lockat tv-team från Japan, Hongkong, Kanada och Frankrike till Gällivare – sett ur pr-perspektiv är det inget annat än en fullträff för kommunen.
Det har några av tjänstemännen förstått och numera är satsningen på tomtar ingen slump, utan en långsiktig strategi. Hur stort det kan bli om man till slut hamnar rätt, det vet ingen.
– Nog tror jag att det här med tomtar kan utvecklas mer. Vi satsar ju på riktiga tomtar, inget bjäfs. Som tomteland i Rovaniemi... Varför ska japanerna åka dit och köpa plastgrejer de själva producerat? Nä, får vi bara turisterna att fatta att här i Gällivare är det genuina tomtar som gäller, då kommer de nog – i busslaster, säger Dundertomten Sivert.
Dundertomten Sivert har varit tomte så länge han kan minnas. Han har alldels riktigt skägg och en tjusig tomteluva i rött läder, fodrad med fårskinn. Den pekar rakt upp i skyn.
Ska han vara riktigt ärlig så är han inte allt igenom förtjust i de lösskäggsprydda, bling-bling- tomtarna från utomlands – de ligger egentligen alldels för långt från Sveriges Tomtegilles ideal – som i stället ligger väldigt nära de illustrationer av tomtar som konstnärinnan Jenny Nyström gjorde under sin karriär.
– Men vi behöver de utländska tomtarna, de skapar uppmärksamhet kring tomten runt om i världen och är väldigt älskvärda. Och de behöver oss, de tycker att det är otroligt exotiskt att få komma hit. På sikt hoppas vi att de ska inspireras av vår lite mer genuina tomtekultur, lämna det kommersiella bakom sig. Vi får ta det steg för steg, säger Dundertomten.
I två omgångar har han och tomtemor Wega varit i Hongkong och visat upp hur en svensk jul går till. Senast de kom dit hade de med sig tre resväskor julpynt. När de kom fram hade deras tomtekolleger i Hongkong byggt upp en modell av deras lägenhet i Gällivare i en monter på ett stort köpcentrum.
Där firade de jul i en vecka, bakade pepparkakor med alla som ville, gjorde julpynt och promotade Gällivare som tomtens alldeles riktiga hemstad – ”100 kilometers north of the artic circle”.
Det lackar mot fredagskväll i Gällivare. Djupt inne i skogen samlas alla tomtarna för en enskild sammankomst, först runt brasan ute, sedan inne i en liten stuga som tomtarna gör till sin en gång om året. Ett tjugotal tomtar är på plats, nio av dem ska tävla i Tomtespelen under morgondagen, övriga ska heja på.
Det är som lite julafton för dem alla.
Runt brasan grillar de rejäla bitar av falukorv och snackar om året som gått. De flesta av dem brukar jobba som tomtar på daghem och i skolor, på julmarknader och i varuhus. Några läser julevangeliet i lokala radiostationerna och alla ”tomtar” på julafton förstås – 15–20 familjer var brukar de hinna med.
Riktigt hur det rimmar med portalparagrafen i Svenska tomtegillets manifest framgår inte – men sanningen är att på papperet är gillets ambition följande:
”Alla barn ska ha chans att få träffa en vänlig, glad, skäggig, rödkindad, rödklädd och framför allt nykter och ickerökande julklappsutdelare på julafton.”
Åt det skrattar faktiskt Peter lite:
– När jag blev auktoriserad var jag den tomte som bodde längst norrut i Sverige. Så mitt ansvarsområde var från Stockholm till Treriksröset... Då kan du ju tänka dig at det var mycket att stå i ...
Det mest charmiga med hans utsaga är att det inte riktigt går att avgöra om han skämtar eller menar allvar. Det är som om det över allt han säger om sitt liv som tomte svävar någonting mystiskt, ogripbart.
Men när det kommer till det faktiska jobbet så är det rejält slit som gäller.
Möretomten, som egentligen heter Karl-Erik Berg, har redan klarat ett av årets svettigaste gigg:
– Jag satt en hel dag på en scen i ett köpcentrum. Alla barn som ville fick sitta i mitt knä och så togs det julkort. Det blev fyrahundra barn på en dag. Då var det varmt, kan jag lova ...
Och varför gör man det?
– Det är en chans att glädja många barn, att ge dem något att komma ihåg och drömma om. Där jag växte upp var tomten ingen bra tomte. Han var orättvis och kärlekslös. Det satte sina spår. Jag vill inte att andra barn ska ha det så sorgligt som jag hade. Precis så svårt och precis så enkelt är det.
Tomteskrået flyttar in i timmerkåtan, serveras köttsoppa och risgrynsgröt. Santa Jim från Hongkong verkar inte gilla vare sig det ena eller det andra, men han smakar artigt. Ålandstomten berättar att de flesta i gänget tror att det finns små hustomtar som vakar över oss och utanför tomtestugan glittrar den lilla snö som fallit, lågorna från hundratalet marschaller som brinner i skogen fladdar.
Sammankomsten här i skogen är en av Sveriges tomtegilles fyra årliga träffar. I juli ses de på tomtarnas årliga världskonferens i Köpenhamn, då är de bortåt två hundra tomtar på plats. I september firar de skördefest på Åland, och så är det tomteting – årsmöte – någonstans i Sverige i februari.
– Det är gemenskapen, känslan ... Kanske känner vi oss lite utvalda, försöker Tumbatomten förklara.
– Och så är det det där med traditionen, att man vill föra den vidare i en allt mer kaotisk värld ...
När den enskilda tomtemåltiden i stugan är över har klockan hunnit bli över åtta. I skogen ser vi hur ljuset från fick- och pannlampor guppar fram bland stammarna.
Nu är det fritt fram, alla som vill får komma till tomtestugan nu.
I mörkret ser de alldels riktiga ut, våra tomtar. Barnen som kommer tittar förundrade på skådespelet.
Dundertomten Sivert säger:
– Det finns barn som säger till mig att tomtar är bara vanliga gubbar med lösskägg. Så du tror inte på mig? säger jag då. Ibland, brukar de svara då.
– Men en sak ska du veta, och det är att när de kommer hit till timmerkåtan då kvällen blivit sen, då tror nästan alla på tomten, det går som inte att värja sig.
En ny dag gryr i Gällivare och det börjar närma sig tävling. Vid frukostbuffén på Grand Hotel, där de utländska tomtarna är inkvarterade, är det först helt omöjligt att känna någon annan är den franske Père Noel. Han har ett äkta och yvigt skägg och en perfekt tomteflint.
De andra ser precis vanliga ut utan utstyrsel.
Men det märks att det drar ihop sig till tävling, stämningen är lätt upphaussad.
För Japan kommer Santa Paradise Yamamoto ställa upp. På startlinjen för Frankrike: Le Père Noel och tomtemor Delestre. För Holland: Sinter Klas Stefan. För Colombia: Santa Camilio (som har mycket att leva upp till, den colombianske tomte som ställde upp förra året vann).
För norra Sverige tävlar Snäretomten. För Södra Sverige Möretomten. Och för Åland Ålandstomten.
Övriga gänget har i uppdrag att heja på och mingla med barnen.
Men först: tomteparad. Sivert går i spetsen, trumvirvlarna ekar mellan fasaderna på Storgatan.
Några av barnen vill aldrig sluta rycka Tumbatomten i skägget, men han är van så det gör inget.
Det är ju folkfest och strax går startskottet. Det ska tävlas i sex olika grenar: Rida på mekanisk tjur, äta gröt på tid utan att få gröt i skägget, säckhoppning, snurra tio varv med huvudet mot en pinne och därefter springa och kasta ett paket i en säck, slalom mellan pinnar med strut och så ett framträdande: Och så ska Rudolf med röda mulen sjungas från scenen på torget.
Juryn har all makt och är obeveklig och oberäknerlig, kan plötsligt får för sig att dela ut stilpoäng.
– Ho-ho, skrattar Tumbatomten som står bredvid och tittar på spektaklet.
– För mig är det där tävlandet egentligen för mycket jox, jag trivs bättre med det grundläggande i det här jobbet. Snacka med barnen, slå in klappar. Men också att försöka få folk att fatta att det inte är själva paketen som räknas i längden. Det har blivit lite för mycket av det goda på senare år.
– Det tycker jag att vi tomtar måste prata lite mer med folk om. Jag tror faktiskt att barnen hellre har vuxna som bryr sig än att de får en massa paket, herre Jesus vad mycket dåligt samvete folk försöker kompensera på julafton, det är helt otroligt ...
Den lätt bisarra tomtetävlingen drar ned många skratt. Under säcklöpningen faller flera av tomtarna som furor, tjurridningen tar musten ur dem och grötätningen får önskad effekt: den är kul, men balanserar precis på gränsen till det som är studentikost för mycket.
När ”Rudolf med röda mulen” ska framföras från scenen visar det sig att den holländske tomten har en skolad sångröst och han gör ett överlägset framträdande.
Juryn är charmad – Holland avgår med segern och tomtelyckan är total.
Tumbatomten är nästan lite lättad när jippot på torget är över. Han hämtar minibussen som ska ta tomtarna ned till hembygdsområdet vid Vassara älv.
Där nere har 27 byggnader från olika delar av kommunen samlats ihop för att levandegöra bygdens historia. Här finns bland annat en väderkvarn, ett stall, flera härbren – och en bagarstuga där Dundertomten Sivert ställer sig för att baka bröd i vedugnen, bröd som tomtarna ska få smaka.
– Här trivs jag betydligt bättre än uppe på torget, det här är tomteri på riktigt, ler han lite trött.
Det har varit ett par långa, intensiva dagar, ”värre” än julafton, noterar han och fortsätter:
– Jag är ju salig i min tro på att det här med tomtar, det är en viktig och bra sak. Inte bara för Gällivare, utan för alla, säger han.
Tomtarnas vinterspel 2011 går mot sitt slut. Tomteskrået samlas återigen runt en eld för ett öppet möte om hur årets julafton ska bli. Barn och vuxna lyssnar fascinerat på diskussionerna som går.
Vilka ska få julklappar i år egentligen? Hur många? Hur många paket borde vara hårda, hur många mjuka? Och borde inte skorstensfejarna göra sitt jobb lite bättre? Tomtarna landar i att det blir nog ungefär som vanligt, i år igen.
När det är klubbat och klart förbereds för hemfärd, Tumbatomten rattar återigen minibussen fram och tillbaka genom Gällivare för att alla tomtar ska vara på rätt plats vid rätt tillfälle.
– Jag skulle tro att min helg här uppe kostat mig runt 10 000 kronor, du vet; bensin, mat och små julklappar, (Tumbatomten har alltid säcken full med små presenter som han delar ut).
– Men det är det värt, varenda krona.
Morgonen därpå sätter han sig i bilen och kör tillbaka de 118 milen till Tumba. Han har en hektiskt decembermånad framför sig, han är en uppbokad tomte.
– Det kanske var tur att jag och frugan inte fick några egna barn, då hade jag nog inte hunnit med det här, funderar Tumbatomten Peter högt.
– Och nu ser jag ju alla barn som mina! Det är också en bra känsla, att tänka att man faktiskt har ett slags ansvar för att göra alla barn glada.