Den 23 april 1994 tände Bill Drummond och Jimmy Cauty från popgruppen KLF eld på en miljon pund i kontanter och såg pengarna försvinna i ett rökmoln. sexton år senare gör Gudrun Schyman detsamma med 100 000 kronor. Och någon gång däremellan börjar välkammade ynglingar i Stockholms innerstad att spruta ut dyr champagne på golvet och varandra. När så krögarna ryter till – eller var det politikerna – hittar det uppfinningsrika festfolket nya sätt att göra sig av med den bubblande drycken. På snabbast möjliga sätt, precis som Schyman och KLF. Vaskningen föds. Det går till så här: beställ två flaskor skumpa – drick upp en och be bartendern hälla ut den andra i vasken.
Men vad är vaskning, egentligen? Är det konst? Är det politik? Är det utvecklingsstört? Begreppet har spridit sig snabbt under det senaste året, och accelererat i medierna i samband med stekarveckorna i Visby och Båstad – där det, om man ska tro den stereotypa fördomen, rimligen vaskas. Men när DN ringer runt till landets stekartäta barer tycks dikten överträffa verkligheten. Alla har hört talas om vaskning, men få har faktiskt bevittnat fenomenet.
– Fenomenet pågår bara i små kretsar, menar Marie Söderqvist, vd för trendanalysföretaget United Minds, samt författare till boken ”Status – vägen till lycka”.
– Vaskning är en reaktion på att champagnesprutande blivit förbjudet på många krogar, vaskning blir ett finger i ansiktet till dem som förbjudit sprutandet, säger hon och fortsätter:
– Men det är också en protest mot mycket annat. Mot jämställdhet till exempel, ingen annanstans hittar du så stereotypa könsroller som i festvärlden, och det är ju bara män som vaskar. Man ger fingret åt allt – förbud, global rättvisa, rädda planeten och jämlikhet.
Under sommaren har en förlängning av vaskning skett på nätet. Utöver alla Youtubeklipp av hemmavaskare, har en hemlighetsfull man i 30-årsåldern startat sajten smsvaska.se. På sajten finns ett telefonnummer till vilket man skickar ett sms för att enkelt ”vaska” 200 kronor. Tre sms motsvarar en flaska ”sosseskumpa”, 15 en ”kalasskumpa”. På en månad har det sms-vaskats för över 25 000 kronor.
– Det går med en rasande fart och jag ser hur sidan sprider sig snabbare varje dag. Det verkar som att jag har skapat ett monster, skriver den anonyma grundaren i ett mejl till DN.
Vad ska du göra med pengarna som kommer in?
– Grundtanken är att pengarna inte ska användas till något värdefullt för världen; de ska gå till spillo. Om vaskare kände att de vaskade pengar till något värdefullt hade grejen försvunnit. Visst hade det varit trevligare att skänka pengarna till behövande – men då hade ingen vaskat. Inser du det paradoxala?
Varför tror du folk är beredda att sms-vaska?
– Det ger vaskaren en kick att förstöra pengarna. Och det skapar reaktioner hos omgivningen. Se på när Gudrun eldar upp 100 000 kronor. Hade hon hängt med hade hon sms-vaskat pengarna i stället. Vi får se hur det blir Almedal 2014.
Att cementera sin status genom att bränna pengar, eller hälla ut dem, är i sig inget nytt – Nordamerikas ursprungsbefolkning hade länge en ritual på Amerikas nordvästkust, särskilt i Kanada, kallad Potlatch, där man i en statusdemonstration förstörde mat och andra värdefulla ting för att visa att man hade råd. Ska man tro uppslagsverket Wikipedia har ritualen återigen blivit populär bland Nordamerikas indianfolk. Stekarnas vaskning kan också jämföras med uttryck i olika västerländska subkulturer. Hela rockstjärnemyten om att obrytt slänga teveapparater ut ur hotellrum, slå sönder gitarrer på scenen och snorta kokain genom fyrsiffriga sedlar är också spendersamma sätt att skaffa sig kickar. Liksom en tydlig provokation. Psykologen Anna Karlstedt ser också likheter mellan vaskare och exempelvis punkare.
– Om man jämför med punkaren och punkmusiken, som också är – eller i alla fall har varit – ett sätt att provocera eller göra uppror, så handlar ju det om att ”slå uppåt”, mot etablissemanget, mot makthavare. För vaskare är provokationen snarare att spotta nedåt, vilket kan sticka i ögonen extra mycket på en del av oss tror jag, säger Anna Karlstedt.
Vad är det som får en människa att vilja vaska?
– Vaskningen skall i första hand ses som just en typ av provokation, ett sätt att utmana andra. Det handlar också om grupptillhörighet, ett sätt att visa var man hör hemma, vilka som hör ihop och är lika. Detta kan man se i de flesta typer av grupper – beteenden som visar just på tillhörigheten.
Vilka är vaskandets baksidor?
– På ett samhälleligt plan går vaskandet stick i stäv med strävan efter en mer balanserad konsumtion, återvinning och kretsloppstänkande. Det ökar självklart kraften i provokationen men är en oönskad signal i samhällsdebatten. På det individuella planet finns en risk att det ogillande som vaskningen skapar kan leda till tråkigheter för den som vaskar, man tar en risk när man skapar starka reaktioner av ogillande. Sen kan man hoppas att det leder till lite ånger när eftertanken sätter in.
Ogillandet hos andra är tydligt. Tidigare i veckan publicerade Aftonbladet en artikel om vaskningens senaste avyngling – hamburgerdumpning. Nämligen att någon beställer 50 hamburgare på en snabbmatsrestaurang, äter upp en och ber personalen slänga resten. Ilskna kommentarer från läsare blev snabbt många på nätet. Så, är vaskning och dess efterföljare här för att stanna? United Minds vd Marie Söderqvist är skeptisk.
– Vaskning är en sommarfluga, jag ser ingen framtid för det. Jag har undersökt mentaliteter i världen och kommit fram till att Sverige verkligen hör hemma i snålbältet. Här har Ingvar Kamprad hög status och vi vräker inte någonstans. Därför blir vaskning visserligen ett provokativt vett- och etikettbrott. Men samtidigt – svenskar som vaskar för några tusen kronor ter sig bara löjliga när man jämför med amerikaner och ryssar som kan vräka på ordentligt.