När tårarna torkat vill storebror Magnus ta en bild.
Robert vill inte alls först, men brodern försäkrar att av getingsticket syns intet.
25 år senare fyller den svartvita bilden – som brodern tog, framkallade och kopierade i det Fuxska hemmets eget fotolabb – Robert med en omfattande värme. Hans grävande efter en bild från sin barndom resulterade nämligen i det perfekta fyndet:
Det finns ingen bild i världen som bättre skulle kunna beskriva skådespelaren Robert Fux somrar än just den här.
För hans somrar doftade jord och de bestod ofta av slitsamt jobb i grönsakslanden som omgärdade Ulfsborgs gård ett par mil utanför Kalmar i Småland.
Här tillbringade Robert större delen av tiden med sin pappa Heinz (de kallade honom Pappa Ketchup, förstås) och tre av sina fem syskon.
Av 80-talets tilltagande konsumtionshets, växande populärkultur och ökade medialisering märkte medborgarna i det lilla, näst intill självförsörjande samhälle som Ulfsborg var, nästan ingenting.
De hade en duk över tv:n och de hade varken tid eller lust att vara en del av den nöjesbaserade fritidsindustri som kopplat greppet om det nya, moderna Sverige vars tillväxt tog fart just det här decenniet.
Så när Roberts klasskamrater sög nötcrème ur små vita, platta plastföpackningar hjälpte Robert till att safta, sylta, syra och lägga in grönsaker och frukter.
När de fascinerades av storleken på de tuggummibubblor man kunde blåsa med Hubba Bubba, så föredrog Robert att tugga på tokinashi, en japansk, pepparrotsliknande rotfrukt – bara en av alla de exotiska, udda och svårstavade grödor som pappa Heinz odlade.
– På sätt och vis var det som att i den tidsanda när Sverige på allvar skärmat av sig från bondesamhället och tanken på närproducerat – ja, då levde jag just den typen av minisamhälle i hard coreversion, säger Robert.
Och Robert älskade det. Inne i stan (Kalmar) bodde mamma i lägenhet. Där höll hon sig på behörigt, men likväl passionerat, avstånd från sin partner Heinz. Och Robert fick det bästa av två världar: Pappas politiska engagemang och övertygelse om att varje individ är fri – fri att ta ansvar för sin försörjning och för sina handlingar – men också skyldig att göra moraliskt rätt mot jorden, djuren och medmänniskorna.
Pappa predikade antikonsumism, medan mamma Jenny var mycket mer bohemisk i sin inställning: ”åh”, kunde hon utbrista, ”nu har jag lite pengar, jag bara måste köpa en hatt, vilken tycker ni att jag ska välja?”
Mellan de, båda lika livskraftiga, ytterligheterna växte Robert upp. Hos pappa på Ulfsborg förväntades han hjälpa till och sköta sitt trädgårds- och hushållsarbete. Ofta satt han tyst och betraktade pappan som höll möten i trädgården med de lokala representanterna för KPML(r).
Hemma hos mamma kunde vad som helt hända beroende på dagsformen: en svängom med Kate Bush ringande i öronen, kanske? Eller så ställde Robert till med loppis på gården, en gång bar han i princip ut hela bohaget – och många grannar gjorde verkliga fynd (han var billig, Robert ...) innan mamma kom hem och satte stopp för affärerna.
– Så här i efterhand känns det som om mina somrar var fulla av kletzmermusik, intellektuella dilemman och oändligt mycket orörd natur. Vi var en alltigenom udda familj, bara det att mina föräldrar inte bodde ihop fast de var ihop, var ju annorlunda.
Robert tillbringade många av somrarnas timmar i självvald ensamhet. Allra oftast i skogen, nära träden och blommorna. Likt den unga tjuren Ferdinand kunde han sitta och lukta, känna, lära sig – och än i dag kan han komma på sig med att högt namnge blommor med deras latinska namn när han är ute i skogen. Hans minnen består till stor del av detaljerade sinnesintryck:
Han minns ljuden av getingarna som käkade på de flätade vassmattorna som de satte upp som skydd för vinden.
Han minns ljudet av hammocken som lillasyster Molly gungade i och han minns känslan av heta, galonaktiga dynor mot sin rygg.
Och han minns hur deras mamma kunde ta med dem på oändligt långsamma bilfärder på Öland. Hon ville att de skulle titta noga på det landskap som passerade förbi i 20 kilometer i timmen – att bilköerna växte sig långa och aggressiva bakom dem brydde hon sig aldrig om.
”Äh, skit i dom”, sa hon när det tutades omkring dem.
När kompisarna kom och hälsade på visade han gärna upp sin favoritbok – en illustrerad flora – och han hade inga som helst problem med att förklara varför de gjorde egen kefir och ystade sin egen ost på gården. Klasskamraterna var väldigt nyfikna på ”Fux-barnens” (de kallades så) livsstil.
– Varken jag eller mina bröder fick delta i religionsundervisningen under terminerna, det gjorde oss ännu mer spännande. Pappa såg i stället till att vi läste både Koranen och Bibeln och han inspirerande oss att tänka i termer av makt och ansvar. Vi blev tidigt sedda som individer i första hand och barn i andra. Det var också rätt annorlunda, minns Robert.
Men via mamma i stan och skolkamraterna sipprade även andra influenser in; efter att så småningom ha sett Europe på tv hemma hos en kompis visste Robert att han ville höra mer. Först ignorerades hans önskan om att få ”The final countdown” på kasettband, men till slut övertygades hans föräldrar om att han behövde så väl en freestyle som kassetter.
– Jag minns att jag tyckte han var så snygg, Joey Tempest. Jag var förundrad över hans hår, över hur mycket balsam det måste ha gått åt ... Någonstans insåg jag att jag hade väldigt dålig populärkulturell koll, men jag var samtidigt medveten om att jag kunde så mycket annat. Jag tyckte aldrig att det var jobbigt att vara annorlunda, att leva lite utanför.
– Det var något extremt fysiskt över hela min uppväxt och det hade inte bara att göra med att jag faktiskt växte. Det var allt det andra också, allt jobb i trädgården, i landen, i köket. Jag hade alltid skrubbsår och skavsår och valkiga händer. När mina föräldrar sommaren det året jag skulle fylla tio meddelade att vi skulle flytta till Wien förstod jag nog först inte vilken skillnad det skulle bli.
Men det blev det. Lantlig, delvis isolerad idyll byttes mot innerstadsliv i den intellektuella kulturelitens inre kretsar i Wien. Pappa Heinz och mamma Jenny utlovade äventyr, de gifte sig och blev en del av ett brokigt lapptäcke av färgstarka konstnärer och politiskt medvetna. Berlinmuren var på väg att falla, öst skulle snart möta väst och den romantiska komedin ”När Harry mötte Sally” gick varm på biograferna.
Robert, som inte ens hade sett ”Dirty Dancing”, var fortfarande en udda figur, han spelade cello och basblockflöjt och började gilla att uppträda i de sammanhang där föräldrarna umgicks med sina många bekanta.
– Återigen levde jag mellan ytterligheter. I den österrikiska skolan var det disciplinärt och auktoritärt, hemma var det uppochnervända världen. Jag blev ett slags kameleont, en som i alla olika sammanhang överlever. Jag fick en synnerligen bred ingång till mig själv, helt enkelt, konstaterar Robert.
Men livet i Wien blev inte riktigt vad familjen Fux hade tänkt sig. Mamma och pappa separerade och snart var Robert tillbaka i Kalmar. Kasettbanden med Lili och Sussie, Roxette och Europe var så sönderlyssnade att det som kom ut ur lurarna mest var ett slags ljudgröt. Robert började spela teater och iscensatte egna performancetillställningar i den lilla kuststaden.
Han hade tillgång till mängder av olika sätt att uttrycka sig på, han hade sin konst och sin musik, men livet under det utsatta högstadiet var ändå periodvis en helvetisk kamp. När hans sökande efter identitet började på allvar var han både mobbad och utfryst. Då han började inse att han var homosexuell, uppfattade han att det annorlundaskapet gick in i det allmänna annorlundaskap han levde i så han kände aldrig att det var någon jättegrej.
När han som 16-åring berättade för sin mamma la han fram det som ett faktum, och han blev lite förvånad över att hon började gråta. Efteråt förstod Robert att det mest var av oro för hur Robert skulle klara sig i den, för henne (och honom), okända värld som därmed öppnade sig.
Men han klarade sig, förstås. Två veckor senare gick han och en lesbisk tjejkompis ut i lokaltidningen och berättade och omgivningen reagerade med respekt och uppskattning.
– Det låter förstås mycket enklare än det var, men jag vet att jag hade med mig så mycket grundmurad trygghet och känsla för vilken typ av ansvar man har som individ att det faktiskt mest av allt rullade på.
– Mina somrar hade ju lärt mig att jag klarar mig själv och att samhället bara är en fernissa. Under den består världen av vildvuxen natur, som det gäller att förhålla sig till. Numera får jag bara skrubbsår i metaforisk mening, men jag får dem fortfarande.
Roberts rötter söker sig alltså ned i många olika slags jordmåner – i 80-talets Ulfsborg och våningarna i Wien, den avantgardistiska dragqueenscenen, den politiska teatern, den spektakulära provokationen.
I dag är han en av de klarast lysande profilerna i Queer-Sverige och anställd på en institutionsteater, Stockholms stadsteater (han ingår i ensemblen på Skärholmsscenen) och tycker att han har mycket att tillföra:
– Jag har bytt perspektiv många gånger i mitt liv. Jag har upplevts som motvalls och tjurig. Jag vill vara en bra förebild och bereda väg för andra som är annorlunda, samtidigt tycker jag att det är viktigt att varje människa rannsakar sig själv och den makt man har som individ. För om man har makt – då är det viktigt att man delar med sig av den.