Boendet har i alla tider markerat status och position i samhället. Men vad som anses vara ett statusboende har varierat. Nu är vi på väg att lämna den minimalistiska trenden med avskalade och standardiserade uttryck. Det anser Johan Mårtelius, professor i arkitekturhistoria vid KTH i Stockholm.
Funkisvillan i Bromma är fortfarande högt värderad på samma sätt som den pampiga lägenheten på Östermalm eller gården i Skåne eller på Gotland. Men trenden att vi själva ska sätta vår signatur på boendet ökar i rask takt. Vi är på väg mot en större sinnlighet och autenticitet, en färg- och materialrikedom med fler unika föremål, menar Johan Mårtelius.
I gårdagens reportage på Insidan uttryckte Pethra Stahre liknande tankegångar. Hon använde begreppet ”eklekticism” för att beskriva hur hennes familj blandar stilar och uttryck från olika delar av världen: hinduistiska dekorationer, arvegods, danska designfåtöljer. Det är en utveckling som hör samman med globaliseringen och det ökade resandet. Även intresset för återanvändning och loppisfynd ligger i linje med den här blandade inredningsstilen. För oss som individer kan det leda till en större frihet, menar Johan Mårtelius.
– Jag hoppas i alla fall att det förändrar oss så att individen upplever en större valmöjlighet, så att var och en kan sätta sin signatur på tillvaron, säger han.
Medelklassens nutida intåg på överklassens boendearena har likheter med vad som hände när borgerskapet växte fram under 1800-talet. Då uppstod stilar som blandade hej vilt från olika epoker som barock och rokoko.
– Hallwylska palatset är ett exempel. Grevinnan Hallwyl tillhörde det här nya borgerskapet som tog över ekonomiskt. Man frossade inte bara i antiken, utan även i 1500-, 1600- och 1700-talens inredningstrender, säger Leif Wallin, intendent vid Nordiska museet.
Professor Johan Mårtelius menar att riskerna med dagens individualisering är att den pumpar upp våra egon, särskilt i västvärlden. Han tycker att den nuvarande trenden med vindsvåningar är i linje med ett individualistiskt boende.
– Det handlar ofta om generösa lägenheter som har en mindre låst rumsindelning. Det finns ofta utrymme för att sätta sin egen prägel och köra sitt eget koncept.
För att bostaden ska ge status, har det historiskt varit viktigt att den följer de lokala trenderna. En skånelänga ger status i Skåne, en hälsingegård i Hälsingland.
På samma sätt ska en vindsvåning ligga i en citykärna. Johan Mårtelius tror inte att trenden mot ett mer individuellt boende kommer att rucka på den principen. Vi kommer alltså inte att se någon bygga en alphydda i Bromma?
– Man skulle kunna hoppas det, om idealet går mot att vara mindre konformistiskt, men det är nog dessvärre ett önsketänkande.
Fortfarande är vissa yrkeskategorier överrepresenterade i vissa boendeformer och områden. Samtidigt är det allt fler som börjat se boendet som ett sätt att bygga upp en förmögenhet.
Alexander Norén, som intervjuades på Insidan i måndags, kallar det att göra bostadskarriär – ett mer lönsamt sätt att tjäna pengar på än att göra karriär på jobbet och höja sin status.
– ”Bostadskarriärister” är ett begrepp som inte fanns tidigare, säger Johan Mårtelius.
Han menar att bostaden i dag formar grupper och särskiljer oss från andra på ett sätt som inte var lika tydligt tidigare.
Men tittar man längre tillbaka kan man se att fenomenet alltså har sina rötter i 1800-talet och framväxten av det nyrika borgerskapet. Tidigare fanns det skrivningar om att man inte skulle bygga större än vad som ansågs lämpligt för ens samhällsklass. På 1600-talet fick till exempel i nte adelns herrgårdar säljas till andra klasser. Men i takt med att det moderna industrisamhället växte fram blev bostaden mer och mer en handelsvara. Tidigare hade småbrukare haft sina egna gårdar samtidigt som de arbetade på bruket. Men runt storgodsen växte nu statarlängorna fram, grunden för den moderna tidens hyreshus som senare skulle kulminera i förorternas miljonprogram.
– Tidigare var det familjerna som var ägare av släktgårdarna. Det är något helt annat än dagens liberala sätt att betrakta marken och bostaden som en handelsvara, säger Lars Sjöberg, konsthistoriker och tidigare intendent vid Nationalmuseum.
Samtidigt som bostaden blev mer av en handelsvara, växte sig yrkeskulturen ännu starkare under 1900-talet.
– Vi flyttade bort från byn. Yrket blev viktigare än boendet. I dag svänger pendeln åt andra hållet. Boendet har blivit viktigare än yrkestillhörigheten, säger Lars Sjöberg.
Professor Johan Mårtelius menar att det i dag finns en naiv tendens att påstå att vem som helst, bara han eller hon är tillräckligt driftig, kan göra bostadskarriär. Trots att stora delar av befolkningen inte beviljas bolån och inte kan göra någon sådan karriär.
– I dag kan man få intrycket att alla är medelklass. Samtidigt ser vi ju att segregeringen och inkomstklyftorna ökar och att det uppstår nya subgrupper hela tiden.
Det är en viss rörlighet på boendemarknaden som inte är lika bunden till samhällsklass som förr.
– Men faktum kvarstår, det är ännu svårare för en arbetslös – utan ett stort arv – att ta lån för att köpa en vindsvåning, säger Mårtelius.
Konsthistorikern Lars Sjöberg påpekar att vindsvåningar är en logisk utveckling av innerstadsidealet och ett oroväckande tecken på landsbygdens avfolkning.
– Vi har fått en allt starkare önskan att bo tätt tillsammans inne i stan. Det går fortare nu när allt färre tror att landsbygden har någon framtid, säger han.
Johan Mårtelius hoppas på krafter som kan jämna ut den rådande innerstadsvurmen. Han talar om en satsning på kommunikationer och en uppgradering av boendet i andra delar än innerstaden.