Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Livsstil

Sveriges okände parfymkung

Ben Gorham: ”Numera är vårt hem en doftfri zon” Uppvuxen i Akalla, Toronto och New York med rötter i Indien och en karriär som basketproffs. Att Ben Gorham skulle starta Sveriges första och mycket framgångsrika parfymhus, Byredo, var långt ifrån givet.

Ben Gorham viker sina 195 centimeter över sitt stora vita bord på Byredos kontor, åtta våningar upp i en av Hötorgsskraporna. Hans armar är täckta av svarta 50-talstatueringar som försvinner in under t-tröjan. Med mild röst berättar han om sina första parfymer som lanserades för tre år sedan.

– I väst anses rosens doft vara mycket feminin, men i öst är rosen maskulin. I ”Rose noir” tänkte jag på en svart ros som kunde vara både och, en ros man drar upp med rötterna ur fuktig jord och som ger en mörk, jordig rosparfym.

Doften ”Green” är hans pappas doft från början av 80-talet, gröna bönor, apelsin och mysk. ”Chembur” är minnet av platsen där hans mamma föddes i Indien. ”Gypsy water” är tanken om en romantiserad, fri livsstil inspirerad av hans egen uppväxt i ständig rörelse.

– Visst är det mina subjektiva minnen och idéer, men alla kan identifiera sig med minnet av sin pappa eller idén om Indien. Dofter är magi.

År 1977 föddes han på Karolinska sjukhuset i Stockholm. Hans mamma Maureen är katolsk indiska från Bombay, pappa kanadensare från Toronto. De träffades på ett flygplan där hon var flygvärdinna. Paret flyttade till Stockholm där pappan skulle undervisa i International education vid Stockholms universitet Men när Ben var fem år och hans lillasyster Maya ett år lämnade hans far fru och barn och flyttade till Italien.

– Min mamma visste inte vart hon skulle ta vägen, men vi kunde få en bättre uppväxt i Sverige än i Indien så vi stannade kvar i vår lilla lägenhet i Akalla.

Ju fler aktiviteter de hade, desto mindre bus kunde han göra, ansåg hans mor.

– Jag spelade fotboll, basket, och jag ville spela hockey, men min mamma tyckte det var för våldsamt så jag fick åka konståkning i stället.

När Ben var tio år träffade hans mamma sin tonårsförälskelse från Indien igen. Pojkvännen bodde nu i Toronto och familjen flyttade därför till Kanada. Det blev en kulturchock och identitetskris.

– Oavsett hur olika man är i Sverige delar man så mycket under uppväxten. Barnprogrammen, maten, skolan. I Kanada och USA finns stora skillnader mellan etniska grupper. I min high school var det hårt segregerat.

Basketen gick bra och Ben fick ett stipendium att fortsätta i high school på Redemption christian academy, en skola i New York känd för sitt framgångsrika basketlag. Det blev en tuff tid. Skolan var strängt religiös, skolan full av problempojkar som var begåvade idrottsmän men som akademiskt höll låg nivå.

– Allting löstes med våld, de flesta hade aldrig lärt sig något annat sätt att lösa konflikter. Det kändes som ett fängelse.

Men på basketplanen kämpade alla för att vinna.

– I USA blev jag bättre på att ta poäng. I Sverige finns inte någon kultur, eller vilja, att skapa stjärnor. I USA odlar man och backar potentiell talang – på gott och ont.

Efter examen fick Ben basketstipendium till Ryerson universitet i Toronto.

– Universitetslivet är underligt. Idrottsmännen är alltid störst på skolan, mer populära än de bästa akademikerna, de snyggaste, coolast klädda personerna och tuffare än översittarna. Idrottsmän idealiseras i den amerikanska kulturen, därför blir skandaler med proffsidrottsmän som Tiger Woods så enorma. Om man gör läxorna däremot spelar ingen roll.

Ben hakade på, gick på fester, pluggade inte, var omotiverad och bytte huvudämne flera gånger tills han slutligen började läsa inredningsarkitektur.

– Det var första gången jag tyckte att något annat än sport var roligt. Jag hade alltid varit intresserad av kläder och stil, men insåg inte att det var något kreativt. Jag trodde att jag bara var fåfäng.

Han lämnade college för att spela proffsbasket i Treviso i Italien och sedan i Tyskland. Eftersom han föddes och växte upp i Sverige hoppades han på svenskt medborgarskap för att bli EU-spelare. Men fick avslag. Det krävdes att han bodde i Sverige.

– Så jag flyttade till Stockholm. Tränade gratis med svenska lag och hoppades att processen skulle gå snabbt. Samtidigt började jag gå på konstskola i Stockholm. Under tiden funderade jag på min framtid. Jag skulle inte kunna spela basket hela livet. Efter två år i Sverige bestämde jag mig för att lägga av.

– Jag gick upp 21 kilo på mindre än ett år. Min läkare sade att kroppen gick in i chocktillstånd efter att ha tränat varje dag i så många år. Nu har jag tränat bort det igen, men jag har fått sy om mina kostymer.

På konstskolan började han laborera med doftljus, något som var stort i USA men inte lika populärt i Sverige. Ben köpte essenser på nätet, smälte vax och blandade i glas. Intresset blev en besatthet. Tanken på att göra ett helt parfymprojekt tog form.

En vän visade sig vara bekant med Pierre Wulff, ansedd som Sveriges enda ”näsa”, en person med avancerad doftkänsla som arbetar med att ta fram parfymer.

– Jag var jättenervös innan vårt möte och ville egentligen röka, men vågade inte på grund av hans känsliga näsa. Men Pierre var väldigt avslappnad och frågade han om han fick vara ärlig mot mig. ”Ja, gärna” svarade jag. ”Du har blivit lurad”, sade han då.

De råvaror Ben hade köpt på nätet till sina ljus var blandade av klåpare. Wulff avrådde honom från hela projektet. Det lanseras omkring 400 nya dofter varje år och 90 procent av dem försvinner inom något år.

– Men jag stod på mig. Då sade han att han skulle försöka att hjälpa mig. Av ren vänlighet, säger Ben. I dag är Pierre en av mina bästa vänner.

De första idéerna var subjektiva. Ben hade minnen, musik, bilder, platser och saker som han ville att dofterna skulle baseras på.

– Pierre presenterade mig också för två andra välkända parfymörer, Olivia Giacobetti och Jerome Epinette, som hjälpte mig med mina första dofter. För dem var det roligare att leta intressanta kompositioner än att jobba mot stora marknadsavdelningar och efter underlag från fokusgrupper.

Efter Bens utförliga beskrivning återkom de med doftskisser som han sedan testade.

– Jag hade en tydlig vision. Jag gjorde en affärsplan och – det är faktiskt konstigare än att Pierre hjälpte mig – mina bekanta Anders Ullstrand och Johan Bäcke gick in i företaget, hjälpte mig att starta och finansiera bolaget.

Nästa lyckokast var prestigefyllda butiken Colette i Paris. Att komma in där är en imagedröm för de flesta varumärken.

– Jag ringde helt naivt upp dem och sade att jag ”av en slump” skulle befinna mig i Paris, att vi hade gemensamma bekanta och undrade om vi kunde ta en kaffe. Och så åkte jag dit och de tog in Byredo.

Till skillnad från de flesta parfymer som lanseras med modehusens stämplar och kändisnamn använder inte Byredo avancerade flakonger eller reklam. Flaskorna, art deco-inspirerade med svarta lock, och etiketter ser alla likadana ut.

– Kommersiella dofter innehåller mellan 50 och 80 ingredienser och för mig blir de dofterna bara soppa. Vi använder 5 till 15 ingredienser, säger han.

Resultatet blir originella dofter, som den senast lanserade ”M/Mink” som baseras på känslan av kalligrafibläck. Till jul kommer Byredos fjortonde parfym, ”Oud Imortel”, en stark doft som tolkar Mellanösterns träd oudh.

Efter att Colette började sälja Byredo lossnade det. Även om Byredo i dag är NK:s näst mest säljande doftvarumärke är 95 procent av företagets omsättning utomlands. Byredo finns i 18 länder – om två veckor också i Australien, Asien står på tur.

– Det finns en köpstark grupp som köper hela doftgarderober. En kund i London köpte 22 flaskor samtidigt, berättar han.

Du med din bakgrund, varför har du valt att göra lyxparfymer?

– Min idé var att jobba med de finaste kvaliteterna och det bästa hantverket. All vår parfym görs på en fabrik i Linköping. Parfym är den mest tillgängliga lyxen, om man jämför med priset på märkeskläder. Själv har jag alltid varit en ”aspirational customer” och strävat efter en annan, lyxigare livsstil genom att shoppa. Jag skulle själv köpa de här parfymerna.

Skulle du kunna tänka dig att göra en billig parfym för ”alla”?

– Det finns redan så mycket parfym för alla. Jag vill göra något personligt. Men jag har blivit mer demokratisk, jag ser inte ner på den världen. Jag skulle absolut kunna tänka mig att göra en parfym för H & M.

Vilka dofter som säljer bäst skiftar mellan länderna. ”Gypsy Water” är stor i USA, ”Bal d’Afrique” i Europa. I Sverige är ”Blanche” populär – den enda doften Ben inte provat ut på sin egen hud.

– ”Blanche” gjorde jag till min flickvän Natasa. Den doftar som ren bomull, vitt och änglalikt, jag provade ut den på hennes hud i stället för på min egen.

Bär hon den?

– Hon gjorde det i några veckor, men numera är vårt hem en doftfri zon. Jag har inte parfym själv heller om det inte hör till jobbet. Vi försöker att inte blanda ihop familj och jobb.

På hans ena handled är dotterns namn Ines tatuerat. Motiven fortsätter över bröstet, visar han och drar ned t-tröjans halslinningen en bit, där ett stort porträtt av en sjuksköterska från första världskriget tronar med texten ”Rose of no man’s land”. Första tatueringen gjorde han 17 år gammal, ett kors. I dag är tatueringarna en rolig belöning.

– Jag gör alla mina tatueringar hos Jenny på Infamous studio, spontant efter resor eller mycket jobb. Hon får bestämma. Det är en intim grej, att ligga där och gråta under nålen, som att gå till psykolog några timmar.

Bens dotter Ines är nu ett och ett halvt år och går på dagis.

– Jag kan arbeta hur mycket som helst, det tar aldrig slut. Men det är enklare att sätta gränser nu. När jag tänker på henne blir det lätt att prioritera. Jag vill bli motsatsen till min egen pappa som lämnade oss. Familjen är otroligt viktig för mig, det allra viktigaste.

Har du kontakt med din pappa?

– Mamma ordnade det när min pappa startade en ny familj och jag fick halvsyskon. Annars har det varit mycket sporadiskt. När jag var liten minns jag att han kom en gång och vi fick gå på McDonald’s. Jag var lite stolt över det.

Vem är din bästa vän?

– Min barndomsvän Chicco står mig mycket nära. 80 procent av namnen i min telefon är människor som jag inte kände för två år sedan. Då är det skönt att jag och min flickvän träffades innan jag startade Byredo. Hon är min bästa vän.

Men många av de nya bekantskaperna är inspirationskällor. Stilikonen och människorättsförespråkaren Bianca Jagger köpte mängder av Byredoljus och hörde sedan av sig.

– Hon är en ödmjuk och trevlig människa som har lärt mig mycket om konst. Hon säger sig aldrig ha hittat rätt doft så nu är mitt personliga projekt att skapa en doft bara åt henne.

En annan bekantskap är konstnären Francesco Vezzoli, Sverigeaktuell förra hösten när Moderna museet gjorde en kombinerad utställning med Dalí och Vezzoli.

– Miuccia Prada och han är bekanta och var i Stockholm tillsammans. De besökte min butik och hörde sedan av sig. Nu gör jag en begränsad upplaga vaxskulpturer till hans kommande utställning på Gagosian gallery i New York.

Vi hälsar på i butiken på Mäster Samuelsgatan. Den är liten, klädd i grå heltäckningsmatta, gråa väggar och industriskåp i glas och metall. Flaskor radas upp från golv till tak, doftljus och tvålar på hyllor. Bland ljusen finns dofter som ”Peyote poem”, skarp kaktus och öken, ”Loose lips” som doftar läppstift, ”Bakers guild” en pepprig knäckebrödsdoft. När vi är där kommer sångerskan Lykke Li in tillsammans med regissören Tarik Saleh, Ben sticker åt henne en provflaska av nya ”M/Mink”.

Du hade ingen erfarenhet av vare sig skönhetsvärlden eller modebranschen när du startade Byredo?

– Nej, men jag är en bra konsument. Jag tycker om att shoppa och jag är fascinerad av de känslomässiga band människor kan få till varumärken och hur man köper en livsstil genom dem.

Nu väntar en resa till New York igen, sedan en elvadagars resa till Singapore, Melbourne, Sydney, Peking, Tokyo och Hongkong.

– Min mormor är född i en hydda i Indien. Hon fick fem söner och min mamma som alla växte upp i ett garage i Bombay. Jag är så tacksam att min mamma uppfostrade mig och min syster i Sverige, tog oss till Kanada. Jag har fått otroliga möjligheter.

Känner du dig indisk?

– Nja, multikulturell. Men mest svensk. Även om jag tillbringat större delen av mitt liv utanför Sverige. En indier uppvuxen i Akalla har fortfarande mer gemensamt med en Östermalmskille än en indier uppvuxen i Indien.