Livsstil

Thomas Idergard har slutat tvivla

03:29. Den före detta Mufledaren och tv-kändisen blir jesuit.

Ibland tar livet en oväntad vändning. DN har åkt till London och träffat Thomas Idergard. På 1990-talet var han påläggskalv i Moderaterna. I dag är han på väg att bli jesuitpräst.

I korridoren på Heythrop college knäböjer en ung man.

Han är studentkårens ordförande och har fått veta att Thomas Idergard har varit ordförande för Sveriges unga konservativa. Det måste man skoja om.

Den långe svensken skrattar åt hedersbetygelserna, och fortsätter med långa kliv ned till kafélokalen. På torsdagar är han med och arrangerar studenternas fika efter collegemässan. Femton sorters te, sojamjölk, vanlig mjölk och bryggkaffe åker fram på bardisken, tillsammans med kex och kakor.

Fikastund på Heythrop college. Studenterna Thomas Idergard från Sverige och Pat Morris från Indien håller ordning på kaffe och te. Foto: Beatrice Lundborg

Rummet fylls snabbt av studenter och lärare. Thomas Idergard skämtar med allt och alla. Några killar frågar nyfiket om hans förflutna.

– Så du var alltså politiker? Och tv-kändis?

Jo, killen i den svarta collegetröjan påminner vagt om någon som man sett på tv. En medlem i SVT:s nyhetspanel som också hette Thomas Idergard. Den killen var en vacker, rastlös yngling i välsittande kavajer och snyggt stajlad frisyr. Före detta Muf-ordförande. Framgångsrik kommunikationskonsult.

Den här Thomas Idergard är en medelålders man, på en gång lite sprallig och fridsam. Han kan använda ett SJ i efternamnet. Det står för Societas Jesu, den orden som han vill ge sitt liv. På Heythrop college är han skolastiker. Det betyder att han läser teologi i syfte att så småningom blir jesuitpräst. Hans hem under studierna är en kommunitet i Clapham i södra London, där han lever i gemenskap med åtta medbröder.

Om någon förr i tiden hade förutspått att Thomas Idergard skulle hamna i ett kollektiv, hade han inte trott på det själv.

– Men jag har börjat förstå att den Thomas som faktiskt lever i kollektiv förmodligen är en mer sann Thomas än den som man trodde aldrig skulle leva i kollektiv. Eftersom jag tänker att jag är hemma och upplever en stor frid, säger han.

Den livliga kaffestunden på college tar slut lika fort som den börjat. Thomas Idergard måste städa och tömma bryggaren före eftermiddagens lektion i kyrkohistoria.

Så kan livet för en blivande jesuitpräst gestalta sig: han ska inte bara sköta sina akademiska studier i teologi, utan också ta hand om olika vardags­sysslor och gå i mässan och ha egen tid med Gud.

Thomas Idergard har kanske kommit halvvägs på sin långa resa. Det började med en konvertering till katolicismen 2009 och fortsatte med studier i filosofi under några år. Hösten 2012 flyttade han till novitiatet i tyska Nürnberg, för två år som jesuitnovis. I höstas avlade han sina ordenslöften – man kan säga att han har bundit sig till orden, men att den inte har bundit sig till honom – och flyttade till London för att läsa teologi.

Normalt tar studierna tre år, sedan följer en diakonvigning och en viss tids diakontjänst­göring, och därefter prästvigning. Men Thomas Idergard kan inte veta exakt hur och när.

Utanför S:t Mary i Clapham i södra London. En kort promenad från kommuniteten, där Thomas Idergard lever i gemenskap med åtta medbröder. Foto: Beatrice Lundborg

Det ligger i Guds och ordens händer, säger han.

– Kontrollen har jag varit tvungen att släppa på. Det har varit den största uppoffringen för mig i det här livet.

Celibat, fattigdom och lydnad till Gud och till påven, det är de löften som en jesuit avger.

Syftet med att leva på det sättet är så långt det går att imitera Jesu liv: utan egna tillgångar eller samliv, i total lydnad till fadern.

Det är ett livsval med både praktiska och andliga dimensioner.

– Det frigör tid och kraft som en ordensman eller ordenskvinna kan ägna åt att tjäna Gud och våra medmänniskor. Men vi vittnar också om hur det eviga livet kan komma att te sig. I himlen kommer ingen att äga något eller vara gift med någon. Vi kommer att vara fullt glada att tjäna Gud, säger Thomas Idergard.

Ja: tjäna Gud.

Detta är berättelsen om en omvändelse.

Huvudpersonen säger själv att den kan verka rätt knäpp, om man inte förstår och respekterar grundförutsättningen.

– Jag avstår från att äga. Jag säger att det ska vara en stängd möjlighet att gifta mig och få barn. Jag ska inte bestämma över mitt eget liv. De tre sakerna går egentligen emot ganska grundläggande delar av det som är naturligt för människor. Det är ju ganska knäppt, egentligen, säger han.

– Det kan bara förklaras genom tron. Jag räknar inte med att människor som inte har en tro kan se ett gudsbevis i mitt sätt att leva. Jag menar bara att om jag inte trodde och upplevde att jag hade en kallelse, skulle det vara helt knäppt att leva det här livet.

Thomas Idergard föddes 1969 i Arvids­jaur. Familjen flyttade till Skellefteå när han var fem år. Pappa jobbade i byggbranschen och mamma på kontor. De kom från pingströrelsen, men besökte gudstjänster i olika frikyrkor. En farbror blev präst i Svenska kyrkan, och konverterade sedan till katolicismen och blev till slut katolsk präst.

Moderaterna var inte ett givet parti för en pojke från ett frikyrkligt arbetarhem i Västerbotten, men någonstans i debatterna om kärnkraft och betygen hittade han dit. Redan som 17-åring blev han ordförande för ungdomsförbundet Muf i Västerbotten. Vänner från den här tiden minns en värderingsstyrd och passionerad politiker. Det låg i tiden. I skiftet mellan 80-tal och 90-tal upplevde de unga Muf-politikerna att historien var på Moderaternas sida. Berlinmuren föll, kommunistdiktaturerna i Östeuropa förvandlades till europeiska demokratier.

– Det fanns en missionerande och lätt triumfatorisk känsla. Våra värderingar hade rätt. Nu ska vi minsann genomföra politik som gör att samhället blir så lyckligt och bra som vi tror att det kan vara, minns Thomas Idergard.

Men Muf var också splittrat. I den ena falangen den dåvarande ordföranden Ulf Kristersson och Thomas Idergard. De ville använda förbundet som en blåslampa mot moderpartiet. Den andra falangen talade om att ta ansvar. Den leddes av Fredrik Reinfeldt. 1992 tog han makten över Muf.

I samspråk med toppmoderaten Per Unckel. Foto: Ola Torkelsson

När Thomas Idergard valdes till ordförande tre år senare, var det uttalade uppdraget att överbrygga splittringen.

– Det låg ju inte bara på mig. Både Fredrik och Ulf bidrog. Men jag fick kanske lära mig något som är en jesuits livsuppgift, att hjälpa människor att försonas genom att först själv försonas, säger han.

I styrelsen satt bland andra Anna Kinberg Batra, som i dag är Moderaternas partiledare.

Det fanns en tid när folk i Muf trodde att Thomas Idergard var partiets stora framtidsnamn. Men när han 1998 fick erbjudandet att kandidera till riksdagen, valde han att tacka nej.

– Jag kände mig inte längre hemma i politiken. Men varför förstod jag inte då, säger han.

Han gick till kommunikations­branschen i stället, fick olika uppdrag och utförde dem jättebra. Men som en före detta kollega uttrycker saken: han maxade inte. Han ville inte binda sig. Gång på gång tackade han nej till erbjudanden om till exempel delägarskap.

Efter ett antal påstötningar sade han ja till en plats i nyhetspanelen i SVT. Det blev en kul sak, att sitta i morgonsoffan varannan eller var tredje fredag.

Det finns ett Youtubeklipp från den här tiden, ”Thomas Idergard älskar kameror”. Det visar en fåfäng man. I 40-årspresent fick han en modell­fotografering av några av vännerna. Det är en bild som leder tankarna till ”Dorian Grays porträtt” av Oscar Wilde, fast tvärtom: den sköne ynglingen fastnar inte för djävulens lockrop om evig ungdom utan ger sitt liv till Gud och finner den inre skönheten. Bara bilden finns kvar. Som ett dokument från en annan tid.

– Jag levde som en ensamstående man som tror att han är yngre än vad han egentligen är. En man som har gott om pengar i en storstad. Jag mådde bra. Men det var på nivån ”i dag känns det bra”. Det fanns ingen grundläggande frid i livet, säger Thomas Idergard.

Du har sagt att det var tio år när livet inte var som det skulle vara.
– Jag tycker inte att jag hade något mål eller någon riktning, egentligen. Eller rättare sagt, det hade jag. Men målet och riktningen var mig själv. Det var väl en tid av hedonism. ”Allt som är kul och häftigt, det ska man väl pröva, om det inte skadar någon annan.” Man tänker inte på om man skadar sig själv andligt. Jag levde som om jag var Gud i mitt eget liv.

Thomas Idergard har lämnat Stockholmskrogarna bakom sig, men han är fortfarande rolig att umgås med. På fredagsförmiddagen tar vi tunnelbanan från Clapham till London city. Då pratar han om Skatteverket. Han undrar när myndigheten ska höra av sig för att kontrollera vad som hänt med höginkomsttagaren: i Societas Jesu ingår han i en gemenskap och har ingen enskild inkomst, så han uppger numera en nolla i självdeklarationen.

Jag har precis läst en artikel från 90-talet där Muf-ordföranden Idergard inte kunde sluta tala om att sänka skatterna. Nu har han alltså blivit nolltaxerare. En lite omständlig metod, bara.

Sådant kan man fnissa åt på Victoria Line.

Vi kliver av vid Green Park och går till jesuiternas Church of the Immaculate Conception, Den obefläckade avlelsens kyrka, på Farm Street.

Många av jesuiternas kyrkor och ordens­lokaler ligger centralt i storstäderna. Orden har alltid strävat efter att nå ut snabbt i samhället.

– Medlemmarna ska verka där kyrkan och tron behöver det som mest, säger Thomas Idergard, och guidar oss fram till statyn nära altaret.

Den föreställer en svartklädd man med spetsigt skägg. Jesuitordens grundare Ignatius av Loyola.

Han var en baskisk adelsman som fick drömmar om riddarlivet bokstavligen söndertrasade av en kanonkula. Under konvalescensen ville han ha något att läsa. Men han fick inte tag i den riddarroman som han hade tänkt sig, så det blev till att läsa om Jesu liv och helgonberättelser.

Då fick han kallelsen att bli Guds soldat.

Jesuitorden uppstod i en orolig tid, reformationen, och har förföljts av många myter. En är att jesuiterna arbetade för inkvisitionen. En annan, lika felaktig, går ut på att det var jesuitlärarna som hetsade de katolska furstarna i kampen mot protestantismen.

Ingen var ondare än jesuiten i Zacharias Topelius skildring ”Fältskärns berättelser”.

– Han hade stiletten i krucifixet. Det är nog min favoritkarikatyr eftersom den är så långt bort som man bara kan komma från en jesuit, berättar Thomas Idergard.

Sant är däremot att den som inträder i orden bör kunna se på sig själv och sin tillvaro med humor. Sant är också att en kommunikationskonsult från Stockholm kan känna igen lite av sitt eget liv i grundarens väg till Gud.

Loyola var en syndare, som levt i sus och dus, med vin, kvinnor och sång. Så kom kanonkulan.

I Thomas Idergard motsvarades den kulan av kraschen när ett tio år långt förhållande tog slut. Han var i 30-årsåldern och hon var hans livs ­kärlek.

– Vi har försonats och är goda vänner i dag, och jag kan se min skuld i det som hände. Men då i krisen fanns det ingen som jag kunde vända mig till. Och det var faktiskt första gången på väldigt länge som jag började be till Gud, berättar han.

Bönerna och vännerna hjälpte honom ut ur krisen. Han upplevde att Gud spelade en roll. Men det var, som han kallar det, ”teddybjörnsguden”. Någon att ta fram när man behövde tröst.

Det var ingen enskild händelse eller livskris som fick honom att återvända till Bibeln när han närmade sig 40. Bara en allt starkare upplevelse av att hans barnatro kallade honom tillbaka, och att han inte levde som han egentligen trodde. Han var sedan tonåren medlem i Svenska kyrkan, men kände sig mer och mer kritisk till de liberalteologiska strömningarna.

– Det fanns ledande företrädare som ifrågasatte sådant som jungfrufödseln och därmed alltså Jesu gudomlighet. Om man resonerar så, blir kristendomen bara en morallära eller fredsfilosofi. Det är den inte. Kristendomen är tron att Gud har blivit människa, dött och uppstått för att vi ska kunna dela hans evighet. Utifrån det följer resten. Men utan det faller allt och hjälper ingen människa till Gud.

Thomas Idergard skaffade sig den katolska ­katekesen. Sedan satt han och läste den vid ­poolen i pauserna på en konferens.

När han väl bestämt sig för att konvertera, var planen att det skulle gå snabbt. Men när han kontaktade en jesuitpräst vid katolska kyrkan i S:ta Eugenia församling i Stockholm fick han i stället ­rådet att delta i en konversionsgrupp. Han gick dit med viss tvekan.

– Men det var där som min omvändelse i hjärtat ägde rum. Genom de andliga övningarna i gruppen hittade jag ett nytt sätt att leva som människa. Jag förstod på djupet med vilken kärlek Gud ser på mig. Det gjorde att jag fick en mer försonande syn på min omgivning, berättar han.

För omgivningen var det inte självklart att katolicismen skulle göra sanningssökaren Thomas Idergard mer försonlig. En del reagerade negativt när han berättade att han skulle konvertera. Vänner tyckte att katolska kyrkans lära om till exempel samkönade äktenskap och skilsmässor var fördömande.

Det tog tid att inse att de var rädda för att han skulle se på dem med andra ögon eller döma dem.

– Som att jag själv nu minsann skulle ha blivit vit som snö. Men jag tyckte ju att jag hade förstått den verkliga kärleken. Det vill säga Guds kärlek till mig som jag ska ge vidare oavsett, som inte är villkorad till hur andra förhåller sig till Gud eller kyrkan. Men jag insåg att bollen låg hos mig att visa det. Det krävdes en del samtal. I de flesta fall fördjupade det vår relation, konstaterar Thomas Idergard.

I kyrkan på Farm Street vandrar vi till en staty av S:t Thomas More. Han avrättades på order av Henrik VIII när han vägrade överge sin katolska tro, men insisterade in i det sista att han var kungens vän även om han inte kunde sympatisera med allt kungen gjorde.

More är Thomas Idergards favorithelgon. En man som betalade ett högt pris för att värna både vänskapen och vad man tror är sanningen.

– Jag tror att kyrkan lär sanningen om människan på alla plan. Men en del av denna sanning är att var och en är fri att säga ja eller nej till den. Och att vi som säger ja är skyldiga att älska alla och be för alla, även för dem som avvisar den, och även om denna kärlek inte är detsamma som att säga att allt det som den man älskar gör är rätt, säger Thomas Idergard.

På väg till en jesuitkyrka vid tjusiga Mayfair i London. Thomas Idergard och alla jesuit­bröder lever själva i fattigdom, kyskhet och lydnad. Foto: Beatrice Lundborg

Han berättar att själva tillvaron blev mer meningsfull efter konversionen. Men inte uppgifterna i vardagen. Tvärtom kände han hur allt framstod som trivialt jämfört med viljan att förmedla till andra hur man genom att finna Gud också kan finna sig själv. Redan vid ett av sina första besök i S:ta Eugenias katolska kyrka – på kyrkbänken längst bak och förmodligen lite trött efter lördagens party – hade han fått en märklig men stark inlevelse, att det var där som han skulle verka.

– Alltså. Idiot. Du är den största syndaren i stan. Du har just tagit plats på kyrkbänken. Du ska vara glad om de över huvud taget vill ha dig med.

– Så kändes det. Så jag försökte trycka bort det. Jag ville inte prata med någon. Det var oerhört pinsamt. Men det kom tillbaka. Viljan att helt och fullt få ge vidare till andra det jag själv hade fått, den ville inte lämna mig utan växte starkare.

Midsommaren 2009, några månader efter konversionen och strax före årets Almedalsvecka, åkte han till en ignatiansk reträtt i Dalarna. Meditationerna blev vändpunkten. Han såg hur allt som hänt i livet – både det som hade blivit och det som inte hade blivit – hade fört honom till en avgörande punkt i livet.

– Jag var totalt fri att ta ställning till ett lite skrämmande men fantastiskt erbjudande från Gud. Jag kunde tjäna honom och kyrkan på ett särskilt sätt med allt det jag kommit att vara, säger han.

I en övning fick han föreställa sig sin dödsbädd och försöka se tillbaka på sitt liv.

– Den kontemplationen sade så starkt att om det nu är så här att jag kanske har en kallelse, så kommer jag att ligga på min dödsbädd och ångra om jag inte gav den en chans, för att se vad den var, berättar han

Så var det klart. Så började det.

Katolska kyrkan har en karens på tre år för att den som konverterat ska påbörja en prästutbildning. Det är för att garantera att beslutet inte bygger på en tillfällig förälskelse eller flykt. Under den tiden valde Thomas Idergard att läsa in den filosofi som krävs i jesuitutbildningen. Han började också sälja och skänka bort sina tillhörigheter.

Under hela våren 2012, innan han skulle lämna Sverige för novitiatet i Tyskland, stämde han träff med vänner för att berätta. En del av dem var makthavare med ledande befattningar i näringsliv och samhälle. Han hade förväntat sig kritiska frågor.

– Men … det var flera som blev tårögda. Visst ställdes det frågor om begränsningarna i mitt liv, men när de ställt frågorna och förstått vad jag sökte, så kom det oftast tillbaka att ”du ska bli fri”, berättar han.

– Jag blir fortfarande väldigt berörd när jag tänker på de samtalen. Det var så starka vittnesmål om vad frihet egentligen är. Det var människor som på alla sätt kommit mycket långt i liv och karriärer. Och de upplevde sig inte som fria.

Friheten – var det inte just den som Muf-ord­föranden Thomas Idergard hyllade för så många år sedan? När jag frågar hur omvändelsen påverkat hans politiska värderingar är han ganska tveksam till att svara.

– Det är inte längre min roll att prata politik.

Han reflekterar hellre över hur han uttryckte sig under åren i den politiska debatten. Som ungmoderat kunde han gå hårt fram i kampen för vad han såg som sanningen. Under konverteringen sökte han upp personer som han sårat och bad om förlåtelse.

Han ber för alla politiker, oavsett parti.

– Jag önskar dem allt gott. Ingen nämnd och ingen glömd. Jag ber framför allt för att de ska orka söka sanningen även om det kan gå emot alla kortsiktiga intressen, säger han.

Frihet för Thomas Idergard är i dag inte något som låter sig definieras i en politisk debatt.

På ett plan är han i allra högsta grad bunden i sin nya tillvaro. Han har lovat att leva i lydnad, fattigdom och celibat. Han kan inte ens lämna London under terminerna utan att be om särskilt tillstånd.

Ändå är hans stora rastlöshet borta.

– Jag har aldrig känt mig så fri tidigare, för jag är fri att vara den jag är ämnad att vara, den som Gud vill att jag ska bli. Det kommer att finnas både sorg och glädje i mitt liv. Men jag har hittat en lycka som inte bygger på känslor utan ett tillstånd av inre frid, säger han.

Det är Londons vackraste timme när en klar dag övergår i skymning. På krogarna i Clapham tänds ljusen och löftet om en fredagskväll. Unga Londonbor strömmar hemåt från city till partykvarteren söder om Themsen.

Foto: Beatrice Lundborg

Även i huset märkt med skylten Societas Jesu förbereder de nio invånarna ett kalas. Tre medbröder i kommuniteten ska diakonvigas under lördagen. Thomas Idergard har varit i väg och fixat återvinningspåsar till festen.

Sedan vi sågs senast har han också funderat. En jesuit är ingen munk som lever i avskildhet i ett kloster, men han måste hämta kraft i bönen. På det viset påminner livet med Gud om ett vanligt äktenskap: om man slarvar med att tala med varandra, blir relationen dålig.

Ingen kväll passerar utan examen, aftonens bön, där jesuiten ber att få se på dagen med Guds ögon. Speciellt för orden är att försöka avsluta med en tillbakablick på själva stunden: vad hände under bönen?

Det märks att Thomas Idergard befinner sig i en ständigt pågående analys, och nu har han analyserat sina tidigare svar till mig.

Vi går in på ett tapasställe, och han tar fram sina anteckningar.

– Jag kan ge dig lite grand om det här med hur jag omvärderat politiska åsikter. Jag stod för och artikulerade på ett ganska brutalt sätt en utpräglad och tillyxad individualism. Den har jag till delar omprövat. Individer finns bara i avskildhet. En inavlad varg i Värmland kan vara en individ. Men jag ser att människan är en person. Personen utvecklas i gemenskap, säger han.

En karaff vin, några bitar manchego och en liten skål oliver ställs fram på bordet medan Thomas Idergard pratar om hur han som muf-are ägnade sig åt kampen mot kollektivismen. Så endimensionell var konflikten i svensk politik: ­staten eller kapitalet, vänster eller höger.

Religion var och är ett känsligt kapitel i svensk debatt. I alla fall om det gäller kristendomen, tycker Thomas Idergard.

– Sverige är inte bara ett sekulärt land som skiljer på kyrka och stat. Det finns också en stark sekularism och det är något annat, en ideologi som går ut på att religion inte ska synas. Och den vill först attackera det som är det starkaste kulturella arvet i Sverige och det är ju kristendomen. Så det finns en kristofobi i svensk offentlighet. Jag har själv varit med om det både i debatter och samtal på fester. Att folk har frågat varför jag har ett krucifix runt halsen – jo, för att jag är troende katolik – och sedan vänt på klacken och gått.

Vad tänker du när de gör det?
– Att Jesus har sagt att vi ska utstå mycket för hans skull. Det får vi ta. Det är ingenting mot vad kristna drabbas av i förföljelsen från till exempel IS i Mellanöstern. Men om någon skulle vända på klacken för att en person berättar att han är jude eller muslim eller buddist, eller homosexuell, då tror jag att denna någon skulle uppfattas som väldigt intolerant. Nu vändes det på klacken för att jag som katolik sågs som den intoleranta.

Jag ska ge dig en motbild. Testa att vara en muslimsk kvinna som går i slöja en dag i Sverige. Med människor som tycker att de kan göra vad som helst och säga vad som helst.
– Jag vet, jag vet. Du har helt rätt i din bild. Det finns en mobb som går på den här kvinnan. Och det finns en annan mobb som är utbildad, kulturell och betraktar sig som tolerant som går på människor med en annan religion. Det är inte en tävlan om vem som är mest förföljd. Men det finns de som, precis som jag, försvarar den muslimska kvinnans rätt att bära slöja. Samtidigt som de inte tycker att en katolik har rätt att uttrycka åsikter om till exempel aborter.

Samtalet blir allvarligt, om komplexa frågor om liv och död. Vin i enkla dricksglas.

Thomas Idergard på plats i Church of the Immaculate Conception i eleganta Mayfair i London. Foto: Beatrice Lundborg

Thomas Idergard berättar om hur han som jesuitnovis arbetade en månad med moder Teresa-systrarna i ett av Europas fattigaste områden i norra Albanien. Friden försvinner från hans ansikte när han beskriver den maktlöshet som han ibland kunde känna i mötet med misär och fattigdom. Hemma i novitiatet i Nürnberg fick han en helt annan lektion om fattigdom. Han hade mat och husrum. 40 euro, alltså närmare 400 kronor, i fickpengar i månaden. Inget kreditkort.

– Att ha beställt en kaffe på en bar och sedan inse att jag inte har mer pengar, att jag måste till frisören, och att jag helt enkelt får stryka beställningen … Att gå genom Nürnberg och tänka att det vore gott med en öl och inse att det inte går, för då klarar jag inte det som jag ska göra för pengarna dagen efter. Det var erfarenheter som jag aldrig trodde att jag skulle ha.

Samhällsdebattören Thomas Idergard brukade hävda att fattigdom inte är ett relativt begrepp: ingen blir fattig för att andra är rikare. Klyftor i samhället kan vara bra, om de som är längst ned på inkomstskalan ändå får det bättre.

Den blivande jesuitprästen Thomas Idergard har upplevt fattigdom på ett annat plan.

– Fattigdomen är också relativ. Det gör den värre. Jag kunde gå in i en affär för att köpa byxor och inse att det var rea och att jag skulle spara pengar långsiktigt om jag passade på att köpa fler saker nu. Men det gick inte. Jag hade inte mer pengar. Och då kom den där känslan av att andra kan köpa hur mycket som helst, andra kan sitta på kaféer. Men inte jag.

Det har blivit min tur att ställa frågor som jag missat.

Vad tänkte du egentligen när du kom till Alme­dalen efter reträtten i Dalarna?
– Å, det var intensivt. Men det hade kanske någon poäng. Jag kunde betrakta tjattret på ett annat sätt. Jag kände att detta inte var min verklighet. Reträtten var min verklighet.

En del av Thomas Idergards vänner är övertygade om att han i framtiden blir en viktig röst för den katolska kyrkan. Andra säger med eftertryck att de hoppas att han slipper vara debattmaskin och kan ägna sig åt själavård.

Thomas Idergard ler över ostkanterna på tapasrestaurangen i Clapham.

När han sökte sig till jesuitorden undrade några i hans omgivning om han inte bara kunde ägna sig åt katolska kyrkans kommunikation. Då fick han tänka över sin kallelse, och hitta ett svar.

– Jag söker inte ett nytt jobb eller en ny offentlig scen. Jag kan skriva och debattera om det finns tid och plats och jag är den rätta personen, men det är inte det som har kallat mig. Jag vill ge hela mitt liv för att ge andra det som jag själv har fått. Kan allt det jag nu gör och ger hjälpa en enda själ till att komma till Gud – ja, då var det värt varenda uppoffring som detta liv också förde med sig.

Hur lång tid ska det ta, allt detta? frågar några av de mer rastlösa vännerna. När blir han egentligen klar? Han har faktiskt hittat ett svar på frågan. Det handlar om lyhördhet och att låta sig ledas av Gud och att inse att själva livet aldrig blir klart.

– I det ögonblick när jag dör så är jag ­Thomas Idergard. Fram till dess håller jag på att bli Thomas Idergard.

 

Fyra röster om Thomas Idergard

Ulf Kristersson, Finansministerkandidat (M) och nära vän sedan Muf-tiden:

”Thomas har ett ­väldigt rörligt ­intellekt och en enorm energi. Det är samma glada humör i dag som när han organiserade torgmöten i Skellefteå. Men i grund och botten är han ingen folk­rörelse­människa, snarare ­kompro- misslös på ett sympatiskt sätt. När han ­berättade om sin konvertering sade min fru direkt att han kommer att bli präst. Vi har skojat om att han får en ny talarstol. ­Thomas har alltid varit något av en för­kunnare. Vi besökte honom i Rom när han var praktikant på Vatikanradion, och barnen ställde den ena oartiga frågan efter den ­andra: Gillar ni inte homo­sexuella? Varför blir inte tjejer präster? Han svarade med sådant tålamod. Han är extremt vänfast.”

Ursula Berge Socialdemokratisk samhällsdebattör, satt i SVT:s morgonsoffa med Thomas Idergard:

”Jag har alltid tyckt att det var otroligt roligt att sitta i paneler med Thomas, just för att han är så ideologisk och idéstyrd. I början var han mycket nyliberal, med många tankar om hur marknaden ska fördela gracer och rikedom. Sedan märkte jag att han blev mer och mer värdekonservativ. Med tiden blev vi privata vänner. Han är en väldigt lyssnande och öppen person med ett stort intresse för andra människor. Han är också en väldigt rolig människa, som har självdistans.”

Birger Schlaug, F d språkrör för Miljöpartiet, satt med Idergard i nyhets­panelen i SVT:

”Politiskt stod vi så långt ifrån varandra som man kan komma. Hans glada debattinlägg var i stil med: Kör bil utav bara den och konsumera allt ni kan, bry er inte om klimat­tjafset. Men jag lärde mig snabbt att gilla honom. Han är ärlig, generös och trevlig. Några personer från den politiska världen önskar man verkligen allt gott, Thomas är en av dem. Men hade jag hört att han skulle bli jesuitpräst när vi träffades först i morgonsoffan hade jag inte trott att det var möjligt, Thomas var ju politiskt helt befriad från allt vad auktoriteter heter. Och sedan blir han således väldigt auktoritetstroende.”

Hedvig Larsson, Högskolelektor i teologi, medlem av S:ta Eugenia församling i Stockholm:

”Jag anade ganska tidigt under processen att Thomas hade en kallelse att bli präst. Han gick i kyrkan väldigt ofta. Det märktes att han tog tron på ett oerhört stort allvar. Då var han fortfarande gans­ka diskret och ville inte prata om det, men en gång när vi åt lunch tillsammans tassade jag runt ämnet, och till slut insåg han med ett skratt att jag hade förstått. Hans liv har tagit en ny vändning, men så är det egentligen för många som konverterar. Så är det ju för alla kristna. Och han är ju fortfarande Thomas. En rak och ­ärlig människa med integritet, som sam­tidigt kan lyssna och tåla en tuff debatt.”

Fakta.   Thomas Idergard

Född: 1969 i Arvidsjaur. Uppvuxen i Skellefteå.

Familj: Föräldrar och syster samt tre syskonbarn.

Bor: I en jesuitkommunitet i Clapham i södra London.

Bakgrund: Förbundsordförande i Muf 1995–1998. Gick sedan till näringslivet. Arbetade med kampanjen för ett ja till EMU 2003. Därefter bland annat aktiv i analysföretaget United Minds och kommunikationsbyrån Prime.

Vägen till jesuitorden: Konverterade till katolicismen 2009. Studerade filosofi. Kom 2012 som novis till jesuitordens novitiatshus i Nürnberg, med praktik hos bland annat Vatikanradion i Rom och Moder Teresa-systrarna i Albanien. Avgav ordenslöften hösten 2014. Ägnar sig nu åt studier i teologi i London.

Fakta. Katolska kyrkan
  • Världens största kristna samfund med över 1,2 miljarder medlemmar. Över hälften av världens kristna är katoliker.
  • Kyrkan leds av biskopen av Rom, mer känd som påven. Under honom finns 186 kardinaler och över 5 000 biskopar och 400 000 präster.
  • Det som skiljer katolicismen från protestantismen är bland annat att katolska kyrkan betraktar sig som den kyrka som Jesus grundade på sina apostlar för 2 000 år sedan. Jungfru Maria och helgonen har en stor roll som förebilder och förebedjare. Kyrkan i sig har en avgörande betydelse – en katolik tror att genom den fortsätter Jesus Kristus sitt frälsningsarbete i världen, främst genom att i sakramenten (som till exempel nattvarden och bikten) vara verkligt och inte bara symboliskt närvarande.
  • Endast män kan bli präster, och prästerna lever i celibat (med undantag för de orientaliska katolska kyrkorna i Mellanöstern där prästerna kan vara gifta).
  • Katolska kyrkan nådde Sverige på 800-talet. Katolikerna bannlystes i samband med reformationen på 1500-talet. Från slutet av 1700-talet var det tillåtet för invandrare att vara katoliker. För cirka 150 år sedan avkriminaliserades konvertering till katolicismen. 1951 blev det tillåtet att lämna Svenska kyrkan.
  • Katolska kyrkan i Sverige omfattas i dag av Stockholms katolska stift. Det är det snabbast växande samfundet vid sidan av islam, främst på grund av invandring.
Jesuitorden
  • Jesuitorden grundades 1534 bland annat som en reaktion på de problem i den katolska kyrkan som ledde till den protestantiska reformationen.
  • Ordens medlemmar lever inte ett kontemplativt liv i kloster utan ett utåtriktat apostoliskt liv i kommuniteter. Uppgifterna är att stärka och sprida den katols­ka tron genom bland annat församlingsarbete, undervisning och medieverksamhet. Mission var och är en viktig ange­lägenhet, och orden har haft omfattande verksamhet i Asien, Afrika och Sydamerika. Orden har höga bild­nings­ideal, och kom tidigt att driva skolor och universitet. Jesuiterna fick också ett viktigt inflytande som lärare åt eliten i den katolska delen av Europa.
  • En klar majoritet av jesuitordens omkring 17 000 medlemmar är präster eller studerar till att bli präster. Orden skiljer sig från and­ra ordnar genom att löften om kyskhet, fattigdom och lydnad till Gud kompletteras med ett löfte om lydnad till påven. Den har heller ingen kvinnlig gren (som till exempel franciskaner och dominikaner). Utbildningen är också längre än inom andra ordnar. Medlemmarna har ingen gemensam ordensdräkt.
  • Som medlemmar i orden ska de vara rörliga och beredda att flytta dit där kyrkan behöver dem som mest. Därför lovar också jesuiten särskilt att inte eftersträva kyrkliga ämbeten, varför det varit mindre vanligt att jesuiter blir biskopar och kardinaler. Den nuvarande påven Franciskus, tidigare kardinal och ärkebiskop i Buenos Aires, är jesuit och ett av undantagen. Han är också den förste jesuit i kyrkans historia som blivit vald till påve.
  • Jesuitorden etablerades i Sverige i slutet av 1800-talet. I Uppsala och Stockholm finns tolv jesuitpräster. Thomas Idergard är en av två svenskar som i dag är skolastiker i London i avsikt att bli präst.