Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Livsstil

Tina Nordström ser livet från den ljusa sidan

Inför sommaren släpps Tina Nordströms ­tionde kokbok. Tv–kockens ansikte är ett av Sveriges mest välexponerade, men nästan ­ingen har sett det ledset. Lördagsmagasinet reste till Ramlösa för att ta reda på hemlig­heten bakom Mat–Tinas leende.

Shirley Temple–smile. Glugg fram efter tappade mjölktänder. En väluppfostrad knix med knäna och framsträckt högerhand:

– Jag heter Kristina.

Det var i matsalen på Ramlösa wärdshus som Tina Nordström redan som ­liten flicka slipade sitt vapen. Förmågan att ta folk. Med det där leendet som går rakt genom tv–rutan. Som är så brett och ihållande att överläppen klistras fast mot framtänderna.

– Jag har sådana problem med det. Jag har fått en massa tips: munsprej, vaselin på tänderna. Men jag är så vidöppen.

Gapskratt.

– När man åker skidor är det ett rent helvete.

Lättsam och lättillgänglig – det är så vi är vana att se Mat-Tina. Lite som den där ”sköna tjejen” som dyker upp i film och litteratur. En tjej som gillar öl och fotboll. Som aldrig bantar men alltid är smal. Som inte surar utan skrattar. En tjej som är som en av grabbarna.

Som, med författaren Gillian Flynns ord ur ­boken ”Gone girl”, män faktiskt tror existerar; kanske för att så många kvinnor är villiga att låtsas att de är sådana. Tina Nordström tar inte illa upp över jämförelsen. Hon håller med:

– Utåt sett är jag kanske en ”skön tjej” för jag visar bara de delar jag bestämmer mig för att visa.

Det är föräldrarnas yrkesproffsiga skådespel inför restauranggästerna som Tina Nordström spelar upp om och om igen. Äkta makarna Nordström drev Ramlösa wärdshus om vintern och Ramlösa brunnshotell om somrarna.

Mamma Gudrun styrde matsalen, hade tusenkoll på varenda liten pinal. Bakom kulisserna kunde det vara stressigt och slitigt men inför gästerna visade hon upp en fasad: fina kläder, höga klackar och ett avspänt leende.

–  Så klart att jag också lärde mig, det tvingades man göra. Man gick ut i matsalen och var trevlig. Jag lärde mig språket, blev ett socialt proffs redan som barn. Jag är väldigt bra på att ta människor. Det är mitt hemliga vapen. Jag har använt det mycket.

Vad som döljer sig bakom fasaden låter Tina Nordström ingen se.

– Jag har en väldigt skarp gräns som jag inte ­låter folk gå över. Då bjuder man in till följdfrågor.

Tina Nordström visar mycket sällan om hon är ledsen. I stället lägger hon ned det som gör ont i olika kistor, stänger locken och glömmer. Hon är specialist på det. Hon skulle aldrig gräva i saker och ting.

– Om jag satt hos en skrynkeltant och hon sade: ”Nu öppnar vi de där kistorna”, skulle jag svara: ”Nej, det gör vi inte alls!” Det är så poppis nu för tiden att titta bakåt men för mig funkar det inte. Faktiskt inte alls.

Finner du ingen tröst i att prata om jobbiga saker?
– Nej, jag är kass på det. Jag får skäll av mina väninnor för att jag aldrig anförtror dem vad som händer i mitt liv. När mina föräldrar skildes talade jag inte om det för någon. Jag berättar inget för mina föräldrar heller. Berättar man blir det så verkligt. Det är bättre att behålla det för sig själv i en kista.

Riskerar det inte att komma upp ändå?
– Nej, inte om man gör som jag och gjuter ­cement över.

Metoden har hittills fungerat ändamålsenligt. Som Tina Nordström ser det stör det bara livs­flödet att ha skräp som ligger framme och skvalpar. Orättvisor och besvikelser är bättre att lägga undan än att bära med sig om man vill förflytta sig framåt effektivt.

– Man ska välja var man lägger sin kraft och energi. Där man lägger den ska man få något tillbaka.

Två gånger har Tina Nordström sommarpratat i radions P1, först 2002, och sedan igen, 2008, efter vinsten i TV4:s fredagsunderhållning ”Let’s dance”. Bägge gånger förringade hon de få jobbiga saker som hon trots allt tog upp.

Exempel 1: Tina Nordströms kjol fastnade i ett slowfoxlyft och hennes stringtrosseparerade, blottade skinkor lyste dagen efter vintervita från vartenda löp i både Sverige och Norge. Hon hade en tvåårig son hemma i Helsingborg och mådde dåligt av exponeringen.

För Sommarlyssnarna medgav hon att det ”nog fälldes någon liten arg tår på hotellet” dagen ­efter, men tillade genast att hon skämtade bort fadäsen när journalisterna bad om en kommentar; ”det måste man göra.”

Exempel 2: Som barn fick Tina och hennes två år äldre bror Peter alltid gå och lägga sig ensamma i tomt hus. De borstade tänderna, kröp ned i sängarna och ringde sina arbetande föräldrar som – ibland – hann springa hem, ånga uppför trappan med matoset sittande i kläderna, säga godnatt och skynda i väg igen.

När Tina Nordström hade kommit så långt i sommarpratet levererade hon sin Kajsa Kavatslutkläm i radiomikrofonen: ”Men det var ju faktiskt bättre än ingenting!”

Är det viktigt att vara käck?
– Nej, men jag är det.

Jättegapskratt.

– Jag kan inte hjälpa det.

Lördagsmagasinets intervju med 41–åriga Mat-Tina äger rum på övervåningen i barndomshemmet i Ramlösaparken i Helsingborg som hon ­numera hyr som kontor. Vi har just knatat uppför den branta trapp föräldrarna tog i tre steg. ­Genom fönstret skymtar taket på värdshuset.

Parken runt omkring med blommande magnoliaträd och porlande källvatten var Tina Nordströms hemlighetsfulla trädgård, hennes magiska lekplats.

Ramlösa hälsobrunns anor sträcker sig ända tillbaka till tidigt 1700–tal. Då vattnet började buteljeras ett par sekel senare trappades brunnsverksamheten ned och under andra världskriget fungerade hotellet, en av Skandinaviens största träbyggnader, som mottagningscentral för ­judiska flyktingar.

– När mina föräldrar köpte brunnshotellet för en spänn 1976 hade det stått tomt i tjugo år ­kanske. Ingen ville ha det eftersom det var i så dåligt skick. De förra ägarna hade bara släckt, låst och gått.

Tina Nordström hoppar upp och hämtar ett inramat fotografi från en bokhylla.

– Så här såg det ut när vi kom: sängarna var bäddade, linnehanddukarna stärkta. Det stod pottor i varje rum.

Parken med dess byggnader påminde om ett sovande Törnrosaslott. Tina Nordström har alltid älskat att utmana och utmanas.

Hon och ­hennes lekkamrater klättrade in genom fönstren till stängda, förgångna världar: lasarettsvillan med dess gamla pillerburkar och recept, varmbad­huset vars djupa bassäng gapade snustorr.

Mellan dagarnas äventyr sökte hon trygghet hos farmor och farfar som bodde i en rosa stuga intill värdshuset. Där åt hon grönkålssoppa och ”äggakaga”, där förhördes hon på läxor och skjutsades i väg till gymnastiken och fotbollen i tid.

På kvällarna skrev hon lappar till sina frånvarande föräldrar som hon lade i trappan. Små meddelanden om vem hon hade lekt med och vad hon hade gjort. Upprepade kärleksbetygelser.

– ”Puss och kram.” ”Jag älskar dig.” ”Puss, puss, puss.” Väldigt mycket sådant. Många ­lappar blev det. Jag var ett hemlängtansbarn, hade hemlängtan till och med när jag var hemma.

Var du ledsen för att ni var ensamma så mycket?
– Nej egentligen inte. Det var mitt liv, jag hade inget att jämföra med. Våra föräldrar var väldigt kärleksfulla och vi hade många som hade ögonen på oss och älskade oss.

Uppväxten som krögarbarn gjorde att syskonen Nordström stack ut. De fick klara sig mycket själva men hade många möjligheter. Det fanns aldrig mjölk hemma i kylen men de hade en hel kallskänk att norpa delikatesser ifrån.

Familjen reste på semester till Hawaii, där Tina lärde sig simma och sprätte runt på stranden i baddräkt och högklackat. Föräldrarna ägde en motorseglare med flera kojer och dubbla ­duschar, och en stuga i Edsåsdalen i Åre.

– Vi fick video först av alla. Och tv-spel. Visst hade vi mycket i relation till våra kamrater, det hade vi.

Den lediga tiden var lustfylld, även rasterna i skolan, men lektionerna genomled Tina Nordström av tvång.

– Jag försökte men jag hade så svårt för skolan. Jag tyckte det var tråkigt och hade kanske problem att sitta stilla. Det fanns så mycket annat som lockade, som ”dunkgömme” (kurragömma med dunk) i parken. Jag gick om fjärde klass.

Jobbigt?

Nu hade det kanske känts så men då gjorde det över huvud taget inte det, enligt Tina Nordström. Det var bara: ”Ja ja, jag gör väl det.” Varpå hon hamnade i en ny klass och fick ännu fler vänner. Hon gick ut nian med ”inga jättebra betyg”, stor studietrötthet och stor vänskapskrets. Att välja restaurangskolan var ganska självklart.

– Bära tallrikar och prata med gäster kunde jag. Restauranglivet, tempot hade jag i blodet.

Under praktiken på skolan blev det tydligt att det inte räckte med kockutbildning för att komma nära spishällen. I 1980-talets restaurangkök härskade en tydlig könsmaktsordning. Varm­köket var de manliga kockarnas bastion.

– Jag fick inte lov att gå in där. Det var jättemycket motstånd. Jag skulle ut i kallskänken. Vara sillstrypare. Så skittradigt. Allt som inte går triggar mig: ”Jävlar, jag ska innanför de där dörr­arna!” Jag fick slå mig in i varmköket.

Första drabbningen ägde rum en dag då hon tilläts stå inne i det varma köket och dra sin sill. Rensvattnet var ett blodbad fyllt av fiskinälvor och en av kockarna toppred henne oavbrutet.

– Han var så dryg mot mig. Jag fyllde ett litermått med det blodiga, äckliga vattnet och tömde det innanför hans byxor. Jag blir ju arg snabbt. Topplocket går.

Tina Nordström vann den och flera andra strider. Så småningom hade hon tryckt sig in och säkrat en plats bland stekpannorna och grytorna där det sjöd, fräste, stänkte och kokade över.

– Jag är rätt hårdhudad. Rätt tuff och grabbig. På den tiden hade jag dessutom snaggat hår, luktade alltid fisk om händerna och klädde mig ­slarvigt. De kallade mig för ”knarkaren” för att jag såg ut som en lodis. Stora röda linnebyxor, tröja och håret på skaft.

I tillägg till dessa manliga meriter tyckte Tina Nordström om att tävla. Gillade det verkligen på riktigt.

– Tävlingar drar igång något i mig. Adrenalinet börjar pumpa. Det är underbart att tävla! Nästan så att jag kan bli lite manisk.

Innan hon var klar med sin utbildning ställde hon upp i Nordiska mästerskapen. Skar sig så illa att hon tvingades pausa för ett akutbesök på sjuk­huset. Lät sig sys utan bedövning för att kunna jobba vidare med händerna och avsluta sitt ­bidrag. Det var smärtsamt men häftigt att berätta. Hon kände sig som en hockeyspelare.

Efter avslutningen började Tina Nordström ­arbeta i Danmark. Hennes föräldrar skilde sig i samma veva som hon tog studenten. Det var ­rörigt och stökigt så hon drog till Helsingör ett par år och jobbade säsong.

Tillbaka i Sverige fick hon jobb på Grand hotell i Mölle och Petri pumpa i Lund, där hon träffade Benny Cederberg. Han skulle laga mat i TV4:s ”Nyhetsmorgon” och behövde någon att köra med. Tina Nordström åkte på audition.

– Fotografen sade: ”Ta henne!” men de andra tyckte att jag bräkte för mycket.

Fotografen fick rätt. Tina Nordström blev ett ansikte och när hon ställde upp i Årets kock 1999 – som första kvinna på tolv år – hörde SVT av sig. Tillsammans med Tomas Tengby började Tina Nordström programleda ”Mat”, en succé som gick i sju säsonger.

– Det var enorma tittarsiffror. Som bäst hade vi dryga miljonen tittare på varje program. Ingredi­enserna jag använde tog slut i affärerna. Det ­kokade i vartenda hem. Affärerna skällde ut mig för att jag inte berättade vad jag skulle laga. Då började vi skicka recepten tio dagar i förväg så att de kunde bulla upp med varor.

Tina Nordström blev en person med makt men säger att hon ”tack och lov inte begrep det”.

– SVT är den bästa vagga man kan ha. Jag var rätt så skyddad innanför de väggarna.

Vad slank igenom skyddsnätet?
– Jag blev erbjuden svarta grejer för att använda vissa saker. Jag skulle få 25 000 för att använda strutskött.

Lät du dig någonsin påverkas?
– Gud nej!

Hur många program har du spelat in?
– Jag hade 100 program när jag slutade på SVT efter tre år. I USA har jag 20 program. På TV4 massor och det pumpar på. Jag har ingen aning.

Vad är det som gör att du går genom rutan?
– Naiviteten. Lusten. Nyfikenheten. Att jag har lätt för att ha roligt. Korta tankar. Bra tankar. Punkt. Och så att jag kan min matlagning. Men folk som kommer fram säger inte: ”Åh, vad gott det var” utan: ”Åh, vad glad jag blir av dig.”

Folkets kärlek är en tillgång som går lätt att omsätta i hårdvaluta. Mångmiljonaffären Tina Nordström består i dag förutom huvudaktiebolaget av ett fastighetsbolag, ett kryddbolag och ett produktionsbolag. Hon har sålt hundratusentals kokböcker, lanserat en vinserie och lånat sitt namn och kunnande till flera stora kedjor och företag.

– Jag har en jättestor verksamhet vid sidan om; samarbete med Findus, Best Western, Tefal och den norska butikskedjan Kiwi.

Tina Nordström marknadsför frukostkoncept, lyfter fram grönt sortiment, sätter ihop recept och tipsar om tillredning. Hon har varit frontfigur för City gross och suttit i styrelsen för börsbolaget The Empire, vars vd lovordade hennes ”fantastiska känsla för konsumenten”. ”De som tittar på mitt program är samma människor som köper The Empires produkter”, förtydligade hon själv.

– Visst gör jag bra affärer men det är inte min drivkraft. Min man som är ekonom sköter det mesta, men det är klart att jag läser balansresultat. Tack och lov snurrar det så att jag inte behöver tänka så mycket på det.

Riskerar du att sätta dig på dubbla stolar?
– Jag är extremt försiktig. Jag vet vad som är rätt och fel. Alla jag samarbetar med vet om varandras existens. City gross klev jag ur när jag startade kryddorna eftersom det krockade.

Det går i ett. Tina Nordström har precis kommit hem från Cannes när vi träffas. I morgon ska hon vakna klockan fyra för att ta planet till Oslo två timmar senare. Och i morse när klockan ringde 06:00 gick hon upp och körde ett 45 minuter långt spinningpass.

Andra mornar avverkar hon en löprunda. Benen bara går, hon kan springa hur långt som helst. Är hon på resa och det inte finns några ­andra möjligheter att träna går hon upp och ned i hotelltrapporna före frukost.

– Det är sällan jag sitter stilla. Jag försöker tagga ned när det är mycket genom att lägga mig på ­soffan. Jag kämpar med att ligga på soffan och ta det lugnt – jag vill ju se till att den här kroppen håller – men jag är ingen lugn person. Jag är lite för hastig för mitt eget bästa. Jag tycker om när det går fort. Skalar jag potatis lämnar jag alltid två. Jag orkar inte de sista. Det finns väl någon diagnos.

Fyller på batterierna bäst gör hon med barnen. Hon älskar nätterna när hon ligger sardinburk mellan dem och alla nallar och gosedjur, de tio lediga veckorna om året som hon unnar sig med familjen: sex på sommaren och fyra på vintern.

Sonen Albin är nio och dottern Elsie sex. ­Deras pappa Martin har Tina Nordström känt sedan lågstadiet. På bröllopsfotot släpper de var sin vit duva utanför kyrkporten. Han bär plommon­färgad kostym med matchande fluga och hon en baraxlad, svagt syrenlila klänning.

När blev ni ett par?
– 1994 var det fotbolls-VM. Då kan jag ha träffat min man 1993 för 1994 jobbade jag i Helsingör. Jag hade så bråttom att åka båten tillbaka till Helsingborg för att hinna se matcherna. Vi träffades alla kompisar på ett ställe där de hade storbilds-tv. Jag tror att vi blev tillsammans när jag var 18 år.

Hon kontrollräknar.

– Nej det stämmer inte riktigt. Jag vill låta det vara osagt. Men 1994 var ändå roligt. Sedan vet jag inte riktigt med vem, men det var ett roligt år!

Hur ser svärtan ut i ditt liv?

Tina Nordströms ögon lyser upp av samma blandning skräck/förväntan som inför ett livsfarligt snowboardhopp, en sport som hon testade i barnbacken som liten med bruten handled som följd.

– Nu blev det jobbigt. Mm. Alla har vi väl svärta i våra liv men jag vet inte för det ligger så djupt ned.

Flin.

– Jag har en otrolig check på mig själv. Jag talar mig själv till rätta. ”Undan Tina”, säger jag. ”Här är något som är jobbigt. Glöm det!”

Ett förhållningssätt hon även lär sina barn. ­Ältar de oförrätter möter de begränsat tålamod.

– Jag kan vara jättehård och kall när jag säger: ”Släpp det. Nu tänker vi framåt. Hur kan vi göra bättre?”

Det är så man hanterar grus i maskineriet i krogsvängen. Allt handlar om att ge service och att ge den snabbt. ”Det är pulver” med Tina Nordströms ord. Pulver som i pulversoppa och färdigsåspulver. Som i sådant som går fort. En ständig stress som lätt leder till förflugna ord:

– ”Dra du åt helvete!” Efteråt sitter man ändå och snackar och tar en kopp kaffe tillsammans. Du ältar inte. Du säger inte ens förlåt. Man vet att man är där för att ge service. Det viktiga är att de i matsalen är nöjda. Den fostran är ganska sund.

Här är mitt recept på MARSCHPANNKAKA inför söndagens #barnvagnsmarschen #rfsu ut och gå nu med er :)Tina!Pannkaka...

Posted by Tina Nordström on Sunday, 8 March 2015
Tina Nordström

Ålder: 41 år.

Familj: Maken Martin. ­Barnen Albin, 9 år, och Elsie, 6 år.

Bor: Villa i Helsingborg.

Aktuell med: Kok­boken ­”Tinas ­sommar”. Nya avsnitt av ”Tina i fjällen” och ”Tina på besök” på TV4 i höst.

Årtalen

Några årtal där Tina Nordström gjort avtryck – eller som gjort avtryck på henne.

1992

Tog studenten från restaurang­gymnasiet.

Jan Hurtigkarl & Co i Helsingör.

1995

Grand Hotell i Mölle. Petri Pumpa i Lund.

2000

Silvermedalj i kock–OS. Med­verkade i Årets kock. Första kokboken.

2001

Rekryterades till ”Mat” i SVT tillsammans med Tomas Tengby. En succé som gick i sju säsonger.

2005

Programledare för ”New Scandinavian Cooking”. Första helt egna tv–­programmet: ”Tinas Mat”.

2006

Tv–programmet ”Tinas kök.” Utsågs till Årets svenska kvinna. Första barnet.

2007

Blev köttrådgivare för City Gross.

2008

Vann ”Let’s dance”.

2009

Andra barnet. Rekryterades till TV4 och ”Tinas cookalong”.

2011

Gifte sig.

2013

Gav ut sjätte boken, ”Tina - Hur du enkelt lagar min allra godaste mat”. Programledare för ”Sveriges yngsta mästerkock”. Gav ut en barnkokbok.

2014

Åttonde och nionde boken. Mer ”Tina på besök” och ”Tina i fjällen” för TV4.

2015

Tionde boken: ”Tinas sommar.”