”Mad men” är korad till årets bästa tevedrama av amerikanska Emmyjuryn. Myterna om de galna reklammännen på Madison Avenue i 60-talets New York ligger till grund för serien som har gjort succé även här.
Fascinerade bevittnar vi kreatörsgeniet Donald ”Don” Drapers stilrena fall utför Manhattanskrapornas reklamtäckta fasader i programintrot. Han landar som en förolyckad kropp på gatan, perspektivet vrids, och vi ser att han sitter kvar i kontorsfåtöljen, med armen utsträckt och den obligatoriska cigarretten i handen.
Liksom de andra männen på byrån, delägaren och hjärtattacksdrabbade partypojken Roger Sterling, det omoget förorättade egot Pete Campbell, och de självgott uppblåsta grabbarna på copyavdelningen, kryssar han genom utomäktenskapliga snedsprång och avvärjda affärskriser med hjälp av Lucky Strike och whiskybaserade cocktails.
Matthew Weiners stilbildande, detaljrika och provokativa teveproduktion frossar i laster och fördomar. Den glamorösa ytan bubblar av rasism, sexism och homofobi. På många sätt är det en annan värld än den på dagens reklambyråer. Men visst finns det likheter.
Mansdominansen i branschen är fortfarande stor. De senaste fem åren har det kommit fler kvinnor, men fram till millennieskiftet var det i stort sett ett patriarkat, enligt Ogilvy Group Swedens avgående Sverigechef Carola Määttä.
Lotta Mellgren, creative director, samt grundare av, och delägare i, reklambyrån Ester, berättar om när hon i början av 90-talet gick ut och sökte jobb som art director på en medelstor byrå. Det var hennes första intervju och mannen som höll i den tyckte att hennes arbetsprover var fantastiska:
– ”Men”, sade han, ”du saknar en väldigt viktig egenskap och det är pitt”. Jag fick inte jobbet.
På reklambyrån DDB Stockholm, vars internationella huvudkontor faktiskt ligger på Madison Avenue, är åtta av tio personer i ledningsgruppen män. Byrån speglar även den brist på mångkulturell bakgrund som branschen lider av. Efternamnen bland de anställda klingar homogent Svenssonskt med få undantag.
DDB Stockholm utsågs i januari till en av världens fem bästa byråer. Till årets svenska Guldäggsgala nu på torsdag har de för andra året i rad fått flest nomineringar av alla, hela 18 stycken. En nominering gäller rolighetsteorin, som byrån har lanserat för Volkswagen. Teorin bygger på tesen att glädje kan ändra människors beteende till det bättre.
En av kampanjfilmerna visar hur ett gäng elektriker bygger om trappstegen i en tunnelbaneuppgång till pianotangenter. Folk märker att deras steg blir till melodier och snart gapar rulltrappan tom. Ingenting i filmen har med bilar att göra, mer än avsändaren på slutet: ”Rolighetsteorin, ett initiativ av Volkswagen.”
Det är som Don Draper säger:
– Reklam bygger på en enda sak. Lycka.
På DDB är förhoppningarna stora inför den kommande Guldäggsgalan. Tre år i rad har de varit den mest belönade byrån i den prestigefyllda reklamtävlingen. I branschpress lovordas företaget för sina vågade, provokativa kampanjer, och beskrivs som ”en magnet för kreativa talanger”.
Vinnarbyrån är inhyst på åttonde våningen mellan fönsterväggarna i Bonniers glashus på Torsgatan i Stockholm. Här kan kunderna från Försvarsmakten, Operan och McDonald’s sjunka ned i fåtöljer klädda i krossad sammet med svulstigt blommönster i lime och bigarrå, medan de ser byråns unga kreatörer glida in med jeansen halvvägs ned på rumpan och toppluvorna på svaj.
Ytterst ansvarig för det kreativa arbetet på DDB Stockholm är Andreas Dahlqvist. Nyligen hamnade han på den globala listan över de 50 mest kreativa människorna just nu. DN Söndag har ställt hans värld mot Don Drapers. Det är tänkt som show biz. På Bloody Mary allvar.