Idrottare kastade sig ut i vådliga magplask på musikscenen under 80- och 90-talet. Många tycks ha kommit till sin sans på 00-talet, men långt ifrån alla.
Real Madrid
”Realvolution”
Pengar kan sannerligen inte köpa allt. Två decennier efter bäst-före-datum gått ut stör storsatsande Real Madrid julfriden med en ”We are the World”-pastisch. Det gungas, det köras och det glittrar av välgörenhetsvilja i sången med den krystade titeln ”Realvolution”. Det framkallas också närmast en suicidallängtan hos den som tvingas lyssna sig igenom de två malande minuterna. Raúl, Sergio Ramos, Guti, Iker Casillas och Raúl Albiol deltar alla i denna julkalkon. Och vad har de stackars barnen i videon gjort för ont för att inte ens få bära Reals tröjor i rätt storlek?
Byron Bros feat Andy Murray och Novak Djokovic
”Autograph”
Världsfyran Andy Murray gillar att lyssna på tung hiphop innan sina tennismatcher. Men ingen tycks ha varnat honom för konsekvenserna av att själv ställa sig bakom mikrofonen. “Murray har på ett spektakulärt vis missat det grundläggande faktum att rappande kräver en rytmisk dynamik”, summerade den skotske musikpromotorn Ronnie Gurr tennisstjärnans insats på ”Autograph” för The Sun. Att Murray dessutom får rappa självupptagna nonsensrader som ”During Wimbledon it really gets crazy/My hand cramps up and my mind gets hazy” är dock inte hans fel. Initiativet till ”Autograph” står dubbelspecialisterna Mike och Bob Bryan i Bryan Bros för. Novak Djokovic gör liksom Murray ett ogenomtänkt inhopp. Bara Vincent Spadea som fattas.
Ivo Karlovic
“Baš sve”
Den lättsamma tenniskaraoken i samband med Franska mästerskapen är populär på touren. Men det är tveksamt om Ivo Karlovic släpps in i den miljön. Den gigantiske (208 centimeter) kroatens bidrag till tennisens märkligt omfattande katalog av 00-talsrappande är inte så uselt som det är skrämmande. Så mörkt och så långsamt. Som ett hiphopens svar på metalbandet Crowbar i Balkantappning. Höjdpunkter i texten uppges inkludera jämförelser med Dennis Rodmans längd. Och då talar vi inte bara fötter till huvud. Som om Ivo Karlovic och Novak Djokovic inte redan gjort tillräckligt, så hotade de två nyligen med att släppa en gemensam låt om tid blir över. En anledning så god som någon att önska dem båda stora framgångar på tenniscourten 2010.
The Players
”This is for Real”
Brittiska fotbollsspelarna lockade till skratt när de på det glada 80-talet slog sig samman och försökte sjunga. Som när Liverpool släppte ”Anfield Rap”, Basil Boli & Chris Waddle spelade in ”We’ve got a feeling” och Paul Gascoigne gjorde ”Fog on the Tyne” med Lindisfarne. Amerikanska lag som LA Rams och Seattle Seahawks bidrog till konkurrensen. Men norska fotbollsgäng och 2000-tal är ingen lyckad kombination. Det visar Blackburnstjärnan Morten Gamst Pedersen och hans fotbollspolare på pojkbandssingel ”This is for Real”. Ett decennium för sent och ohyggligt utslätad. Pluspoäng för att pengarna – om någon nu köpte singeln – gick till välgörenhet. Själva låten är dock ett magplask fullt i klass med Gamst Pedersens mest berömda.
Friidrottslandslaget
”Aten är våran stad”
Ricky Bruchs ”Mig fångar ingen brud”, Stellan Bengtssons & Kjell Johanssons ”Pingis är toppen” (Pingis är toppen/häftig som popen”), Davis Cup-laget ”Tennis Spirit” (”Tennis Spirit – är motståndarnens sorg/Tennis Spirit”, det börja med Borg”), Pernilla Wibergs ”Privilege” och Malin Baryards ”Do you wanna ride” . Listan på bisarra svenska inslag på sportmusiktemat är lång genom åren. Till dessa sällade sig lagom till Aten-OS friidrottslandslaget med ”Aten är våran stad”. Robert Kronborg lyckades lura med sig Carolina Klüft i olidlig ”Yäääaaiijeeiiiåååå”-sång och Johan Wissman att rimma ”Vi ska vara först i mål/stå högst upp på pallen och uppnå våra mål”. Brrr.
Har du andra "favoriter”? Fyll på i kommentarsfältet nedan!