– Själv ska jag snacka om upphovsrätten, säger jag.
– Du har väl hört vad som har hänt? Pirate Bay är sålt för 60 miljoner. Till Hans Pandeya. Och nu ska Pirate Bay bli lagligt. Upphovsmännen ska få betalt, säger Alexander Bard.
– Det har jag inte hört. Pandeya. Vem är det? säger jag.
– En affärsman. Det var ju pengarna det handlade om redan från början, eller hur? fortsätter Alexander Bard och ler lurigt.
Vi slår oss ned vid var sitt bord; Bard med sina vänner och jag med mina. Författarförbundet, förläggareföreningen, Antipiratbyrån, ALIS med flera har bokat biograf Röda Kvarn hela veckan och jag deltar i ett av seminarierna.
Jag berättar för mitt sällskap om den oväntade affären. Bara en har hunnit höra talas om den.
– Jaha, säger jag. Om det här stämmer, så är ju saken klar. Vad gör vi här? Vi kan lika gärna åka hem igen..
Medan vi sitter där ringer mobilen. Det är Henrik Pontén på Antipiratbyrån. Pontén är kanske den som lidit mest under den för vissas del flera år långa konflikten med Pirate Bay.
Nyligen lyckades någon ändra hans namn hos Skatteverket till Pirate Pontén. Lustigt? Kanske. Men inte om man måste kontakta varenda tänkbar myndighet för att återta sin egentliga identitet.
Seminariet kring upphovsrätten är kanske inte den publiksuccé arrangörerna hoppats på. Inte ens BWO:s sångare Martin Rolinski lyckas dra fullt hus.
Men visst har piraterna hittat hit, och visst uppstår det diskussioner, men inga riktigt intensiva, och framför allt inte aggressiva. Något har förändrats. Sedan min egen konflikt med Pirate Bay och dess anhängare inleddes, har jag själv fått min beskärda del av förolämpningar.
Hotelserna har man besparat mig. Men den dator jag föredrar att använda ligger fortfarande inne på Bonniers dataavdelning i väntan på polisens beslut om man ska utreda min anmälan om dataintrång.
Och när jag berättar för alla på nätet om min anmälan, så går en av mina kolleger ut på sin blogg och påstår att jag spottar på mina läsare.
Trots att vi har känt varandra i femton år stryker jag henne från min vänlista på Facebook. Det är första gången jag gör en sådan sak.
Pirate Bay rör upp oväntat många känslor, både hos mig och hos många andra. Pirate Bay är mer än en illegal fildelningssajt – det är en livshållning, en ideologi, om än en ideologi med luddigt budskap.
Att kunna ladda ned material från nätet, och därmed bestjäla upphovsmannen på förtjänsten, är för vissa en del av yttrandefriheten, en del av den frihet man förknippar med ett fritt internet.
För mig är det en ekonomisk katastrof. De mest åtråvärda litterära verken på Pirate Bay är ljudböckerna – förhållandevis dyra i handeln, och därmed extra lockande för Pirate Bay:s
användare.
Men en enda uppladdad ljudbok kan halvera en författares årsinkomst. Och få författare är rika.
Inne på Röda kvarn upptäcker jag något intressant. En stor hög med vykort, och på vart av ett av dem finns en värdekod. Det är Film2home som bjuder på gratisfilm. Det är bara att ta vykortet, knacka ned koden och trycka på ”Spela filmen nu”.
Denna hög med kort är till synes orörd. Ingen besökare – inte ens piraterna – har brytt sig om den. Själv tar jag en så stor hög kort jag har mage till. Det rör sig om ungefär 25 filmer. Tre hundra ligger kvar i högen. Gratis – men lagligt.
Jag får ett mejl från JK. Han säger att även han ska tala om Pirate Bay i Almedalen – fast han egentligen tycker att det är jag som borde göra det. Diskussionen äger rum på Visby högskola.
I sista stund byter man lokal, eftersom alla har nåtts av ryktet att Pirate Bay:s nye ägare Hans Pandeya kommer att sitta i panelen. Han anländer till Visby ett par timmar före seminariets början, och delar taxi med spel- och filmbolagens advokat Monique Wadsted.
Deras ankomst till Visby bevakas av tevekameror. En av journalisterna frågar Wadsted: ”Hur känns det att dela taxi med en pirat?”
Hon svarar att han inte är pirat. Även Wadsted har de senaste åren haft problem med Pirate Bay-anhängare, vilket resulterat i två polisanmälningar. Hennes hem skulle brännas upp. Hon själv skulle elimineras.
Vid ettiden sitter Wadsted och Pandeya vid ett långbord inne i konferenssalen – Wadsted och JK på upphovsmännens sida, och Pandeya på piraternas. Moderatorn är placerad i mitten, och innan diskussionen börjar ber han alla att avhålla sig från personangrepp.
Pandeya sitter med sin laptop framför sig under hela diskussionen, håller en låg profil, men säger bland annat att han tycker att upphovsrätten är bra.
Den enda gång jag märker att han intresserar sig för vad de övriga debattdeltagarna säger är när motståndarsidan har ordet.
När samtalet är över går jag över till baren Donners för att träffa några vänner. Det är dags att börja höra sig för nu: Vem är Hans Pandeya? Jag får inga riktiga svar. Bara huvudskakningar. Nej. Det där. Det är nog en bluff.
Jag flyger tillbaka till Stockholm. Jag söker på datorn efter de senaste kommentarerna till Pirate Bay-försäljningen. Det är en underdrift att kalla dem tveksamma.
Pandeya beskylls för att vara utan moral, totalt fri från skrupler och någon säger till och med att han aldrig skulle ”ta i honom med tång”. Det påstås även att Pandeya ljugit om sin Harvardexamen – en uppgift som dock tas tillbaka nästan omedelbart.
Jag gör som jag gjort de senaste månaderna: går ut på nätet och berättar om min vistelse i Almedalen. Det är inte första gången jag tar upp Pirate Bay-frågan, och varje gång jag gjort det har jag fått ilskna meddelanden i retur: Vi vill inte höra att du uttalar dig om Pirate Bay.
Inte den här gången. Det är tyst. Inte ett ord sägs. Inte ett ord om att jag är en kapitalist. Inte ett ord om att jag är sinnessjuk.
Jag tänker: Det måste bero på att de inte har sett det än. Alla pirater är på semester. De är ute och roar sig. Men snart kommer de att höra av sig, och tala om för mig att jag är en skitsnackare, och ett svin, eftersom jag bara tänker på att tjäna pengar.
Det är det här jag väntar på. Men inget händer. Efter några timmar förstår jag: Det är över nu. Det är äntligen över. Jag kan åter börja använda mitt fasta bredband.
Jag kan be Bonniers blåsa ut min dator. Det är slut med betalningspåminnelser för varor jag aldrig köpt, och för dem som gett Pirate Bay mer problem än vad jag har gjort är det slut med trakasserier och mordhot.
Och själv kan jag återgå till det som är mitt yrke: skriva böcker. Ja. Det är över.
Men vem är Hans Pandeya?
Förra gången jag hörde av mig till Pirate Bay, var det Peter Sunde jag hade kontakt med. Jag bad honom plocka bort ljudboksversionen av min bok ”Den som vässar vargars tänder”. Sunde bad mig dra åt helvete, precis, som han bad fadern till de mördade Arbogabarnen om samma sak, när denne vädjade om att få barnens obduktionsbilder bortplockade.
Jag ringer upp Hans Pandeya. Han ber mig inte dra åt helvete. Han föreslår att vi träffas några timmar senare på hans båt, som ligger förtöjd vid en hamn i Stockholm.
Vi ses vid åtta på söndagkvällen. Pandeyas båt ligger nästan sist, vid en evighetslång brygga. När jag kommer gående sitter han i ett telefonsamtal, som han genast avslutar. Han bjuder mig på juice. Själv dricker han Coca- Cola. Framför sig på bordet har han samma laptop som under seminariet.
Pandeya är född 1962 i New Delhi. Hans far är hindu, hans mor kristen. Pandeya själv gick i katolsk skola; inte på grund av att den var katolsk, utan för att den var känd som en av indiens bästa.
När han var tolv år gammal skildes föräldrarna och Pandeya och hans mor återvände till Sverige. Men han besöker Indien ofta, eftersom hans fars släkt bor där. Han talar svenska, engelska, och hindi. Han är gift och far till tre barn.
Men just nu tillbringar han mycket tid på sin båt. Han till och med sover där ibland. Hans fritidssysselsättning består i att renovera sekelskiftesvillor och göra om dem till bostadsrätter.
Jag frågar honom vad han ansåg om debatten. Han säger att han gillade JK:s inlägg. Pandeya är emot övervakningssamhället, en västerländsk tendens som även börjar sprida sig till Indien.
Efter attentaten i Bombay har röster höjts som förespråkar övervakningskameror, och numera måste varje individ legitimera sig även vid ett enkelt köp av en mobiltelefon. Det är nytt i Indien.
Och nu vill man i Sverige övervaka individen, på grund av fildelningen. Pandeyas recept på hur detta hot ska avvärjas är enkelt: fildelningen ska göras laglig. Han gillar inte att över en miljon ungdomar stämplas som brottslingar i och med att de ägnar sig åt illegal fildelning.
Men, frågar jag, hur ska detta gå till? Alla dessa torrenter som redan finns uppladdade? Och alla avtal som måste knytas med spel-, film- och skivbolag? Hur ska detta gå till? På fyra veckor? För det är fyra veckor kvar till bolagsstämman, då affären ska godkännas av styrelsen.
Pandeya håller med mig. Det är omöjligt. Det kommer inte att gå att knyta avtal med alla bolag på den korta tiden. Men, säger han, det har vi redan tänkt på. Vi har en annan strategi.
– Och vilken är den?
Det vill han inte svara på. Dock säger han att detta är något man arbetat med i månader.
– Pirate Bay ägs ju av ett annat bolag, säger jag. Ett bolag som finns på Seychellerna. Vem äger det?
Det vet inte Pandeya. Men det är Sunde, Neij och Svartholm han har förhandlat med. De har nya projekt på gång, som de nu kommer att ägna sig åt. Han känner dem inte sedan tidigare. Han har bara träffat dem under förhandlingarna.
Jag säger till Pandeya att jag tycker illa om Pirate Bay och om det de har stått för hittills. Jag tycker illa om dem, inte bara av ekonomiska skäl, utan även av ideologiska.
Jag tycker illa om det faktum att de från början varit finansierade av Carl Lundström, som en gång i tiden finansierade Bevara Sverige svenskt. Hans Pandeya kommenterar inte detta, och jag insisterar inte heller på att han ska göra det.
Han frågar mig lite om mina böcker. Han har hört talas om några av dem, men inte hunnit läsa. Däremot har han läst Birgitta Stenberg, som han älskar. Han himlar med ögonen när han säger det: Å vad bra den boken var!
– En av mina böcker finns på Pirate Bay, säger jag.
Han skrattar.
– Ja, du menar att jag kan ladda ner den där! säger han.
– Får du gärna göra. Jag jagar inte nedladdare. Det är uppladdarna jag vill åt, säger jag.
Det börjar bli kyligt. Men det är en vacker sommarkväll. Bakom oss är tre vattenskotrar på väg ut till havs.
– Varför tror du att människor reagerar så negativt på det här? frågar Pandeya.
Jag säger något om att Pirate Bays ideella gloria nu hamnat på sned – kanske till och med rasat av helt. Det var ju pengarna det handlade om från början, eller hur? Jag gör mig redo att lämna båten.
– Det verkade som Monique var arg på mig, säger han och skrattar till. Hälsa henne från mig. Jag är ju det bästa som hänt henne.
Jag är nära att svara: Du är kanske det bästa som hänt mig också, men låter bli.
Och jag går ut genom grinden, ut på Strandvägen, och det är som sagt en vacker sommarkväll i Stockholm, och livet precis så oförutsägbart som det ska vara.