Världen krympte avsevärt. Vi skulle uppleva allt, filma det med mobilen och publicera på Youtube. Vi ville vara som Leonardo DiCaprio i ”The Beach”. Han banade väg för en ny våg av äventyrslystna backpackers, som var tvungna att se Sydostasiens alla stränder innan det verkliga livet började. Snart hakade familjerna på trenden och Thailand blev vårt nya Mallis. Berlin var coolare än Paris. Och en vecka i New York blev lika självklar som en helg i London. Vilket gav oss klimatångest som bara en tågresa kunde bota.

Popartister som Lily Allen och Arctic Monkeys slog igenom på Myspace, och de mer kommersiella, som Darin och Kelly Clarkson, blev stjärnor med hjälp av idolprogrammen på tv. I rutan blev människor förnedrade på alla kanaler, och måste ha älskat det lika mycket som tittarna då nya idéer till dokusåpor kläcktes på löpande band, och ansökningarna blev till travar hos produktionsbolagen.

Tittarnas lystna intresse för människors privatliv skyndade på bloggens genombrott, och snart blev det livsviktigt att dagligen läsa om haremsbyxor, ballongkjolar och treggings som någon 18-årig blondin shoppat senast. Kanske för att mode var den nya popen. Månadens skiva byttes ut mot dagens outfit, tempot ökade och även om ekomode, rättvis handel och andra begrepp tog upp kampen mot massindustrin, så var det ändå ”fast fashion” som vann 00-talets konsumenter. Allra helst när H & M samarbetat med en superdesigner.

Männens intresse för sitt eget kroppsutseende fick under en tid utstå begreppet metrosexualitet. Sedan blev ”grooming” ett mer använt uttryck, och innebar krämer för lena herransikten och väldoftande hårborttagning. ”Fab 5” på TV 3 lärde männen fila naglarna, och nya modemagasin riktade fokus mot herrekipering.

Pirater fick nytt liv, inte bara i skepnad av en haltande Johnny Depp, men också som en livsstil och politisk tillhörighet. Nedladdningar på nätet blev en het fråga för politiker och konsumenter. Unga ville ha allt gratis. Och tog det de ville ha. Andra pirater fick sitt epitet efter att ha tröttnat på att leva förtryckta i tredje världen, och gjorde en form av revolt mot väst genom att hänsynslöst kapa fartyg som tog sig förbi Afrikas östkust.

Hemma i Sverige började vi identifiera oss med ett äpple från Kalifornien. Att vara I-podanvändare blev en livsstil och markerade tydligt skillnaden på Mac och pc-användare. Det blev 00-talets motsvarighet till 80-talets ”beef” mellan hårdrockare och syntare. Gemensamt hade alla uppkopplade, oavsett typ av hemelektronik, ett starkt behov av att slaviskt följa bekantas minsta lilla steg. På Facebook och Twitter. Samtidigt som vi kritiserade makthavares önskan om att följa oss på samma sätt, med bevakningskameror på stan.

I medierna växte ett enormt personfokus fram. Skribenter tog plats över halva sidor, gärna i ny bylinepose varje vecka. Och omskrivna personer som misstänktes ha begått brott, blev dömda och uthängda i medierna långt före deras verkliga rättegång. I och med de sociala mediernas nyvunna makt fick ryktesspridning en sällan skådad fart, där en spekulerande tidningsartikel i Norge, eller en bloggares spontana tanke i Los Angeles, kunde bli en sanning i Calcutta två minuter senare.

Blev du inte en stjärna i ”Idol” eller i medievärlden, räckte det att synas på tillräckligt många mingelbilder på nätet för att nå kändisstatus. På Stureplans krogar, där de flesta bilderna togs, fick man göra allt utom att röka. Snus växte i popularitet. Kokain också.

Runt om i Sverige intogs en annan drog i kopiösa mängder: kaffe latte. Tills alla lattemammor, och de efterföljande lattepapporna, framemot slutet av decenniet insåg att den feta mjölken som skummades med socker och kaffe gav en kaloribomb likställd med en enorm kanelbulle. Då återgick vi till vår GI-diet.

PT, personlig tränare, blev ett begrepp som vilken vanlig stadsbo som helst kunde slänga sig med, och vi kunde känna oss lika lyxiga som Madonna. Men utan GI var PT ingen förkortning att ha.

På finkrogarna förvandlade man köket till laboratorium, och ”molekylär matlagning” var modeordet nummer ett. Men trots att vi var mer rädda för kalorier och kolhydrater än för terrorister, blev ändå brunchbuffén 00-talets främsta, urbana mattrend.

Det urbana fick så småningom stor konkurrens av det glesa. ”Naturromantiskt” blev ett ord som beskrev ny rockmusik, och skäggiga män i flanellskjortor, liksom hippietjejer med harpor, vurmade för något helt annat än storstadsstress.

Över stad och land hyllades Barack Obama som en hjälte. Tills han fick Nobels fredspris. Två år innan tog Al Gore hem priset. Han blev den amerikanska politiker att sätta störst avtryck på 00-talet med sin popularisering av den glödheta klimatfrågan. För skulle vi vara siffersmarta på 80-talet och gatusmarta på 90-talet, så var det inget vi hellre ville vara på 00-talet än klimatsmarta. Så länge det innebar att vi också fick äta GI-mat och flyga till New York ibland.

Håller du med Johan Åkesson? Eller vad kommer du att minnas av 00-talet? Tyck till! Klicka här nedanför och kommentera artikeln!