Världens mest berömda catwalkkonsulent är en två meter lång välsvarvad man vid namn Miss Jay Alexander. I säsong efter säsong i ”Americas next top model” lär han gängliga unga flickor hur man rör sig på catwalken; hans overkligt långa ben sveper förbi gapande tonårsmunnar som sen ska försöka repetera hans oklanderliga rörelsemönster. Oftast misslyckas de. Ingen kan röra sig som Miss Jay.
Jardel Oliviera De Sousa är liten och nätt men lika svår att efterlikna. Han är utbildad vid Kungliga Balettakademin i Stockholm, koreograf och personlig tränare med inriktning på god hållning. Sen några år tillbaka håller han kurser i hur man bäst rör sig i höga klackar. Hållningen, gången, den avspända elegansen, såna saker kommer inte gratis.
– Många svenska tjejer har ingen kunskap om hur man rör sig i höga klackar. Det finns en viss ovana i nordeuropeiska länder, om man jämför med Sydeuropa eller Brasilien, där jag kommer ifrån, säger han. För mig är höga klackar det mest kvinnliga verktyg som finns. De är mycket användbara. Om man kan hantera dem.
Jardel har imiterat människors sätt att gå sedan han var liten.
– Jag var otroligt fåfäng när jag var liten. Jag brukade ordna tävlingar för mig och mina tjejkompisar hemma i Brasilien om vem som gick snyggast.
– Det första du ser när du träffar någon är hur denna bär upp sin kropp. Det är en harmoni som påminner mycket om skönhet, förklarar han. För oss människor är rörelser och positioner elegans, det har inget med kläderna att göra. Utan rätt kroppshållning och rätt gång blir du inte elegant. Det spelar ingen roll om du har på dig en Diorklänning om du går som en kamel.
För Jardel Oliviera De Sousa verkar bekvämlighet få stå tillbaka för den universella, svåruppnåeliga elegansen.
– För ett tag sedan var jag och min pojkvän i Portofino i Italien. Vi satt på en uteservering och tittade på folk. Och folket i Portofino var otroligt eleganta. Till och med hundarna hade bra hållning!
I dag ska Jardel Oliviera De Sousa lära mig att gå i högklackade skor. Jag har med mig ett par svarta skinnstövlar från sextiotalet som jag inhandlade på en loppis i Göteborg för flera år sedan, lyckligtvis mycket billigt eftersom jag aldrig har klarat av att använda dem
Jag försökte en gång. Jag drog på mig dem och stapplade hjälpligt ut ur lägenheten och i väg över kullerstenarna till spårvagnen. När vagnen kom stod jag på svajiga ben, fötterna värkte redan. Jag var tvungen att göra ett vuxet val. Så jag gick hem och bytte om. Sen dess har jag aldrig haft dem på mig.
Det kan tyckas paradoxalt att det är män som bäst kan lära kvinnor hur de ska röra sig som … kvinnor? Men med två timmar kvar till kvällens fest, och klackarna från helvetet i väskan känner jag inte att jag är i någon position att ifrågasätta.
Jardel snörar på sig ett par höga vita sandaler och stegar i väg i studion för att illustrera de fem dödssynderna på höga klackar – bilmekanikern (bredbent), ankan (framåtlutande), barbiedockan (pyttesteg), giraffen (tillbakalutad) och kamelen (kutryggig).
Jag var inte riktigt införstådd med vilken vetenskap klackgång var, men jag blir snart varse. Jardel instruerar mig och filmar, för att sen kunna visa upp vilka fel jag gör.
Det visar sig att jag drar åt giraffhållet, med tunga knän och lätt tillbakalutad rygg, men efter några vändor i studion på Östermalm får jag upp farten. Jag är en naturbegåvning! En riktig kvinna! Eller möjligtvis en riktig man.
Det finns dock ett litet aber. Hur snyggt jag än lär mig gå, hur härligt än mina höfter svänger så är det fortfarande jävligt obekvämt med riktigt höga klackar. I alla fall i längden.