Varför finner sig svenska människor i att leva på en så låg nivå? Varför har ”tillväxt” kommit att betyda bara materiell tillväxt? Min släkt på bägge sidor har kämpat för rätten till kunskap för alla, nästan varenda en är lärare. För dem och för mig själv har det alltid varit viktigast att skaffa sig verktyg för att förstå hur allt hänger ihop. I vår tid är det inte mycket värt.
I dagens Sverige är det pengar som gäller. I kombination med en besatthet av storlek, snabbhet och styrka. Att ha ett stort hus eller lägenhet, stor båt , snabba muskulösa bilar, kunna åka på dyrbara semestrar, äta på flotta krogar, bli uppassad och gå före i kön.
Men i mina drömmars Sverige finner sig inte folk i att vara så fattiga i allt utom när det gäller ting. Grälla önskedrömmar om att bli serverad framgång och att bli beundrad för att man är ung, rik och privilegierad, fungerar inte längre.
Vi har blivit för smarta och därmed motståndskraftiga och har inga problem att se de vanliga hästhandlarna rycka i trådarna bakom stjärnor som Britney Spears.
I mina drömmars Sverige har vi tagit tillbaka projektionerna och ser både varandra och oss själva, med våra förmågor och vår egen smärta. Det finns ett helt annat utrymme för empati och en vilja att göra något åt vårt liv och vårt samhälle.
I dagens Sverige pratas det så mycket om ”ungdomskulturen” – vilket är lite skruvat.
I själva verket lever vi ju i en stagnerande gammelkultur, där man bara visar upp ungdom som ett gäckande irrbloss för de fula, feta och icke-ideala att försöka fånga. ”Ungdom” syns i dag mest på omslagen av de glansiga magasinen, i de kommersiella modebloggarna och i tv-programmen.
Medan majoriteten av dem som är unga på riktigt får skit för att de är curlade och bortskämda. Men de får inga jobb och inga bostäder och släpps inte in i samhället.
De verkligt unga, och inte minst barnen, påhängs också olika bokstavskombinationer, som adhd och damp. Jag vet inte om psykologerna är cyniska, enfaldiga eller bara aningslösa, men enligt min mening pekar de bara ut symtombärarna. Det är ju själva samhället som har damp och adhd!
I mina drömmars Sverige har ungdomskarusellen slutat snurra. När ingen utom de som faktiskt är tonåringar vill vara det längre går det inte lika lätt att exploatera komplex. Vi är intressanta i våra egna liv, för oss själva, för dem vi verkligen bryr oss om och de som bryr sig om oss. I mina drömmars Sverige är det viktigare att bli sedd i en ömsesidig relation än att bli synlig på en marknad och mest googlad i bekantskapskretsen.
Om det är några som åtnjuter respekt och beundran i mitt drömland är det knappast dagens grabbiga bonusgäng som inte skäms för att bära både hängslen, livrem och syrgasmasker för egen del, medan mängder av människor går under utanför det vitmålade sköna hem-staketet.
I mina drömmars Sverige ska nästa generation få bygga vidare på den kunskap som redan förvärvats. Och man slår inte ständigt sönder sina egna förutsättningar genom att låta kortsiktiga egenintressen härja fritt med våra gemensamma resurser. I mina drömmars Sverige har vi formulerat om vad välfärd är. Ett anständigt och meningsfullt liv för var och en, där man räknar in samtliga kostnader, för människor och miljö, i företagens ekonomiska kalkyler och i BNP. Vad som är lönsamt – och inte – blir då helt annorlunda än i dag.
Hur går det för patriarkatet i mina drömmars Sverige? Inget vidare faktiskt. Bilindustrins kris, ihop med hela kvartals- och spekulationskapitalismen i dess nuvarande form, blir knäcken för patriarkatet. Det går inte längre att pumpa upp anblicken av helt vanliga karlar med hjälp av de små miljöbilar som ersätter stadsjeeparna. Kvinnor går ändå inte på det längre. Kvinnor har lärt sig att se män rakt av, ansikte mot ansikte. Utan skinande plåt – eller magnumflaskor med champagne – emellan. Det är mycket mer spännande då.
I mina drömmars Sverige är kvinnor inte bara ute på arbetsmarknaden, de har också fått betydligt mer att säga till om.
De blir heller inte straffade för sitt avancemang av män i de privata kärleksrelationerna. Männen knullar inte längre runt i desperata försök att visa att ”kvinnan ska veta sin plats”. Eller gör kvinnan med barn ideligen och flyttar familjen långt ut på landet. Eller överger henne och blir ihop med grannens dotter.
Männen, som har en egen nära kontakt med barnen, behöver inte längre bevisa sin överordning, utan kan lugnt gå och fiska medan fruarna är ute på stan eller på konferens. Den tvåsamma parrelationen är inte heller norm, utan människor kan välja att leva ensamma eller i olika polyamorösa konstellationer.
Toleransen inför livets skiftande uttryck, sårbarhet och komplexitet vidgas oupphörligen. Ensamhushållen dras ändå in i gemenskapen på ett helt annat sätt. Arkitekter och ingenjörer skapar boende med utgångspunkten att hela kretsar av människor, släkter eller vänner, som vill bo tillsammans i ett område kan göra det. Med dagis, affärer, restauranger och vård alldeles i närheten.
I mina drömmars Sverige har även den seglivade bonnigheten fått ge med sig. Skönhets-idealet är inte längre en snygg piga på logdansen i Mygghult! Filmer får utspelas i Stockholm och inte bara i norrländska vindpinade byar. De handlar inte heller alltid om krisande, passiva, alkoholiserade äldre män som blir räddade av en 19-årig varmhjärtad sjuksköterskeelevs osjälviska och uppoffrande kärlek.
Vuxna kvinnor slipper plastikoperera sig för att se ut så och slipper leva i en manlig arbetarklassdröm om stora bröst, stora åkrar, stora traktorer. Vi slipper också förföljas av mardrömmar om att helvetet är ett klonat kommersiellt västerländskt harem som ler sina blanka leenden varje gång vi går till pressbyrån. Samtidigt som verkliga flickor skär sig i armarna och blir avvisade från den nedbantade psykvården.
I mina drömmars Sverige går det att vara en intressant och attraktiv människa, och kvinna, så länge man lever. Det är fint och eftersträvansvärt att vara vuxen. Man måste varken sätta på sig en bak- och framvänd keps, titta på ”Gossip girl” eller känna till vad Idol-Ola gör nu för tiden.