”Varför måste allt vara så himla perfekt?” Den desperata frågan ligger inte bara bakom samtidsfenomen som populära Facebook-gruppen ”Family living – the true story”, där människor visar upp sina utpräglat ostylade, ostädade vardagsbilder eller bloggstafetter där kvinnor uppmanar varandra att våga vara dåliga förebilder. Sedd i ett vidare perspektiv är kritiken mot perfektionismen politiskt sprängstoff. En appell för det imperfekta samhället är en anmodan till revolution. Min revolution.
Idén om det perfekta har präglat den politiska diskussionen i många hundra år. Eller åtminstone idén att det perfekta är möjligt att nå, att det finns ett lyckorike någon gång, någonstans och att vi måste sträva ditåt.
Varje enskild filosof eller grupp har tenderat att hävda att det är just de som bäst förmår definiera hur det där lyckoriket ser ut och vilka eftergifter som, inte sällan någon annan, bör göra för att det skall uppnås.
Tanken på lyckoriket hör intimt samman med tanken på den rationella, upplysta människan. I botten av nästan all något sånär rimlig politik från upplysningen och framåt, den må vara liberal eller socialistisk, skimrar människan, denna källa till oändlig kreativitet, godhet och framsteg. Om vi bara städar undan de hinder som finns för det mänskliga framsteget kommer det ofrånkomligen att komma. Människan är alltings mått, människan är okränkbar, människan är det gudomligas avbild.
Jag säger inte att jag inte förstår det tilltalande i en optimistisk, människovänlig inställning i kontrast mot historiens alla arvsynder och jämmerdalar. Det är, inte minst rent personligt, roligt att tänka sig att man har oändlig kapacitet och är lagd åt det fina och rena. Problemet är bara att det inte stämmer.
Om vi ser på historien är människan tvärtom generellt småsint, egoistisk och i synnerhet irrationell. Den mänskliga skröpligheten är vårt främsta kännetecken, vår tendens att begå misstag, att bryta mot regler, att ljuga och bedra. Visst har världen på det stora hela blivit ett bättre ställe att leva på under de senaste 1.000 åren, men nyckeln till det ligger inte främst i enskilda människors storhet utan i samhällen som, med uttalade brutala undantag, dämpat vår inneboende mordlust och främjat vår känsla för gemenskap och solidaritet. De samhällen som lyckats bäst är de som i relativt liten utsträckning hållit sig med idealbilder över hur männi-skan och verkligheten, bör fungera.
Därför måste vi slutligen göra upp med perfektionismen, göra upp med tanken på den potentiellt ofelbara människan och det möjligt perfekta samhällslivet. För hur yttrar sig egentligen de dragen i praktiken? Bakom drömmen om det perfekta döljs förtryck mot de avvikande, individuell ångest och ett desperat städande i såväl hemmet som samhället.
Eftersom smutsen, misstagen och olyckan visst finns och inte går att tänka bort, blir det kortsiktiga målet att det dåliga åtminstone inte ska synas. Då får vi inhägnade galleriastäder utan demonstranter och uteliggare, censurkrav på internet och en narkotikapolitik som bortser från att missbrukare också är människor.
För perfektionismen är ju omänsklig just eftersom människan i sig själv inte är så perfekt. Vi måste inte bara acceptera skavankerna utan rentav bejaka dem, som en del i det mänskliga.
Här ser vi i dag en lovande utveckling. Den internetska transparensen gör att människor i allt mindre grad känner sig tvungna att dölja sådant som tidigare ansågs skamligt.
I själva brytningstiden ser vi hur arbetsgivare ännu reagerar på arbetssökandes festbilder på Facebook, men snart kommer de rimligen inse att det verkligt suspekta blir den som inte finns alls på nätet. Ungdomar svarar allt oftare att de ändå inte vill ha ett jobb, om chefen skulle moralisera över vad man gör eller gjort på fritiden.
Ännu är vi inte där. Vi som var på politikerveckan i Almedalen i somras insåg att politikerna slutat hänga på barerna på kvällarna, sannolikt av rädsla för vad även en stillsamt roséfnittrig bild skulle ställa till med på bloggar och vidare i tabloidpressen. Ännu kräver vi, eller mediemoralismen, att vissa människor ska vara alldeles särskilt ofelbara. Resultatet blir att kommunikationen upphör eller blir plågsamt pr-styrd.
På internet visar människor, delvis tack vara möjligheten att vara anonym, hela sitt liv, hela sin personlighet. I stället för bara Family living – tidningen, får vi tusentals verkliga fotoberättelser.
De senaste veckorna har tidningarna svämmat över av upprördhet kring hur ungdomar använder internet i sin sexualitet. Själva rapporten från Ungdomsstyrelsen som utlöste det hela var dock uttalat optimistisk och fokuserade på att ungdomarna framför allt uppskattade den kombinerat ökade friheten och tryggheten med att experimentera sexuellt på nätet. På sikt kommer den här öppenheten, som blir mer och mer spontan ju längre ner i åldrarna man kommer, att öka toleransen för det avvikande.
Man kan hoppas att det också innebär ett slut för den personliga perfektionism som får människor att desperat eftersträva det optimala föräldraskapet, det fläckfria hemmet, den klarast lysande karriären och den fulländade kroppen. Vi vet ju alla att det är omöjligt, egentligen.
Vi behöver också bygga samhället, inte för att nå det bästa tänkbara, utopiska riket, utan för att försöka se till att de oundvikliga misstag vi alla gör inte får alltför hårda konsekvenser.
Det handlar inte om att någon ska bestämma hur vi ska leva, vad vi ska göra, för att vi ändå inte förstår. Tvärtom är ju de personerna som i så fall skulle fatta de besluten lika felbara, ofullkomliga som vi. Och deras misstag, omvandlat till påbud eller förbud för hela befolkningar, skulle få dramatiskt mycket värre konsekvenser än alla de små misstag som alla hela tiden gör. Men samtidigt som vi måste låta människor, låta oss själva, göra fel, så kan vi inte låta dessa fel definiera vilka vi är. Vi måste ha system som låter oss komma tillbaka, där ett misstag och felbeslut inte är ödesdigert.
Detta är kanske tydligast inom socialpolitiken. I dag har vi behovsprövade socialbidrag, som enligt alla bedömare är nästan omöjliga att komma ur, och vi låter polisen hantera missbruksproblem och märker därmed sjuka människor som kriminella för livet.
Det vore inte särskilt svårt att prova bättre sy-stem, om de så heter medborgarlön eller skadereducering. Medborgarlönen erkänner att en av grundtankarna med väldfärdsstaten är att säkra arbetsfri inkomst åt medborgarna. Det talar emot den moraliserande synen på arbete, men har förmodligen större chans att faktiskt få människor att arbeta som tidigare inte gjort det. Arbetslinjemoralismen är för övrigt exakt en sådan idealmedborgarvision som upprätthåller fina fasader snarare än leder till verkliga resultat.
På samma sätt utgår skadereduceringen från den verklighet som finns, där människor tar droger och vissa mår väldigt dåligt av det. Intuitivt känns det kanske bättre att då föra ett krig mot drogerna, men resultatet blir att man samtidigt bekrigar de utsatta missbrukarna. I stället kan man satsa på att minska de skador som drogerna för med sig, genom att erbjuda vård och försöka hjälpa även drogberoende människor till ett värdigt liv.
Vi måste också ha respekt för att alla inte vill leva sitt liv likadant under hela livet. Det är ett stort problem att skolsystem och socialförsäkringar strömlinjeformas efter den ideala lyckade samhällsmaskinskuggen.
Var finns exempelvis utrymmet för felval om den maximala tiden i högre utbildning blir fyra år? Var finns möjligheterna till eget vald av vidareutbildning senare i livet, när den bransch man jobbat i stagnerat eller man själv kanske bara vill vidare?
Som opinionsbildare och politiker, bör vi ha respekt för vår egen ofullkomlighet och insikt om hur fel även välmotiverade beslut kan gå. Man måste vara ödmjuk i sin strävan efter förändring. Varför inte experimentera hellre än köra på den enda vägen? Hacka systemet snarare än kasta det åt sidan. Ge alla människor friheten att lyckas eller misslyckas och försök lysa upp vägarna tillbaka om de nu inte skulle nå sina mål första eller andra eller tjugonde gången. Människan är inte perfekt. Ett mänskligt samhälle måste utgå från det.