Sverige är fanatiskt. Vi brukar betrakta oss som Landet Lagom, men är egentligen en nation av extremister.
För tre hundra år sedan var Svea Rike världens fattigaste, mest militaristiska, vidskepliga och religiöst präglade land. Nu är det tvärtom världens mest sekulariserade, pacifistiska, teknikvänliga, utåtriktade, trendkänsliga, jämställda och jämlika land.
Från den ena ytterligheten till den andra.
För bara några decennier sedan fanns en blågul omsorg om privatlivet. Folk bet ihop och höll sina problem för sig själva, misstrodde maktens och mediernas snokande.
Med största motvilja lät sig svensken övertalas att någon enstaka gång i livet bli fotograferad i lokaltidningen.
Nu är det plötsligt ett land av exhibitionister. Gå in på en valfri blogg, och du kommer att rodna över allt du får veta om skribentens sexvanor, konsumtion, drömmar, mardrömmar, krukväxter och katter.
”Se på mig” är det nya mottot. För fem minuter i tv är vi beredda att göra i stort sett vad som helst.
Intensiteten i dessa tvära kast är fascinerande, till och med beundransvärd. Bäst resultat har det ofta blivit under de perioder när Sverige satt full fart framåt, och använt fanatismen som en positiv kraft.
Ta en sådan sak som Folktandvården. När den infördes 1938 hade svensken en tandstatus som följde golfprincipen om 18 hål. Karies var en folksjukdom, och drabbade 99 av 100. Sedan ursinnes tider hade det varit normalt att leva med ständig tandvärk, att dra ut gaddarna en efter en under tortyrliknande former, och att tillbringa den korta ålderdomen tandlös.
Att mot den bakgrunden fantisera om ett folk med friska tänder gränsade ju till galenskap. Hur kunde man komma på tanken att något sådant var möjligt?
Det var inte bara möjligt, utan uppnåddes inom loppet av en generation. Först etablerade man det vetenskapliga sambandet mellan socker och hål i tänderna, sedan blev det upplysningskampanjer, tandborstning, fluorsköljning och massmobilisering av tandläkare i statens tjänst.
Samma mönster av utopisk framåtanda visade sig när Sverige byggde järnvägsnätet och införde den allmänna folkskolan på 1800-talet, eller när landet elektrifierades och fick välfärden på 1900-talet.
Först händer ingenting, sedan ingenting, och så plötsligt allt på en gång.
Fanatiskt.
Alla dessa processer har haft sina baksidor, människor som kommit i kläm. När järnvägar och elnät skulle dras flyttade man helt sonika på dem som stod i vägen. När barnbidraget infördes steriliserade man de föräldrar som inte passade in i det strömlinjeformade, moderna samhället. När kariesforskningen skulle dra fram tandtrollen i ljuset gjorde vitrockarna plågsamma experiment på mentalpatienter.
Rättighetstänkandet har gått framåt sedan dess, inte minst genom vårt medlemskap i EU, och väl är det. Men när man ser på utmaningarna i dagens Sverige, behöver vi få tillbaka något av den galna tron på att allting är möjligt.
Fundera ett ögonblick över ungdomsarbetslösheten. Var fjärde ung människa i Sverige är arbetslös. Det är inget mindre än en tickande bomb, en nationell tragedi av förspilld energi och missade chanser.
Hur kan vi sitta och jäsa i våra sommarstugor, gå till våra bekväma jobb och göra våra förströdda bankomatuttag när ungdomars verklighet ser ut så?
Socialbidragen, a-kassan och psykiatrin kostar stora pengar i spåren av utslagningen, men ekonomin är det minsta problemet. Den som i tjugoårsåldern får stämpeln ”arbetslös” eller ”långtidssjukskriven” i pannan har svårt att komma igen. Hela industrier står beredda att fylla denna unga människas liv med antidepressiva läkemedel, skräpmat och lättsmält underhållning, för att ge det något slags innehåll, i brist på en verklig roll i samhället.
Den traditionella partipolitiken verkar maktlös inför detta fenomen, alltså kan vi lägga ner käbblet mellan höger och vänster om vem som har skulden. Ungdomsarbetslösheten var skyhög under socialdemokraten Göran Persson, och den är skyhög under moderaten Fredrik Reinfeldt.
Några saker borde vara odiskutabla: skolan måste bli bättre, arbetsmarknaden måste bli rörligare så att även unga får en chans, lönespridningen måste bli större så att arbetsgivare törs anställa folk utan erfarenhet, stat och kommuner måste ta ett större ansvar för ungas introduktion på arbetsmarknaden, en facklig kultur där anställning är normen måste vändas till en kultur av företagande, äldre och privilegierade generationer måste avstå resurser och utrymme till förmån för yngre.
En del kallar detta för högerpolitik. Men titta då på det privilegiesamhälle vi har i dag. Är det rättvis vänsterpolitik att halva befolkningen har trygga, fasta jobb, världens finaste bostäder och mest heltäckande välfärd, medan unga står utanför?
Under lång tid hade Sverige en positiv social rörlighet, när lantisar flyttade till storstaden, utbildningsväsendet exploderade, arbetare och bönder förvandlades till tjänstemän och varje generation fick det bättre än den föregående.
I dag har processen vänts åt andra hållet. Klassresandet från hem utan akademiska traditioner blir allt ovanligare.
I stället har vi fått en snabb utslagning från arbetsmarknaden, och en ny utanförklass. Många i denna kategori är ungdomar, som drabbas av psykisk och fysisk ohälsa.
Detta borde stå överst på dagordningen. I stället gullar politikerna med oss i de breda grupper som redan är inne i folkhemmets stugvärme.
De unga själva reagerar med antingen apati eller ett maniskt engagemang i enstaka frågor. Det är talande att Piraterna blev största parti i den yngsta väljargruppen i EU-valet.
Om tonåringarna tror att gratis nedladdning på nätet är den viktigaste mänskliga rättigheten och framtidsfrågan, är de ännu längre uppe i det blå än man kunde frukta. Piratpartiet har en och annan intressant poäng, men som politisk företrädare för de unga är rörelsen snarast en bekräftelse på deras problem. Livet är inte gratis. Man kan inte få något för inget.
I riksdagsvalet 2010 finns risken att många unga går på en värre nitlott, i form av Sverigedemokraterna. Där finns ju en annan enkel förklaring till alla problem, och en teoretisk modell för hur de ska rättas till.
Stoppa invandringen och skicka hem så många som möjliga av de människor som har kommit hit. Det är tyvärr inte förvånande om ungdomar röstar på sådan gallimatias, när den ordinarie politiken inte tar hänsyn till deras verklighet.
Själv är jag så trött på invandringsgnället att jag bara brukar svara så här: Om vårt land skulle vara det etniska ghetto av vita nordbor i folkdräkt som Sverigedemokraterna vill ha, då hade jag emigrerat för länge sedan. I så fall skulle stat och kommun ha missat några tiotal miljoner i skatteintäkter.
Sådana argument har rasisterna inga svar på.
Sverigedemokraternas framgångar är ett tecken på att vi har gett upp, att ingen egentligen förväntar sig att det ska bli bättre, utan att allting nu är ett nollsummespel om en krympande välfärdskaka där det ena gänget gökungar står mot det andra. Detta är förstås fel, fel, fel. I en växande ekonomi är inte den enes vinst den andres förlust. Vårt glesbefolkade land behöver fler arbetande människor, inte färre.
I mitt drömda Sverige skulle vi gott kunna vara tjugo miljoner. Där skulle skolan vara fantastisk, kulturlivet bubblande och företagandet så helvilt att varje artonåring som hade lust kunde gå direkt från plugget till ett bra jobb – om inte han eller hon startade eget.
Sverige har satt upp provisoriska utopier gång på gång de senaste två hundra åren, och lyckats ta sig nästan ända fram förvånansvärt ofta. Med lite mera av den hyggliga fanatismen kan vi göra det igen.
Intressanta etappmål kan vara att bli kvitt oljeberoendet, att rädda Östersjön, att få världens bästa resultat i skolan eller världens bästa äldreomsorg. Men inget är viktigare för framtiden än att utrota ungdomsarbetslösheten, och ungdomsarbetslöshetens orsaker.