Orgelmassage i den ena kyrkan, spa för själen i den andra. I den tredje har man kunnat ligga i kyrkbänken med kudde och filt och dricka te och få massage. Och qigong erbjuds numer regelbundet i hela femton av Stockholms kyrkor.
Vad är det som händer? Håller kyrkorna på att bli hälsotempel?
Ja, syjuntor och kyrkkaffe verkar alltmer ersättas av stavgång, massagestunder, grönt te, frukt och hälsosmörgåsar. Kyrkan vill inte längre bara ta hand om våra själar utan om våra kroppar också.
– Visst är det en ny trend detta att vårda kroppen i kyrkan, säger Annika Borg, präst i Svenska kyrkan, teologie doktor, författare och debattör.
– Framför allt är det nytt att man lånar så mycket från andra kulturer och traditioner. Det är klart det är ett sätt att locka människor till kyrkan, men jag tror inte det finns några baktankar eller dolda agendor. Det är ett sätt att visa att kyrkan håller på med angelägna saker.
Gudrun Khemiri, psykoterapiutbildad sjukgymnast och taiji/qigong-instruktör, startade för sju år sedan den allra första gruppen i Högalids kyrka i Stockholm. I dag har hon arbetat i femton församlingar och lockar varje vecka mängder av människor till kyrkorna för långsam, stressreducerande träning, hämtad från Kina.
– Ett uttryck för människors längtan efter stillhet och behov av att hantera stress, menar hon.
Och visst sjunker blodtrycket och pulsen går ner. Men Gudrun Khemiri är också övertygad om att man genom en viss typ av arbete med sin kropp, det kan vara meditation, yoga, taiji eller qigong, kan få en djupare kontakt med sitt inre.
– Taiji/qigong är mindfulness i rörelse. Och jag har en väldig hjälp av kyrkorummet, som är så speciellt, det andas både högtidlighet och vardaglighet. Kyrkans väggar rymmer allt mellan födelse och död. Och så är det med våra kroppar också, de rymmer minnen av allt det här som är våra gemensamma livsvillkor.
Men att vi nu kan vårda kroppen i kyrkan – är det också ett tecken på att en förändring är på väg av den kristna kyrkans traditionellt kroppsfientliga syn? Kroppen sågs länge som säte för allt ont, den farliga sexualiteten inte minst. Och kyrkan har medverkat till en dualistisk syn på människan – där kroppen och själen skiljts från varann – i stället för att ses som en helhet.
Ja, Gudrun Khemiri tror att det hos många inom kyrkan länge funnits ett behov av att göra upp med detta att man negligerat eller till och med föraktat kroppen.
– När jag började med mina grupper märkte jag att det fanns en stor vilja att göra något åt det här och låta kroppen ta plats igen, men man visste inte riktigt hur.
Och i dag är det uppenbarligen inte längre kontroversiellt inom kyrkan att påstå att kropp och själ hör ihop. Mår den ena bra smittar det av sig till den andra, konstateras det till exempel glatt på Tyresö församlings hemsida.
Annika Borg håller dock inte med om att kristendomen i sig skulle vara en kroppsförnekande religion.
– Visst har många förknippat kristendomen med förbud och visst har många teologer skyggat för det kroppsliga. Men inom kristendomen finns också en stark tanke om att kroppen är helig, den är en Guds skapelse, ett Guds tempel, och att det därför är viktigt att ta hand om den. Inom kristendomen finns både ett dualistiskt och ett holistiskt tänkande, där man ser människan som en helhet. Vad som dominerat har varierat genom årtusendena.
Annika Borg är sedan några månader knuten till Hedvig Eleonora församling i Stockholm med uppgift att starta verksamheter för människor som arbetar i innerstan och som söker andningspauser och påfyllning.
– Och det är klart att vi sneglar på verksamheter inriktade på kroppen. Men man behöver inte nödvändigtvis leta österut, man kan hämta inspiration ur den egna,kristna traditionen. Inom klosterrörelsen till exempel sågs det som värdefullt att ta hand om kroppen på bästa sätt. Vad man åt var viktigt, liksom begreppet måttfullhet. ”Ta dig nu litet vin för magen så mår du bättre”, skrev redan Paulus i ett av sina brev. Jag tycker att kristendomen är superkroppslig.