Sommaren 2009 ska somliga minnas som den då hiphopparen Promoes osannolika superhit ”Svenne Banan” ekade över sandstränder och campingplatser. Eller som den då Kristdemokraternas Göran Hägglund myntade begreppet ”verklighetens folk” under politikerveckan i Almedalen.
Två vitt skilda bilder av det nya folkhemmet, men båda med siktet inställt på det vanliga och vardagsnära. I ena fallet ett häcklande av supande svenskar på chartersemester, i det andra en hyllning till den sunda medborgaren i kontrast till en flummig kulturvänster.
Plötsligt är det inte bara Victorias Daniel som hyllas för sin klädsamma anspråkslöshet utan var och en som sköter sitt liv utan knot och stora åthävor. Som Tomas Ledin sjunger i ”Medelklassens okrönta kungar”, en text inspirerad av finanskrisen.
”De är bortglömda hjältar som bor mitt ibland oss, utan bonuspaket och har inga konvertibler, vad jag vet. De lever i en helt annan verklighet, står för långsiktighet och stabilitet.”
Till och med en och annan som säkert kunnat räknas till den av Göran Hägglund så avskydda ”kulturvänstern”, har krupit till korset och förklarat hur de blivit omvända till sann och uppriktig folklighet. I en krönika i Expressen gjorde författaren Marcus Birro nyligen offentlig avbön för sitt tidigare förakt för vanlighet och ”anständigt liv”. Han skrev:
”Den 14 juli fyller kronprinsessan år. Det är också då jag förlorar oskulden på allvar. Jag ska vara med i ’Allsång på Skansen’ den kvällen. Jag är dessutom väldigt stolt över det.”
Och fortsatte: ”Livet är för kort och för intressant för att jag ska ägna ett enda gram energi åt livrädda mediala och kulturella grindväktare som delar upp livet i fin och ful kultur.”
Just ilskan över det som uppfattas som elitistiskt och utestängande går ofta hand i hand med den nyväckta vurmen för vanlighet.
Trots teves aldrig sinande ström av dokusåpasatsningar med ”vanliga människor” med ”vanliga jobb” och ”vanliga problem”, trots breda nöjessatsningar, storsäljande deckare, schlageryror och allsångskvällar beskrivs det enkla och folkliga ändå som något hotat, lågt värderat och närapå marginaliserat.
Något att stå upp och försvara, eller som i Göran Hägglunds fall; göra politik av.
I kontrast till de redbara vanliga, ”som har familj, arbetar, tar semester och lever sina liv som mest”, pekade han i sitt tal på ”kultursidornas idisslande” av sådana ämnen som ”i USA allmänt brukar gå under benämningen bullshit”.
Just gapet mellan fint och ful är också temat för Linus Wahlgrens fejdokumentär ”Scener ur ett kändisskap” som hade premiär tidigare i somras. I rollen som sig själv, minstingen i kändisfamiljen Wahlgren, gnäller han tidstypiskt över att han för evigt fastnat i fars- och musikal-artistfacket och att ingen tar honom på allvar.
Drömmen är att stå på Dramatens stora scen, och i filmen får han också chansen.
Allt tack vara nyvunne vännen Jonas Malmsjö som gör en hårt skruvad parodi på sig själv som högspänt föraktfull kulturelitist. I sitt begär efter det fina och respekterade sviker Linus både sig själv och sina vänner, och de nya kollegerna framställs som galna fascister, men till sist hittar han naturligtvis ändå hem till de sina igen.
Tillbaka till dem som har hjärtat på rätta stället och vet att glädja folk med enkla medel. Återigen ett–noll till det okomplicerade vanliga, alltså. Vilket inte hindrar att det är Dramatenskådespelaren Jonas Malmsjös insatser som ger biobesökaren valuta för pengarna.