Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Livsstil

”Vi barn var mycket medvetna om kriget”

Foto: Privat och Fredrik Funck

Sommar för Sven-Bertil Taube var Sjösala, familjens eget sommarparadis på Hölö i Stockholms skärgård. Här ligger Orrberget, och här såg Evert såväl gullviva, mandelblom, kattfot som blå viol. Men hotet från kriget i Europa var ständigt närvarande

Paret Evert och Astri Taube köpte på 30-talet en tomt mellan två berg på denna ö utanför Stavsnäs. Här byggde de ett hus som så småningom blev större, och de döpte platsen till Sjösala.

– Hit till Vinterhamn gick bussen, säger Sven-Bertil Taube när vi närmar oss Hölö. Härifrån gick vi de sista kilometrarna. Vi gick uppför Hästskitabacken. Vi kallade den så eftersom hästarna fick ta i så dom sket för att komma upp.

Somrarna under Sven-Bertil Taubes 40-tal minns han som idylliska. Han och storasyskonen, Per-Evert och ­Ellinor, badade i viken, hämtade mjölk i kannor hos bonden och åkte höskrinda. På Hölö fanns berg och skogar och stränder att upptäcka.

– Mellan fyra träd byggde jag en koja som man klättrade upp till med en repstege. Där uppe hade jag min borg.

Men i bakgrunden mullrade kriget, och hotet från Hitlers nazistiska krigshär var påtagligt. Den 9 april 1940 ockuperades grannländerna Norge och Danmark av Tyskland som såg ut att gå segrande fram i Europa.

I Sverige var många matvaror ransonerade. Särskilda ransoneringskort fanns för att man skulle få köpa sin andel kaffe, kött, ägg, mjöl och många andra varor.

– Då var det bra att ha nära till gårdar där man kunde köpa både det ena och det andra, säger Sven-Bertil. Vi rodde över Gammelbodaviken till en dam som vi kallade Hönsfrun. På hennes hönsgård kunde man få tag på ägg eller en höna.

Mamma Astri hade gröna fingrar och odlade jordgubbar, krusbär, sallad och annat.

– Det var ett väldigt privilegium för oss att komma ut i naturen, att få bada, simma, ro och fiska. Jag var ingen storfiskare, men drog upp en och annan abborre med ett metspö med en brödkula på.

Ganska ofta var kompisen Olle Adolphson med ute på landet. De två grabbarna delade på ett av de små rummen.

– På Sjösala hade vi ett vardagsrum och ett kök, sedan en korridor med små hytter. Evert hade sin hytt, Astri sin och vi tre barn delade på de andra. Det var små kabysser med våningssäng, ett bord och ett fönster ut mot fjärden. Senare byggdes det ju till och blev större.

Vi vandrar ner mot vattnet, och den lilla stranden där barnen simmade som små. När vi lyfter blicken ser vi en småbåtshamn på andra sidan fjärden. Den fanns inte då.

– Här satte mamma ner fyra pinnar i sjöbotten, berättar Sven-Bertil Taube. Sedan spände hon ett snöre mellan dem. Inom den fyrkanten höll hon simskola med oss.

I sandtaget intill lekte Sven-Bertil och hans lekkamrater indianer och cowboys – eller snarare gauchos, inspirerade av Everts berättelser om livet på Pampas i Argentina.

– Där byggde vi tält av gamla mattor. Gömställen var bra att ha. När mamma ropade så visste man att det var dags att rensa i trädgårdslandet, men inne i sandtaget var man oåtkomlig.

Hur medvetna var ni barn om att det var krig?

– Mycket. Hemma i stan bodde jag i våningen ovanför Ulf Björlin, som jag senare kom att jobba mycket med. Han hade ett stort rum där vi lekte krig med gipssoldater. Jag tror vi visste mer om det som hände i det verkliga kriget än om den historia vi läste i skolan. Vi kunde namn på olika generaler och slagfält.

Kriget märktes också på stan. Ibland låg där sandsäckar på gatorna. Stora reklamskyltar berättade om varor som inte fanns i butikerna.

Många saker hade barnen
aldrig smakat, som vissa exotiska frukter.

– Min farbror Gunnar var flaggskeppare vid rederiet ”Transatlantic”. En natt, det kan ha varit 1943, ringde han till oss från båten. Han sa: ”Det är dimma och jag har en lots ombord, men vi kan nog ta oss fram till Sjösala. I så fall ankrar vi där.”

– På den tiden var det inte ofta man hade möjlighet att ses över huvud taget. Man visste inte hur länge de som var på sjön skulle leva – rätt som det var träffades de av en torped och så var de borta.

Efter en stund kom ett nytt besked: Fartyget låg för ankar på redden utanför Sjösala.

– Vi rodde ut till hans fartyg. Det var sån dimma att vi inte såg något förrän – pang! – vi slog i sidan av båten.

De klättrade ombord och blev serverade middag.

– Med oss hem fick vi kokosnötter och en stock bananer. Jag hade aldrig sett något sådant. När jag började skolan igen hade jag med mig en banan. Det blev sån uppståndelse att dom ändrade i schemat. Vi fick en biologilektion och de satte upp en plansch i klassrummet med en banan på. Sen öppnade vi bananen och alla fick studera den. Därefter fick eleverna i klassen smaka på den med en tesked.

I Europa vände krigslyckan.
Hitlers arméer var på defensiven i öst. I juni 1944 steg de allierade i land i franska Normandie och den tyska förlusten var en fråga om tid.

Fredsdagen minns Sven-Bertil Taube tydligt. Han var i skolan på Linnégatan i Stockholm den dag andra världskriget tog slut – den 8 maj 1945.

– När beskedet om fred kom fick alla gå hem från skolan, berättar han. Det var en vacker och solig dag. På vägen hem blev jag sjuk. Jag stapplade in hemma och hade 40 graders feber. Jag minns hur jag låg i sängen och svettades och skakade. Mamma satt bredvid och baddade mig med en våt handduk. Fönstret var öppet och man hörde hur folk tjoade och hurrade och bilar tutade nere på gatan.

Förstod du att det var en historisk dag?

– Ja. Oh, ja. Också när jag var mycket ung förstod jag att nazisterna var något hemskt, att de plågade folk. Tyska propagandatidskrifter delades ut gratis, och bilder visades på vad de kallade ”undermänniskor”. Jag förstod att nazisterna var livsfarliga människor. Jag brukade teckna dem med piskor i händerna.

Under kriget gjorde familjen Taube en resa om året, berättar han: den till Sjösala på sommarlovets första dag.

När kriget var slut öppnade sig världen. Första utlandsresan gick till Finland.

– Det var 1946 och Evert skulle uppträda där för att samla in pengar till krigsdrabbade barn. Att åka med ångbåten till Finland var spännande, men vad som framför allt gjorde intryck var fattigdomen och eländet. Längs vägarna stod utbrända bilvrak och militärfordon.

Bergsrådinnan Maire Gullichsen hade organiserat hjälpinsatsen till barnen, och hon hämtade familjen Taube vid båten.

– Gullichsens var rika människor. I bilen som vi hämtades med fanns ett nät i taket som det låg mat i. Vi stannade vid en vägkant där en dam stod med en tom korg. Astri gick ur och gav henne en bit skinka från maten i bilen.

Så småningom blev det studier i USA och gitarrlektioner i Spanien. Yngste sonen Taube skulle komma att bli en hyllad vissångare och skådespelare, senast uppmärksammad för rollen som industrimagnaten Henrik Vanger i filmatiseringen av Stieg Larssons ”Män som hatar kvinnor”.

För ett par år sedan kom skivan ”Alderville Road”, döpt efter gatan han bor på i London. Där samarbetade han med de yngre artisterna Håkan Hellström och Lisa Nilsson.

Man kan tro att det sjöngs mycket i Sven-Bertils barndomshem, där fadern var så nära nationaltrubadur man kan komma. Men så var det inte, säger han.

– Evert spelade ju och repeterade i sitt rum. Man hörde honom arbeta med lutan, det gjorde man. Och det hände ibland att han sjöng en godnattvisa för en.

Förstod de hemma att du var det av barnen som skulle syssla med artisteri?

– Nej, det tror jag inte. Det började senare genom umgänget med Olle Adolphson och Beppe Wolgers och andra som var intresserad av visor. Vi roade oss med att sjunga för varandra.

Vad ville du bli?

– Jag vet inte. Jag håller fortfarande att ta reda på vad jag ska bli när jag blir stor, säger han och ler snett.

Första gången han sjöng en av sin fars sånger offentligt var på en skolavslutning.

– Jag valde ”Möte i monsunen”. Jag tänkte: Om ni ska tvinga mig att sjunga så tar jag en lång visa. Då får ni lida länge. Fröken Stigell – jag minns ännu hennes namn – sa efteråt: ”Hälsa pappa att han är godkänd i geografi.” Pappa var ju mycket exakt med geografiska detaljer, både i visorna och i sin prosa.

Sedan skulle det dröja länge innan Sven-Bertil sjöng Everts visor. Inte förrän till Evert Taubes 70-årsdag 1960 gjorde han en skiva där Taube sjunger Taube. Då tillsammans med orkesterledaren och barndomsvännen Ulf Björlin.

– Vi gjorde hela lp:n på en natt med orkester och en mikrofon. Det var en födelsedagspresent till Evert. Jag lyssnar aldrig på det jag gjort tidigare, så jag vet inte hur den låter. Men det var nog inget fel på den.

När Sven-Bertil Taube talar om sina föräldrar gör han det med påtaglig ömhet.

– De var snälla, säger han. De behandlade barn och ungdomar som intelligenta varelser. De hjälpte en på traven utan en massa pekpinnar om vad man borde göra med sig själv. Det var nog lite ovanligt på den tiden.

I dag är Sven-Bertil Taube 76 år och har drabbats av en ögonsjukdom som gjort honom nästan blind. Men det verkar inte ha haft någon större effekt på hans yrkesliv.

I höst kommer filmen ”En enkel till Antibes” av Richard Hober. Sven-Bertil Taube har huvudrollen och spelar en karaktär som har vissa likheter med honom själv: sviktande syn och hjärtproblem. Jag misstänker att han själv skrivit in de dragen i rollen, men Sven-Bertil protesterar, säger att rollfiguren var skriven sådan från början.

– Jag skojade med Richard och sa till honom: Det här är type-casting. Du behövde en blind jävel som haft ont i hjärtat.

I onsdags gjorde Sven-Bertil Taube sitt årliga framträdande på Gröna Lund i Stockholm, med Håkan Hellström och Lill Lindfors som gäster.

Traditionen för han vidare efter sin far; det var 50:e året i rad som en Taube underhöll med Taubevisor från Grönans stora scen. I sommar ligger fler konserter framför honom i Sverige och Norge. Och ett möjligt filmprojekt – ännu hemligt – är på gång.

– Men jag hoppas det kan bli något till nästa sommar, säger han. Jag har läst manuskriptet och om det blir av så är det mycket spännande.

Sven-Bertil Taube

Ålder: 76 år.
Känd som: ­Skåde­spelare, sångare och estradör.
Bor: I lägenhet i London.
Familj: Hustrun Mikaela Rydén och hemmavarande ­sonen Felix, 17 år. Från tidigare ­äktenskap sonen Jesper och ­döttrarna Ann-Charlotte och Sascha.
Aktuell: Har just sjungit in sommaren på Gröna Lund. Spelar huvudrollen i Richard Hoberts film ”En enkel till Antibes” som har premiär i höst.

Bästa med ­sommaren: Det är sommaren, helt enkelt.

Nästa vecka:
Barbara Hendricks 50-tal.