Jag gillar flaggor, men är inte nationalist. Tvärtom! Det har blivit lite av en hobby att hissa diverse flaggor, till viss förundran i grannskapet. Samlingen omfattar numera ett tiotal favoritländers fanor.
Den norska flaggan pryder min trädgård den 17 maj. I dag är det mors dag, som inte firas i vår familj på något annat sätt än med flaggan i topp. På onsdag är det Italiens tur. Då fyller också sonen år och delad glädje är som bekant dubbel sådan: det blir italienskt både i flaggstångens topp och på våra tallrikar.
På lördag är det Danmarks grundlagsdag och Dannebrogen vajar stolt ett dygn innan vi firar den svenska nationaldagen.
Hurra!
Union Jack åker upp den 12 juni då Storbritannien saluteras. En vecka senare flaggar jag för Victoria och Daniel. Det lär jag inte vara ensam om, men frankofilen i mig hivar även fram Trikoloren som får trängas på stången med den blågula fanan.
Många företag vill dra nytta av detta gyllene tillfälle. En i högsta grad inofficiell skapelse är 2010 Grönstedts National Mariage (10619, 799 kr/50 cl).
Johan Daniel Grönstedt var en vinhandlare som stärkte sig med egna varumärken på 1800-talet. Men 1917 beslöt riksdagen att all vin- och sprithantering i Sverige skulle förstatligas och för det bildades ett dotterbolag till Stockholmssystemet: AB Vin- & Spritcentralen. Grönstedts kom på så sätt att ingå i statens portfölj och varumärket har vårdats med stor omsorg.
Historien tog en ny vändning när franska Pernod Ricard tog över Vin & Sprit för två år sedan. Köparen hade emellertid redan en cognacsjuvel i sitt bo, Martell, och finska Altia fick därför förra året köpa Grönstedt med allt vad det innebar i fråga om prestige och ambition.
Grönstedtscognacen har ett grundmurat kvalitetsrykte. Personligen anser jag dock att detta har naggats i kanten ända sedan åttiotalet. Grönstadts Extra var en gång en enastående cognac. I dag är den fortfarande bra, men inte unik.
Det senare uppnår dock de specialblandningar Grönstedts numera släpper titt som tätt. En nationaldagscognac har blivit något av en tradition och inte minst ett samlarobjekt. I år får denna tradition stryka på foten för det kungliga bröllopet. Samlarvärdet lär inte bli lägre för det.
Hur smakar då denna raritet som finns i lika många exemplar som det årtal som pryder etiketten? Ja, doften är stor och ytterst publikfriande med en nästan chenin blanc-tonad mandelfetma. Smaken är god, fatig och rejält eldig med en hustypisk sötma och fikontonad arom. Inte alls illa, men inget jag direkt hissar flaggan för. Varken på halv eller hel stång.
När det gäller veckans vinlista, totalt sett, kan jag heller inte bestämma mig. Ur en kvalitetsvinkel gör jag onekligen vågen: här finns över lag mängder av goda viner. Men prisnivån kan man fälla en tår över, och antalet flaskor är ett sorgligt kapitel, där merparten bara släpps i en handfull butiker.
Systembolaget yvs gärna över sin påstådda neutralitet i inköpsprocessen, men när det gäller tillgängligheten diskriminerar man större delen av svenska folket. Vill du vara säker på att hitta det som frestar, så förutsätts du bo nära en stor stad och ha tid att hänga på låset när godsakerna släpps på tisdag förmiddag. Varför monopolet presenterar dessa skärvor begriper jag inte. Särskilt inte när vi har beställningssortimentet som innehåller både fler och som helhet godare viner i en mängd som är baserad på tillgång och efterfrågan, inte en fix volym som Systemets politruker hittat på.
Lycklig den som får tag på en eller ett par flaskor 2004 Etienne Lefèvre Cuvée des Ancêtres (nr 99453, 491 kr). Färgen är läckert nyfiken gul och doften klassiskt champagnebrödig med en fin, aptitretande mineralklang. Smaken rinner på i samma spår med en kritig och stram profil i ungdomlig, distinkt och balanserad aperitifstil. Ännu godare kommer det att smaka när Victoria och Daniel firar sin bröllopsdag nästa år och själv tvekar jag inte att spara vinet längre än så.
Mycket svag är jag också för 2009 Moscato d’Asti Prunotto (nr 98040, 99 kr). Detta vin har tidigare funnits i beställningssortimentet och är en sprittande fräsch, blommig fruktcocktail som mycket väl kan ersätta desserten.
Lyxiga roséer bjuds det också. Henri Bourgeois är favoritproducenten i byn Chavignol, där den berömda getosten görs parallellt med sancerrevinet. Röd sådan har blivit en modefluga som tyvärr konkurrerar med det vita sauvignonvinet. Däremot tvekar jag inte inför 2009 Sancerre Les Baronnes Rosé (nr 94290, 149 kr) som är suveränt gott med en mycket sympatisk, generöst hallonfruktig doft och en fruktmättad, stilfull smak i matvänlig, självsäkert personlig stil.
En annan vinmakare av högsta dignitet är Willi Bründlmayer i Österrike. Hans 2009 Langenloiser Rosé Zweigelt (nr 90002, 129 kr) håller förväntad klass i ambitiös, både jordig och saftig stil. En distinkt kolsyresprits stör dock och detta rosévin serverar jag därför ur en karaff där vinet får vila en stund tills bubblorna lagt sig.
För en gångs skull väljer jag Systemet före beställningssortimentet och köar gärna för det italienska 2009 Castello di Ama Rosato (nr 99549, 145 kr). Det är nämligen två år yngre än samma beställningsvin. Båda vinerna är i sig bra, men det äldre (nr 73839, 145 kr) börjar uppvisa smärre ålderskrämpor.
Några vitviner att tala om finns inte bland junivinerna. Det är konstigt, med tanke på säsongen. Däremot finns det en uppsjö röda av hög klass. 2008 Serras del Priorat (nr 94198, 169 kr) och 2006 Scala Dei Prior (nr 90001, 219 kr) kommer från ett litet och mycket otillgängligt vinområde i Katalonien: Priorat. Efter många år i skymundan görs nu här några av Spaniens mest eftersökta och extrema rödviner till priser som kan ligga ovan molnen. Dessa smakprov är massiva muskelknippen med framträdande frukt- och garvsyra som tål att utvecklas.
I samma stil är 2005 El Puntido (nr 90003, 329 kr). Det är ett av de allra bästa exemplen på det som kallas modern rioja med en tät, mörk doft med väl markerad fatkaraktär och djup, komplex frukt. Smaken är nästan ogenomträngligt kompakt med en extraktrik, komplex och fullmatad, men absolut medveten profil. Mycket gott!