Det sägs att stor konst föds ur armod och hårt arbete. Behovet att skapa påstås vara större än viljan att göra succé. Samma gäller druvan: det finaste vinet framställs sällan där myllan är som djupast. Tvärtom växer många av världens stora viner ur jordar där inget annat tycks trivas.

Av alla osannolika platser där människan valt att odla vin slås nog rekordet i Dourodalen. Det är här, i norra Portugal, som portvinet föds ur vånda och slit. Hela området är spektakulärt och så där lagom nedgånget med en patina som är både äkta och oändligt vacker.

Men dalen är inte bara portvin. Här görs numera också några av landets bästa rödviner med samma druvsorter som bas, samma komplexitet och kraft. Ett utmärkt smakprov har du i 2009 Duorum (nr 2559, 99 kr), fyndigt döpt med en anspelning på både ursprunget och att det är två mästerliga vinmakare som skapat det.

Signaturen JP Ramos kräver nog ingen närmare presentation. Här samarbetar denna demonproducent med José Maria Soares Franco, under många år förvaltare av Portugals första och länge enda kultvin: Barca Velha.

I Duorum har de tillsammans skapat ett hypermodernt vin av de tre druvsorterna Touriga Franca, Touriga Nacional och Tinta Roriz (mer känd från Spanien som Tempranillo). Karaktären är generöst fruktsöt, fatig och blommig i en mycket god, parfymerad stil med solmogen, köttig druvarom.

Att detta vin bara hunnit avancera till knappt sextio Systembutiker är en gåta, så drickvänligt som det är. Att det dessutom har ryggrad nog att även stå emot stränga expertkrav gör inte det hela sämre. Tvärtom, här har du ett vin lika gott till vinterns vilt som till sommarens grillade biffar. För den delen skulle jag heller inte tveka att servera det till stekt, vit fisk.

Ett annat vinområde med grymma förutsättningar är Valtellina på alpsluttningarna i norra Italien, i den mån att ett av de juridiska ursprungsnamnen därifrån heter Inferno. Riktigt så infernaliskt är väl inte 2007 Le Tense Sassella (nr 32341, 129 kr), men nog är det djävulskt gott i en stil som numera får anses unik. Druvsorten heter Nebbiolo och ger i Barolo och Barbaresco längre söderut de mesta barska och motsträviga rödviner som tänkas kan. Här uppe blir vinet lättare och mer elegant, ändå med en stringent skärpa som gör att det klär maten på ett mycket fördelaktigt sätt.

Längre österut, på andra sidan Gardasjön ligger Valpolicella, känt för ett basvin som är allt annat än krävande. Men där görs också amarone av lufttorkade druvor, en bitterljuv upplevelse. Ett av de främsta smakproven har du i 2005 Serego Alighieri Vaio Armaron (nr 2419, 379 kr), framställt i en vingård som brukas av ättlingar till Dante Alighieri. Det var han som beskrev golgatavandringen genom helvetet i sin La Divina Commedia. Denna skärseld har dock inget med vinet att göra, även om det är eldigt så det förslår. En klunk och livet leker.

Ett förspel till amarone hittar du i 2007 Masi Grandarella Appassimento (nr 32444, 199 kr). Det är framställt med samma princip, men med andra druvsorter: Refosco och Carmenère. Smaken är klart stiltypisk med rejäl längd i stram, eldig, bitterljuv och matkrävande, ännu ofärdig stil. Att Systembolaget i sin information hävdar att detta vin inget vinner på lagring är närmast pinsamt. Själv säger producenten att det håller minst tio, uppåt femton år. Det stämmer bättre.

Några av Frankrikes strävaste och mest lagringskrävande rödviner görs i Cahors. Druvsorten är där Malbec, samma som i Argentina ger fläskiga bulldoggar med ett överflöd av underhudsfett. De franska malbecvinerna blir däremot allt annat än lealösa och 2009 Reserve du Vieux Noir Malbec (nr 2212, 80 kr) är mer tuggvänligt än publikfriande. Till mat är det dock ingen tvekan om dess klasstillhörighet. Även detta vin påstår Systembolaget är fullmoget. Jag tar mig för pannan.

Fitou är ett annat vindistrikt i dessa trakter. Härifrån kommer 2008 Réserve de la Condamine (nr 12804, 69 kr) och 2007 Château de Ségure (nr 3134, 80 kr). Båda vinerna har ett grundmurat anseende och de nya årgångarna smakar som väntat förträffligt. Även här har du viner som med fördel kan sparas, men årgångarna här har redan kommit en bra bit mot målet.

Till och med 2009 Morgon (nr 5106, 89 kr) kommer att utvecklas ytterligare, trots att beaujolais har ett rykte om sig att vara en dagslända. Ett mer okomplicerat, ändå förträffligt och matvänligt vin är svårt att finna. Det är lätt att bli imponerad av smakbomberna, men det är dessa lättsamheter som brukar ta slut först.

Någon som helst lagring är dock inte att rekommendera när det gäller 2010 Umbala, ett utmärkt vin i en stil som är totalt kravlös (nr 2072, 149 kr/trelitersbox). Där håller jag med Systembolaget. Ja, egentligen vill jag gå ännu ett steg. Monopolet påstår nämligen att de röda boxvinerna håller sig tio månader efter tappdatum. Själv skulle jag emellertid aldrig köpa en box som är äldre än sex månader. Sedan är det dags för nya, friska boxar.