Direkt efter presidentvalet i USA skickade vinhuset Kendall-Jackson över några lådor av sin Vintner’s Reserve Chardonnay till Barack Obama. Den nyvalde presidenten hade i en intervju deklarerat sin fäbless för detta vin och i Kalifornien var hans popularitet omåttlig. Just detta ledde till problem för ett annat vin. Det chilenska Palin Chardonnay rasade när Sarah Palin valdes till vicepresidentkandidat. Samtidigt ökade dock försäljningen i det republikanska Texas.
Obama dricker gärna ett glas vin och skäms inte för det. Däremot har hans matvanor (och inte minst hans rökning) orsakat en del uppståndelse i USA. Låt oss säga att han fullföljer en amerikansk tradition, även om vinet är lite av en nymodighet.
Amerikanska vinvanor går tillbaka till de första invandrarna. Missionärerna ville kristna indianerna och nattvardsvinet var en nödvändighet, inte enbart av religiös övertygelse.
De inhemska druvorna hade dock inget gemensamt med de klassiska druvsorterna för vin som alla tillhör familjen Vitis vinifera. I Amerika växer i stället Vitis labrusca, Vitis riparia och Vitis rupestris. Kännetecknande för dessa är en arom som brukar maskeras med socker och får det hela att likna flytande tuggummi. Foxiness, kallas det i vinspråket. Rävgift, skulle en svensk kanske säga.
Lite glädje har vi ändå haft av dessa. Det var på amerikanska, resistenta rötter som viniferadruvorna kunde ympas när vinlusen slog till i Europa vid andra halvan av 1800-talet. I dag planteras alla nya vingårdar på detta sätt, utom på enstaka håll dit vinlusen ännu inte nått. Även det amerikanska vinet görs i dag nästan uteslutande på viniferadruvor.
Vi i Sverige kunde tidigare skryta med att vi drack mest amerikanskt vin i världen per capita, men försäljningen baserades på två faktorer: vinjätten Gallo, där kvaliteten sjunkit, och zinfandeldruvan, vars popularitet mer eller mindre sinat.
Förra året serverade Systembolaget oss över fyra miljoner liter amerikanskt vin. Det är en minskning med 15 procent sedan 2000, trots att monopolets vinförsäljning under samma tid totalt ökat med nästan två tredjedelar. Och några förändringar är inte i sikte: under årets första kvartal låg USA:s viner helt stilla.
Det allra viktigaste skälet till det ligger i att USA inte är någon vidare framgångsrik producent när det gäller budgetviner. Tabellen här intill talar sitt tydliga språk med bara två boxar. Även på flasksidan är det skralt i de prislägen som ger stora volymer. Smaktyperna ger också intressant information. Tabellen bjuder inga fräscha, krispiga vitviner och inga lätta, matvänliga rödviner. Andelen strama och smakrika matviner är blygsam på båda sidorna. I stället dominerar de mjuka och mulliga, insmickrande och kravlösa vinerna.
– Hur ska vi, som är vana vid söta frukostflingor, läsk och sötsaker, kunna uppskatta traditionella viner? undrade marknadschefen när jag besökte Gallo i Modesto första gången 1979 och gav svaret själv med en rad strömlinjeformade viner som ingen behövde säga nej till.
”Educational wines” kallade han dem: läroviner.
I sådan mån hade han rätt att denna vintyp i dag är den helt dominerande i vinets värld. Numera försöker till och med många historiska storheter kopiera det amerikanska receptet. Skälet är att efterfrågan minskat dramatiskt i de klassiska vinländerna, medan den ökar där man förr drack öl eller helt andra drycker. Kapitalstarka köpare i USA och Asien ser många gånger vinet som ett status- och samlarobjekt, inte som en måltidsdryck.
Det positiva är att dagens vin, framför allt på budgetsidan, håller en generell kvalitet som förr inte var möjlig. Negativt är däremot att vinerna blir allt mer likartade. Detta förstärks av Systembolaget, som i sin iver att skydda sig mot eventuell kritik från EU bygger sortimentet på försäljningsstatistik och inte på smak.
I detta perspektiv är det inte svårt att förstå varför Systembolaget satsat på slätstrukna nonsensviner från USA på senare år. Det allra värsta exemplet är 2009 Lord Zinclair White Zinfandel (nr 6291, 55 kr), ett sött rosévin som är en miljökatastrof av värsta slag. Men allt är inte nattsvart på den amerikanska vinfronten. Tvärtom görs här många spännande, förbluffande långlivade rödviner och även en del vita som sätter sina spår.
Som vanligt är beställningssortimentet en oas. Visst kommer en hel del godsaker även till Systembolaget, men då handlar det som regel om småskvättar som bara släpps i storstäderna. Mycket säljs snabbt slut: det amerikanska vinet har en trogen kundkrets med näring framför allt från opinionsbildande krögare och vinfolk på restaurangsidan.
Några utropstecken bjuder också den vanliga listan på. Vinhuset Fetzer, med sin ekologiska vinserie Bonterra, har alltid imponerat. På senare tid har man om möjligt höjt ribban ytterligare och du hittar fyra smakprov i listan.
Ett av förra årets mer välkomna nytillskott var 2008 McManis Petite Sirah (nr 6520, 99 kr). Det är ett skamlöst publikfriande, men samtidigt seriöst rödvin. Möjligen med reservation för att det i längden blir tröttsamt med så mycket dollargrin. Fast i lagom dos och med visst mellanrum är detta en given hit. Samma positiva beskrivning kan gälla 2007 Big House Red (nr 23095, 79 kr).
Pinot noir har fått ett gigantiskt uppsving på den nervöst modeinriktade amerikanska vinmarknaden, i spåren av kultfilmen ”Sideways”. Inget ont i det, även om många amerikanska pinoter har mycket gemensamt med det merlotvin som filmens vinsnobb så innerligt avskyr.
Men smaka 2005 Marimar Estate Pinot Noir (nr 74480, 299 kr), 2007 Calera Pinot Noir (nr 87872, 259 kr) eller 2005 Lynmar Russian River Pinot Noir (nr 83190, 399 kr). Då är det lätt att falla i trans.