För tio år sedan drack vi svenskar mer amerikanskt vin än i något annat land. Vinhuset Gallo, världens största enskilda vinhus, svarade ensamt för mer än halva den amerikanska vinimporten. Det som inte kom därifrån spädde vi på med mustiga, kryddiga rödviner av zinfandeldruvan.
Så långt var allt gott. Men när den ena av Gallobröderna omkom i en bilolycka började förfallet. Den äldre brodern passerade nittio år. In i det längsta höll han företaget i järnhand, men efterhand släppte greppet och allt hamnade i fritt fall.
För två år sedan dog han och i dag ger jag inte mycket för det som jäser i Gallos tankar, som framgått av tidigare recensioner här i DN.
Detsamma gäller tyvärr zinfandel. Skälet till vår tidigare fäbless för denna druvsort var att vi då var ensamma om att välja och vraka.
I dag har zinfandel fått en skjuts som aldrig förr och kvaliteten har i flertalet viner rasat som ett korthus.
Enstaka viner, som 2006 Seghesio Sonoma Zinfandel (nr 2652, 165 kr), håller fortfarande måttet och visar vad denna druvsort bör stå för, men mycket är lika utslätat som en skönhetsopererad åldring i Hollywoods stjärnstall. På budgetsidan är 2006 Robert Mondavi Woodbridge Zinfandel (nr 26507, 82 kr) nära nog ensam om att hålla humöret uppe.
Robert Mondavi tillhörde, tillsammans med bröderna Gallo, den kaliforniska vinindustrins osvurna ledare. När han dog härom året störtade även detta vinhus samman, men räddades från undergång genom uppköp. Anseendet föll inte i graven och i dag känns Mondavis viner fräschare än på länge.
Ett historiskt vin i detta perspektiv är 2006 Robert Mondavi Fumé Blanc (nr 75369, 260 kr). Med detta skapade Mondavi på sjuttiotalet en helt ny smakprofil på den ljusa sauvignondruvan genom ett diskret tillskott av smakförhöjande och syramaskerande ek. Samtidigt hängde han på ett nytt namn, inspirerat av Loiredalens Pouilly Fumé där sauvignon blanc även rymmer en rökig flintton, och skapade på så sätt en megasuccé som bidrog till att fler och fler amerikaner upptäckte att vin är gott.
Detta är ett av många nytillskott i beställningssortimentet nu i februari och jämfört med det mesta i övrigt i Kalifornien känns det i dag som ett mycket modernt och väldesignat, stilfullt vitvin. Dollarkursen gör dock att prisvärdet med näppe klarar sig över ribban.
Vänder du i stället blicken österut, så lockar staten New York med viner av mer europeiskt snitt. Det historiska vinområdet där ligger nära Niagarafallen, intill de avlånga förkastningssjöarna som går under samlingsnamnet Finger Lakes. Liksom Vättern är de djupa, kalla och bidrar till ett unikt mikoklimat.
Somrarna är heta, vintrarna extremt kalla och länge trodde man att bara inhemska labruscadruvor mäktade med detta klimat. Dessa tillhör en helt annan vitisfamilj än de vanliga, euroasiatiska vindruvorna. Inte minst gäller det dess aromer och vinerna därav brukar kännetecknas av en karaktär som i vinspråket går under benämningen ”foxiness”. Rävgift skulle vi väl vilja säga, men i verkligheten påminner det mer om en artificiell godiston som ofta förstärks genom en markant sötma.
Alternativet blev korsningar och hybrider som även de främst kom till sin rätt i söta viner. Det var inte förrän doktor Konstantin Frank, en envis rysk invandrare, beslöt sig för att utmana ödet som Finger Lake började producera kvalitetsvin. Jag träffade honom några år innan hans död vid min första vinresa till USA 1979 och han berättade då att han de första åren täckt varje vinranka vintertid med granruskor som skydd mot kylan.
I tabellen hittar du både 2004 Dr Konstantin Frank Chardonnay (nr 81680, 129 kr) och 2006 Dr Konstantin Frank Dry Riesling (nr 70982, 129 kr). Av den senare druvsorten hittar du dessutom en rad andra smakprov från samma vinområde, liksom ett från staten Washington och ett från Kalifornien. Allra mest imponerar 2007 Hermann J Wiemer Riesling Semi-Dry (nr 75399, 139 kr) och 2006 Hermann J Wiemer Riesling Dry (nr 75394, 139 kr) från en vinproducent som rönt stora framgångar på sistone.
En sak är dock säker: det är inte bara namnet som låter tyskt, utan här smakar det långt ifrån det fruktmulligt uppumpade kokosvin vi normalt tänker på i amerikanska termer. I stället handlar det om älskliga delikatesser.
Här har vi drycken för den nya tidens kafferep, särskilt när solen smält bort all snålblåst och fått dig att åter tro på en morgondag som är ljusare än det mörker som nu hänger över oss. Det tycks vara Obamaland som styr framtiden även i detta fall.
Den amerikanska vinindustrin är följaktligen mycket nöjd med att de äntligen fått en president med ett uttalat vinintresse. Det rapporteras att Barack Obamas vinkällare rymmer ett tusental buteljer. Av internationellt ursprung, får vi hoppas. Ett par flaskor vardera av 2005 Trimbach Pinot Gris Réserve (nr 85519, 146 kr) och 2006 Coyam (nr 75353, 151 kr) är annars goda tips.