Amarone är ett vin som uppvisar sådan koncentration att det inte alltid går att hålla tungan på vågen. Inte sällan blir det för mycket av det goda och en besvärande del av amaronevinerna håller inte måttet, antingen fulla av flyktig syra som stinker salubrin eller utgjorda i en stil som knappast kan sägas vara unik.

Av alla producenter håller jag Masi främst och ett strålande smakprov har du i veckans vinlista: 2006 Masi Riserva Costasera Amarone della Valpolicella Classico (nr 95047, 449 kr). Det är ett vin med en oändlig framtid, i full balans med vad det kostar. Anrikt är det dock inte, snarare en nymodighet och dess stora genombrott har kommit på senare år. I dag är amarone trendigt så det förslår, inte bara i Sverige.

Dess bakgrund ligger i den söta recioto della valpolicella som förr gjordes inom vinodlarfamiljens hägn för att fira ett barns födelse eller något annat speciellt. Amarone är samma vin, fast där allt druvsocker fått jäsa ut. Framställningen är lång och omständlig, om du ska uppnå fullgott resultat. Tyvärr prutar många på ambitionerna. Masi gör det aldrig.

Denna producent var också först att återuppliva en gammal tradition i Valpolicella, ripasso, då man låter den unga valpolicellan (alltså det vanliga vinet i området) jäsa en andra gång med skalresterna från amaronen. På så sätt skapades Masi Campofiorin (nr 5123, 109 kr), fyndmärkt här i DN förra lördagen. När man försökte varumärkesskydda vinet sa myndigheterna emellertid nej med hänvisning till att ripasso var en befintlig, om än bortglömd, benämning.

Efterföljarna blev många och inte sällan skrupelfria. Masi gav upp hela idén och lät i stället Campofiorin bli ett vin som framställts av druvor som torkats en kortare tid. Om något vin fick kallas mini-amarone skulle det vara detta.

Men även detta har kopierats av mindre nogräknade producenter som nu oblygt utnyttjar beteckningen appassimento för att marknadsföra russinviner. Några är okej, enstaka är till och med bra. Men ännu mer är skräp och i listan hittar du två smakprov av mindre nogräknat slag. 2009 Castelforte Appassimento (nr 6346, 199 kr/box) förpassas direkt till spottkoppen om jag får råda. Det verkliga problemet är dock att dessa viner tränger undan mycket som är godare och mer omväxlande.

I veckans vinlista hittar du både sådant som är tänkt att finnas så länge efterfrågan finns och sådant som bara passerar revy tills lagret är tömt. Genomgående kan sägas att prisnivån är hög.

Ett välkommet undantag är 2010 Vernissage Syrah Rosé (nr 2181, 209 kr/box), ett rosa tillskott i den roliga ”handväska” som gjort sådan succé och för ett år sedan även kammade hem världens främsta designpris på förpackningssidan. När jag härom veckan deltog i ett seminarium i Chile och berättade om den svenska boxinvasionen, så tog jag detta som ett exempel. Det tog skruv.

När vinet lanserades i somras var det utan tvekan den bästa roséboxen på den svenska marknaden. Det är den faktiskt än i dag, men låt oss ändå hoppas på en ny årgång. Innan vi vet ordet av kan våren vara här.

Landets whiskyvänner får också en nyhet att fajtas om, tolvhundra flaskor 2008 Spirit of Hven Single Malt Whisky First Release (nr 10113). Det är tveklöst en fenomenal entré, men till ett absurt pris (1 895 kr/50 cl). Fast det lär knappast avskräcka samlarna.

Inte heller lär de tveka över att The Arran Malt Amarone Cask Finish (nr 10112, 579 kr) har samma färg som Vernissage Rosé.

Den stora amaronetrenden har tydligen nu även spillt över på skottarnas nationaldryck. Grundwhiskyn är så god att den inte behöver detta färgtillskott.

VECKANS VIN(N)ARE

1) Meursault Ropiteau.
Årgång: 2008. Pris: 199 kronor. Varunr: 5360.
Producent
Meursault de Ropiteau minns kanske en äldre generation som ett stående inslag på den svenska vinlistan. I dag har detta vinhus genomgått en fenomenal restauration och gör högaktuella vita meursaulter av bästa slag.
Doft/smak
Dov, fortfarande mycket ung, fruktig och fatig, men framför allt mineralpräglad doft. Fruktig, mjuk smak i läcker, ung och elegant, aptitretande stil. Vinet är både jäst och lagrat på ekfat, vilket adderat både kola och vanilj.
Passar till
Finare rätter av fisk, fågel och skaldjur, från hummersoppa till kokt kyckling i gräddig, ljus murkel- eller senapssås.
Lagring
Årgången 2008 har, precis som 2010, en fenomenal fruktsyra som gör vinet mycket lagringsdugligt. Däremellan har vi 2009, som redan är på väg ut i butikerna, och då är det knappast fråga om ett lagringsvin.

2) Colledilà.
Årgång: 2008. Pris: 319 kronor. Varunr: 90514 (februarinyhet).
Producent
Francesco Ricasoli driver i dag frenetiskt familjens vinhus, med anor tillbaka till 1100-talet, vidare på en högre sfär.
Doft/smak
Djup, uttrycksfull, mörkfruktig doft i mäktig, aromatisk stil. Suveränt elegant, tydligt fatig smak i mycket lång, spänstig, körsbärsfruktig stil med kvardröjande ton av clementiner och kronärtskockor.
Passar till
Kött i de flesta former och tillagningssätt, men också till mustig, vegetarisk mat som klassikern ribollita (en bön- och grönsakssoppa som hälls över bröd och toppas med färsk olivolja).
Lagring
Att detta vin tål ett tiotal års lagring är det ingen tvekan om och med tiden kommer vinet att utveckla mer ”terroir” (ursprungskaraktär). Frågan är om det blir bättre? Det avgör du! Redan nu är det gott så det förslår.