Två ynka sötnosar bjuder oss System­bolaget i sitt grundsortiment, det som är garanterat plats i alla butiker. Lika många mousserande och tre söta starkviner har trängt sig in där, men det är det enda du har att välja till desserten. Det säger en del om hur smaken förändrats. Annat var det förr. Då var sött vin en själv­klarhet på alla finare middagar, men som regel var det starkvinet som dominerade. För nittio år sedan bestod halva den svenska vinkonsumtionen av söt madeira.

När det gäller de vanliga vi­­n­erna, som inte spritats upp, är lustigt nog urvalet i dag oändligt mycket bättre än förr. I den första prislistan efter motboken, från oktober 1955, hittar jag förvisso en sådan makalös gigant som 1949 Château d’Yquem för den facila summan av 34:75 kronor. Men i övrigt är det tunt. Det fanns två söta sauterner, importerade på fat och buteljerade här. Från Portugal kom Fragal, en klassiker som stod sig ända fram tills marknaden avreglerades på nittiotalet, och från Ungern kom tokajer. Samtidigt ska sägas att hela det svenska vinutbudet då bara rymde drygt två hundrafemtio märken, inte mycket mer än det antal som recenseras här i DN under fem veckor.

Ledstjärnan på detta område är Sauternes i bordeauxdistriktet i Frankrike, det enda område i världen där ursprunget är entydigt med sött vin. Ungerska Tokaj kommer inte långt efter, men tokajern rymmer även en halvsöt/halvtorr variant: tokaji szamorodni. Burgenland i Österrike, på strandängarna av den grunda Neusiedlersjön, är ett annat område där de söta vin­erna domi­nerar.

Gemensamt för alla dessa är den speciella ädelröta som utvecklas på druvorna av mögelsvampen Botrytis cinerea under den fuktiga hösten. Normalt är detta ett skadeangrepp, gråröta, men när det gäller söta viner är det precis detta man eftersträvar. Möglet penetrerar skalen, druvorna torkar ihop och kvar blir en essens av livets goda. Dessa viner kallas ädelsöta och du hittar en god portion av dem i listan.

Söta viner framställs även utan botrytis, framför allt i Loiredalen och i sydfranska Jurançon där gåslevern hör till stapelfödan. Till denna delikatess är sött vin underbart, särskilt det som inte är präglat av ädelröta.

En specialitet här är det tyska isvinet, skördat den första frostnatten. Det är ett naturens vågspel som mer får tillskrivas mänsklig fåfänga än det affärsmässiga. Produktionen blir mini­mal och ibland går allt i stöpet. Priserna blir därefter, men ingen som smakat 2002 Schloss Vollrads Riesling Eiswein (nr 88500, 879 kr/37 cl) kan annat än tillstå att detta är sensationellt.

En annan raritet är Moulin Touchais från Loiredalen. Det är nog världens mest remarkabla vin, framställt helt utan vinstintressen och länge reserverat för familjebruk.

Något mer långlivat vin än detta finns inte. Skälet ligger inte bara i en hög sötma, utan i lika hög grad i en fruktsyra som är så pregnant att vinet behöver uppåt tio år för att ens kunna avsmakas och sedan håller det sig levande ända upp till hundrafemtio år. Syran är också nödvändig för att balansera sötman i munnen och detsamma gäller alla de viner som får högt betyg här intill.

Syran kan dock vara kolsyra, alltså koldioxid löst i vinet, och sådana är en specialitet för de bubblande sötsakerna från Asti i norra Italien. Här är det muskat­druvan som är råvaran, den enda druvsort som är lika mycket vin- som bordsdruva. Skälet ligger i en parfymerad arom som är lika lätt att känna igen som en skolavslutning. Muskat doftar blommor och konserverad frukt i en salig blandning. De stilla, söta muskatvinerna utgör därför en alldeles egen grupp i listan.

Inte bara vita viner görs ut med bibehållen druvsötma. Ett rött sådant, recioto della Valpolicella, är grundvinet för amarone. Här handlar det om lufttorkade druvor och huru­vida man då ska tillåta botrytis­angrepp är en källa till inten­siva (mycket italienska!) diskussioner. Själv ansåg jag länge att ädelrötan var av ondo, men Sandro Boscaini på vinhuset Masi har övertygat mig om motsatsen. Det gäller både i den söta recioton och i amaronen.

Så kommer vi då till de historiska starkvinerna. Även här lockar muskatvarianterna, men också tawny port och madeira. När det gäller det senare är dock urvalet ett sorgligt kapitel i System­bolagets prislista, här bildar tillgång och efterfrågan tillsammans en nedåtgående spiral.

Åt motsatt håll spirar tawny port. Där var länge Grådask (nr 8089, 149 kr) det enda mono­polet erbjöd oss. På den tiden var detta vin dock en riktig pärla, men det gäller inte dagens smakprov. Köp i stället Taylor’s 10 Years Tawny (nr 8081, 219 kr).

Med tabellens indelning blir det mycket lättare att välja rätt vin, något Systembolaget tyvärr missat när de valde att följa DN:s exempel med smaktyper. Det söta vinet är generellt inte självklart till alla efterrätter.

Inte minst gäller det till de färska bär som prunkar på många bord just i dessa dagar. Till jordgubbarna smakar ett muskatvin bäst. De natursöta funkar inte alls.

Gör du sedan något med bären, så breddas också vinlistan. Då kanske du tar fram starkvinet eller vågar dig på något ädelsött.

Till ost är det söta vinet också en höjdare. Men undvik päron, sylter, paprika och annat om du vill servera vin till osten. Dessa accessoarer har samma smakbrytande effekt som vinet, men till det blir smakupplevelsen lätt kakofonisk. Vinet får osten att sjunga, men sylten vinet att grymta.