Idén med ett grundsortiment som finns alltid och överallt är självklar för ett landsomspännande företag. Du har det på Ica, Coop och naturligtvis även på Systembolaget. Men det finns en viktig skillnad: Livsmedelshandlarna försöker få plats med ett så brett sortiment som möjligt, medan Systembolaget gör sitt bästa för att konkurrensutsätta storsäljarna i sin iver att stilla eventuell kritik från EU. Varje publiksuccé följs av en drös kopior. Inget fel i det, om det inte vore för att dessa breder ut sig på hyllorna och knuffar bort allt som är nischat och personligt. Enfald går före mångfald, om jag får leka med orden.

Basmodulen, grundsortimentet, är det viktigaste Systembolaget har och tyvärr har man alldeles missuppfattat sitt uppdrag i detta avseende. Det är inte EU:s konkurrens­regler som ska styra, utan kundernas behov och förväntningar. Nu kan dessa uppfattningar dessutom samsas. Det är urvalet som ska vara neutralt, inte sortimentets sammansättning. I stället har det blivit som på börsen, där kurserna styrs av datorer som köper och säljer per automatik.

Hur någon kommit fram till att vi behöver tre roséer i tetra begriper jag inte, särskilt inte när två av dem är så dåliga att de kan betraktas som defekta (det tredje är för den delen inte mycket bättre, men hamnar i den anonyma massa av slätstrukna viner som inte får plats här). Likadant är det med roséboxarna och jag skulle kunna rada upp exempel.

I listan hittar du ett knappt femtiotal mousserande, vita och roséviner, det bästa respektive sämsta i varje smaktyp. Det är mindre än hälften av det totala basutbudet inom dessa kategorier. Trettionio viner, en tredjedel av de viner jag provade, bedömdes som ej prisvärda. Lägger vi till ett knappt trettiotal viner som med näppe når över ribban, så innebär det att hälften av de viner som Systembolaget valt ut åt svenska folket är mer eller mindre undermåliga. Det betyget är inget att skryta med, särskilt inte för en av världens största inköpare.