Höstens bloggstorm i drinkglaset har James Bond orsakat med sin drink Vesper som han sorgset trycker i sig till övermått i den senaste filmen. Receptet, som skapades av Ian Fleming i "Casino Royale" (där Bond noga påpekar att han bara tar en drink före maten, till skillnad från dagens törstige agent), innehåller tre delar Gordon's gin, en del vodka och en halv del (det vill säga en centiliter) Kina Lillet. Ingredienserna ska skakas med is och sedan silas upp i en champagnecoupe med en rejäl bit citronskal.
Nyfiken? Synd, för denna drink går nämligen inte att återskapa. Kina Lillet lanserades vid slutet av 1800-talet då kininrika drycker var på modet. Redan på tjugotalet kom så Lillet Dry för den engelska marknaden och förmodligen var det denna Fleming syftade på. Men inte heller denna finns kvar. På åttiotalet modifierades nämligen denna dryck, kininet togs bort för att minska beskan och drycken blev en mer traditionell aperitif, Lillet Blanc, som funnits på Systembolaget och kanske dyker upp igen om Bondfantasterna får som de vill.
I avvaktan på det kan du ta torr vermouth eller välja krogen framför Systemet, för där kan det hända att man har Lillet Blanc bland drinkingredienserna så här i den aktuella Bondfilmens spår.
En annan, lika märklig dryck har du i Pimms' No 1 (nr 8416, 189 kr) som kvalat in via beställningslistan. Smaken är söt och fyllig med en ton av tonic, men kostar som sprit och smakar som starkvin. Kanske är det kul för de riktigt anglofila att dricka i jul istället för glögg eller annan aperitif i den konservativa skolan. Själv håller jag mig istället till den champagne som Bond i fornstora dagar så gärna korkade upp. Eller så blir det en liten whisky. Där är utbudet både stort och gott.
Ett av de mest remarkabla smakproven på denna dryck släppte Systemet i augusti. Tyvärr försvann 1958 Glen Grant 50 Years som en virvelvind, trots att priset låg på 2.495 kronor. Men femtioårig whisky är något helt unikt med en enormt komplex och mättad doft med osannolik fatkoncentration. Smaken stod inte doften efter med sanslös komplexitet och en samtidig mintfräschör som flyttar gränsen för det möjliga.
Tilläggas kan att jag erbjöds samma whisky för 155 pund på webben (thewhiskyexchange.com). Billigare än på Systemet och ett rent fynd i jämförelse med de 1.800 euro som man ville ha för den när jag hittade den i Paris i somras. Räkna med att dessa flaskor letar sig in på framtida whiskyauktioner.
Det gör säkert också Mackmyra Special 01 (nr 10486, 678 kr/70 cl) som Systembolaget släpper den första december. Utan att ha alla jämsides vill jag påstå att detta är det bästa som runnit ur destillationspannan hittills på Mackmyra. Doften är ytterst finessrik med fin, integrerad vaniljsötma och en frisk, välgörande och mycket aptitretande sädeston. Smaken är suveränt väldestillerad med balans i varje akt och en fullkomligt oändlig, sammansatt, vaniljsöt, fet eftersmak som retar aptiten och höjer humöret flera hundra grader. En hetare nyhet är svår att finna denna höst i spritfloran, åtminstone om man ser till det kaos som Mackmyrawhiskyn tidigare orsakat.
Därmed inte sagt att det är det enda som lockar. Själv blev jag överförtjust i Clontarf Classic Blend (nr 492, 239 kr/70 cl), en irländsk "standardwhiskey" med en delikat smak med lång, elegant sädeston och mild, insmickrande vaniljsötma.
Gillar du retrotrendig Irish coffee, så satsa på Clontarf. Fast ännu godare är denna med lite vatten som en pratdrink eller aptitretare. I sin stil skiljer den irländska whiskeyn sig i alla avseenden från den skotska 1991 Lagavulin Distillers Edition (nr 20482, 679 kr/70 cl) som har en tung, tjärfylld, samtidigt söt, vaniljspetsad doft och en magnifik, avrundad, hustypisk smak med underbar koncentration och längd i mycket aptitretande, förnäm Islaystil.
Pirates of the Carribean dricker förstås rom, en riktig rövarhistoria, om vi återanknyter till det cineastiska temat. Men då ska det helst vara fatlagad sådan från franska Västindien, gjord på sockerrörssaft och inte restprodukten melass som annars är det vanliga.
Denna dryck har på senare år vunnit en aktad kultstatus, inte minst i spåren av den hausse som finns för exklusiv choklad och handrullade cigarrer. Det är inte mycket mer än tio år sedan du kunde köpa en 1929 Depaz, den bästa rom jag smakat, på Systemet för långt mindre än vad 1953 Trois Rivières (nr 82685, 7.731 kr) kostar. Ja, femtiotvåan av detta destillat kostade vid mitten av nittiotalet en tiondel av vad den påföljande årgången går lös på i dag.
Därmed inte sagt att det alltid handlar om rövarpriser. En ny bekantskap är Karukera, ett destilleri på Guadeloupe som drivs i samarbete med den mästerliga calvadosfirman Droin. Det har höjt kvaliteten till skyarna och både Karukera Reserve Speciale Rhum Agricole (nr 547, 475 kr), 1995 Karukera Vieux Rhum Agricole (nr 587, 695 kr) och 1997 Karukera Vieux Rhum Agricole (nr 532, 697 kr) är fenomenala smaksensationer. Mycket bra, men dyrare, är också de båda årgångarna av JM Rhum Vintage och till och med Saint James Rhum 12 Years (nr 10365, 499 kr) får mig att hissa sjörövarflaggan i topp.