Hon var arg, så arg att det glödde om hennes mejlfråga: "Hur länge är det etikett av en kompis att komma för sent till ett möte? Jag väntade på Stureplan en timme och fick inte ens en ursäkt!"
Ja, "etikett" i meningen hyfs och stil är det inte att låta någon vänta en enda minut. När man stämmer möte med någon har man gjort ett åtagande: att vara på mötesplatsen i rätt tid.
Ursäkterna och förklaringarna till banala förseningar är säkert lika många som de försenade, allt från att bussen missade en tur till att man råkade gå ut i tofflorna och måste hem och byta till skor. En del personer är vad de själva brukar kalla tidsoptimister, vilket de menar ska ursäkta att de regelmässigt kommer för sent. Men den som kommer för sent stjäl den väntandes tid. Vad ger tidsoptimisten rätt till denna stöld?
Rutinmässig försening är inte charmfullt, det är tråkigt. Den som sätter i system att komma för sent verkar inte alls upptagen och tjusig, enbart slarvig och nonchalant.
Självklart finns det högst rimliga skäl till en del försenade ankomster. Det vet alla. Fem minuter är inget att bråka om. Men tio minuter, en kvart, tjugo minuter - då ökar risken för irritation, besvikelse, oro, obehag. Ingetdera är befrämjande för vänskap eller andra goda känslor.
Alltså: passa tiden när någon väntar, det är det enda anständiga, hövliga och trevliga. Vid försening: ring. Dagens mobiltäthet gör det så gott som alltid möjligt att höra av sig.
Den som väntar ska ha tålamod en stund. Men får man inte ett samtal om att den andra är försenad så kan man gå efter en halvtimme. Gör det.
Kommer man i tid till en bjudning? Om den är formell absolut ja! Men inte en enda minut för tidigt, och inte mer än tio minuter för sent. Informella kalas har oftast en egen tidskultur, till en del väntas man komma en timme senare än inbjudningstiden. Det går bra att fråga inbjudaren om vad som gäller.
Till företag där man ska intervjuas av exempelvis personalchefen inför en anställning ska man komma fem minuter för tidigt och vänta hellre än en enda minut för sent.
Somliga tror att de skaffar ett överläge genom att låta andra vänta. Det kan fungera någon gång, men det lämnar alltid en obehagskänsla. Och det är inte säkert att den som åstadkommer obehaget vinner i längden.
Hon som hade väntat på Stureplan beklagade att hon inte gått därifrån långt tidigare. Det skulle hon göra i fortsättningen.