"På förekommen anledning" hette det förr i tiden om det som någon gärna ville påpeka men som inte var särskilt behagligt att få veta. Anledningen till dagens hyfsspalt är ett antal frågor och synpunkter efter helgernas fester. Och det som förekommer är den uppenbarligen tilltagande hopen av festmarodörer.
Festmarodören är trist men fattar det inte själv. Typiskt för en festförstörare är självupptagenheten. En person av denna sort begriper inte att han eller hon befinner sig i ett sammanhang som stavas gemenskap, utan beter sig som en soloartist.
Vanligt är att det börjar vid drinktilltugget, beräknat till fyra munsbitar per gäst vilket med ett enkelt överslag står klart för alla. Detta tilltugg greppas, slukas i antal av bortemot åtta på raken och därpå omgående lika många till. Festmarodören säger glatt "åh så gott, jag är jättehungrig" som om detta vore ett skäl för övriga gäster att avstå från sin andel. "Glufs" skulle passa bättre som utrop från den pinsamt roffande festmarodören.
Samma beteende uppvisas gärna vid middagsbordet där festmarodören tar merparten av något som verkar extra gott, utan att låtsas om att ytterligare ett antal personer ska kunna få sin del. Grunden till ett hyggligt uppförande är att inte ta mer än att alla andra kan få lika mycket. Minst. Kommentaren "Jag älskar löksås/kantareller/lutfisk/löjrom" är ingen bra förklaring till den illa dolda girigheten.
En rättrogen festmarodör anser sig vara bättre än andra, alla andra. Kan mer, vet bäst, talar högst. Bjuds en delikatess som omnämns berömmande kring bordet har festmarodören alltid ett liknande recept, ännu godare, och framför det i tydliga ordalag.
Oönskad hjälpsamhet är ett annat kännetecken för den utbildade festmarodören. Raskt dukar han eller hon ut och plockar in, staplar tallrikar och glas, grejar i köket, sätter i gång disk och tar initiativ som värdpersonen inte alls vill. Det enda hyfsade är att gästerna frågar om de kan hjälpa till och avstår från bistånd vid ett nej tack.
Värstingen bland festmarodörer blir full och högljudd, stör grannarna, gapar i farstun klockan fyra på morgonen, välter ett och annat eller en och annan, och fattar inte att det kommer en morgondag då medmänniskorna som varit på samma fest ska ses och kanske umgås i vardagligare former. Festmarodören är inte charmfullt spontan som han eller hon gärna föreställer sig, utan bör betänka att andras tolerans sällan är oändlig.