Kycklinglår i gapet? Kotlettben i fingergrepp? Spjäll i hela käften!
Mums! Förmodligen är det något i våra gener som sedan urtiden instruerar oss att mat ska ätas till sista smulan och så snabbt det går. Då är fingrarna effektivaste redskap för att greppa den grillade lammkotletten i dess ben, revbensspjället i kanten och kycklingen i någon tillgänglig bit - och så gnager vi, rafsar och sliter och slafsar i oss allt som är ätmöjligt på läckerheterna.
Stekfett och sås och kladd runt munnen, på kinder och haka märks knappt av den som åstadkommer detta.
De som ser kletandet tycker däremot ofta att det är oaptitligt. Äckligt rentav.
Eftersom man inte kan iaktta sig själv ätande vet man sällan hur andra uppfattar ens bordsskick, eller brist på sådant. Kanske kan man notera det om man är uppmärksam på uppspärrad häpnad i ögonkast, bortvändande av blick, antydan till obehagssuck. Men det där uråldriga rivandet i maten verkar ta över.
Så vi gnager, biter, nafsar i oss sommargrillens delikatesser utan bordsredskap. Fingrar, tänder och käft är våra bestick.
Kunde vi se oss i en spegel medan vi åt skulle vi oftare be om en kniv och gaffel.
Formellt prydligt bordsskick - nu talar jag inte om utflykternas picknick eller grillkalasen utomhus - är att skära av mesta möjliga ätbart från födans skrov och ben med kniv. Finns det en bit folie eller vackert klippt papper som hållare på kycklinglårets och kotlettens utkant är det en markering av att här kan gästen ta sagda hållare med fingrarna och gnaga av det obs sista ätbara.
Men vid en så kallad finare måltid förekommer detta endast undantagsvis.
Jamen, säger nu någon lysten bättre-vetande, när det bjuds vilt får man alltid greppa detta med fingrarna. Nej, svarar jag, det är ett av de många sega påhitten, förhoppningsregler brukar jag kalla sådana, som inte behöver understöd. Är en snöripas skrov mindre kletigt att ta i med fingrarna än en kalkons? Och varför i så fall inte ta den högst vilda strömmingen med fingrarna?
Det gör man knappast vid det findukade bordet.
Tumregler, lämpliga i sammanhanget:
Inmundiga föda med hjälp av bestick så långt möjligt är.
Lämna vid formella tillfällen de sista fågel- och köttresterna kvar på skrovet.
Hantera kyckling- och lammben med största försiktighet när det finns åskådare.
Slafsa och gnag av gourmetisk lust i utvalt, tåligt sällskap.