Bröllopsdagen räknas som en av livets största högtider. Två människor lovar varandra inför en myndighet och vittnen att leva tillsammans i trohet livet ut - det är stort och det ska kännas stort. Men det är inte detsamma som tjohej på gränsen till maskerad eller diskotek. Fest och glam, ja, men med viss respekt för situationen.

Dagens brudpar verkar vilja ha riktigt stora bröllopsfester, traditionella och ofta med ett tema av något slag. Det må verkligen vara vars och ens ensak hur man väljer att fira sitt bröllop, men traditionellt är det inte att ha en bröllopsfest med krav på klädsel enligt medeltid, Las Vegas, grönt, vitt, 1950-tal eller något av alla andra teman som jag har fått frågor om från svårt bekymrade gäster.

Att brudparet vill markera sin dag och göra den personlig är naturligt. Men gästerna ska inte utgöra en tjusig bakgrund till brudparets märkliga drömmar, utan bjuds för att gemensamt med alla övriga fira den glada händelsen. Det innebär att gästerna inte bör åläggas ytterligare utgifter och oväntade krav utöver de som är vanliga i form av eventuellt nytt inköp till klädseln, transport, present.

Teman som ger gästerna problem eller rentav ångest för att de måste köpa nya dyra kläder eller kommer fel klädda är grundläggande fel. Dessa helt onödiga påhitt som saknar förankring i den svenska traditionen kan med fördel avskaffas. Normalare finklädsel som Kavaj eller Mörk kostym är helt tillräckligt som festmarkering, krånglar inte till det för gästerna och skapar därigenom en god stämning. Det är mer värt än diverse originella festkonstruktioner.

Nutida baraxlade och nästintill barbröstade brudar skulle inte ha passerat i kyrkan för bara ett par decennier sedan - och är i dag otänkbara i flertalet andra kulturers heliga rum. En kyrka är en helgedom och klädseln måste anpassas till detta. Bara axlar och stora urringningar ska döljas av en jacka, bolero, schal eller annat arrangemang i kyrkan. Till festen efteråt kan bruden vara baraxlad om hon vill.

Svensk sed är inte heller att bruden förs till altaret av sin far eller annan närstående. Det internationella bruket har blivit vanligare vid svenska bröllop men är inte välsett av Svenska kyrkan som viger nästan hälften av svenska brudpar. I svensk vigseltradition inträder brudparet tillsammans i kyrkan vilket markerar att bruden frivilligt ingår äktenskapet - hon ges inte bort.