Tack! Det borde inte vara ett problem för någon att säga det. Man tackar för en gåva, för någons omtanke, för en vänlighet, för en uppmärksamhet, för något gott och för att det är självklart att tacka.

Så varför är det så himla svårt för en del? Frågorna om otack blir allt fler - och den som inte får det förväntade tacket förstår ingenting. Varför tackar inte en inbjuden gäst ja eller nej? Varför tackar inte barnbarnen för julklappar och födelsedagspresenter? Varför tackar inte gäster för kalaset eller bröllopsfesten? Varför kommer inget tack från den man håller upp dörren för?

Tack har samma grund som ordet tänka (think, thank you). Det kan man tänka på.

Begreppen för tack när det gäller inbjudningar varierar en del. Just inbjudningar verkar vara de allra svåraste att tacka för. Men tänker man en sekund förstår man att den som bjuder behöver ha ett svar - för att beräkna, planera, ordna för gästerna. Ja tack eller nej tack, alltså! Osa är en gammal formulering för Om svar anhålls, med vilket menas att inbjudaren anhåller (kräver faktiskt) att gästen ska svara. Det är ingen frivillighet i att svara eller inte svara, man ska helt enkelt göra det oavsett om svaret är ja eller nej.

Står det "svar" på en inbjudan är samma begrepp som osa, gästen ska svara ja eller nej. "Regrets only" betyder "endast återbud", och då svarar gästen nej tack om han eller hon inte kan komma, men något ja tack behövs inte. "R.s.v.p" betyder att gästen ska svara, "répondez s'il-vous-plaît", var vänlig svara. Detta kan stå både på engelska och franska bjudningskort. Står det ingenting alls, exempelvis på en inbjudan till enbart en vigsel, så förväntas inte svar.

Men ska man tacka för bröllopsfester och födelsedagsfester som man har gått på och lämnat en present? Absolut! Presenten har ingenting med tacket för festen att göra. Gästerna tackar för att de har fått vara med om festen. De som tagit emot presenter tackar för det som de fått. Brudpar brukar ha två månader på sig att tacka för presenterna, mest artigt med ett handskrivet kort, minst artigt med en annons.

Den enda gång man traditionellt inte tackar som gäst är efter en begravning; den anses de närvarande ha hedrat genom sin närvaro och den kan de inte tacka för.

Ett tack åtföljt av ett vänligt leende är en förnämlig del av mänskligt umgänge, av vårt gemensamma kulturarv, av hyfs och stil och vanligt folkvett. Upp till tack, medborgare!