LARS SKRIVER: Ett tack till Magdalena, med anledning av artikeln i DN, 2008-05-04. Ett ord i rättan tid, sorligt nog! Ett ord i den tid när man kan förvänta sig en smocka för att man inte ger plats för de tre "latte-tanterna" med barnvagn, i bredd.
Kom just hem från en veckas vistelse i New York, denna kaotiska "häxkittel" med massor av människor och högt tempo men där man trots detta har tålamod med varandra, flyttar eller reser sig i tunnelbanetåget och allmänt beter sig som människor bör göra i en gemenskap för att det ska bli smidigt att umgås.
Fantastiskt!
För att inte tala om den nästan tårdrypande hänsyn och hjälpsamhet som visas i Japan, en upplevelse som jag ofta återkommer till.
Det är lättare att ta sig fram i vimlet i Tokyo en lördag förmiddag än det är sent en tisdagskväll i ett nära nog folktomt Täby Centrum!
Hur har det blivit så här i Sverige, och framför allt, hur kommer vi tillbaka till ett mer civiliserat och trivsammare samhälle?
PEDAGOG SKRIVER: Jag skriver inte för att fråga utan för att berätta att jag är så glad att det finns människor som hjälper till att sprida kunskap om hänsyn omtanke och respekt för andra människor dvs. vanligt folkvett. Tack Magdalena Ribbing du behövs.
SARA SKRIVER: Jag vill bara tacka för Magdalenas trevliga spalt och underbara attityd! Och veckans kolumn, "Det gör inte ont att maka på sig", hoppas jag att många tar till sig.
Tusen tack!
M A SKRIVER: Apropå Magdalena Ribbings spalt om samsas och maka sig: så rätt och sant, MEN jag saknade något: invandrarna!
Jag vet inte riktigt hur det är nu, men under en period (för kanske 10-20 år sedan) när jag rörde mig ganska mycket i Stockholm, och definitivt passerat den tid när en kvinna kan bli extra vänligt bemött annat än av hövlighet, så slogs jag av hur full staden blivit av vänliga, omtänksamma, allmänt hövliga och hyfsade mörka (mans)personer, en del väldigt unga (som jag skulle ha tvekat inför att närma mig om de suttit på en moped). Fullt av pojkar och män som uppförde sig som de lämpliga kavaljererna i min mammas flickböcker, och så som MR efterlyste i sin spalt: det var de som höll upp dörrar, såg till att inte knuffas vid passage, sade ursäkta... och så alla dessa buss- och tunneltågsförare som talade bruten svenska och verkade se sin arbetsuppgift som att få med passagerarna på resan, och sedan göra resan och dagen så angenäm som möjligt för alla.
Det skulle vara intressant att veta om det är fler som upplevt detsamma
som jag: en invasion av svartskallad hyfs någon gång i slutet på förra
århundradet.
Och om det är det: har situationen förändrats? Det vore tråkigt, men inte oförklarligt...
MAGDALENA SVARAR: Tack för alla uppskattande ord - detta verkar vara ett ämne som många har egen erfarenhet av och det gör förstås att hoppet finns om bättring! Till M A: helt rätt, du har noterat något som jag också har sett och flera gånger fått glädjen att vara föremål för. Vanlig hjälpsamhet och respekt för andra (äldre)verkar vara en naturlig del av flera kulturer men för närvarande mindre vanlig i den svenska.