REDAN I FORNTIDEN symboliserade gåsen världsägget. Därur hade allt skapats. För antikens greker representerade gåsen kärlek, fruktsamhet och vaksamhet. Men bäst är den förstås på det dukade bordet.

De vilda gässen är lätta att fånga när de byter fjäderdräkt. Då kan de inte flyga. Ungarna präglas dessutom på den varelse de först ser och på en generation hade det vilda djuret blivit en tamfågel, något som människan upptäckte redan för minst femtusen år sedan. Vid slutet av stenåldern var gåsen allmän som tamfågel långt upp i Norden. Den var för övrigt det enda husdjur, förutom renen, som inte behövde hämtas söderifrån.

Från att ha varit en aktad fågel blev gåsen vid vår tideräknings början betraktad som en dum och löjlig fågel. Man tror att detta kan ha med kristendomens utbredning att göra, som en motvikt mot det gamla synsättet. Möjligen är det också därför gåsagillet senare kom att förknippas med både Martin Luther och Martin av Tours, kanske för att få ett slut på gammal avgudadyrkan. Däremot lär det inte finnas någon grund för historien om att den senare blev avslöjad genom gässens upprörda snattrande när han gömde sig i deras hus.

Att gäss kan användas som väktare är dock väl känt. Bland annat förknippas whiskymärket Ballantines med gäss som vaktar utanför lagerhusen. Av samma skäl har gäss använts under såväl andra världskriget som Vietnamkriget. Fåglarna jagar dock inte i väg inkräktare, utan varnar bara för dem.

Biskop Martin i all ära. Skälet till att november är gåsatid är dock helt sybaritiskt. Så här års är nämligen köttet som godast.
Ofta vallades byns alla gäss gemensamt och när spannmålsskörden var avslutad fick gåsflocken kalasa på den spillsäd som låg kvar på fälten. Efter denna gödning stängdes de in några veckor i en kätte för en sista uppfödning på spannmål och rotfrukter. Därefter var det dags för slakt.

Vanligast var gåsen i slättbygder där det fanns gott om spannmål. I Skåne och Halland förekom den allmänt, men gåsflockar var också vanliga på Väst- och Östgötaslätten, runt Kalmar och på Öland och Gotland. Den dag gässen togs hem gick byns kvinnor (tillsammans med byalagets ålderman) från gård till gård och kontrollerade att var och en bara fått sina egna gäss. Men det var sällan de som stod för uppfödningen som fick kalasa på köttet. Gåsköttet var hårdvaluta för bönderna. Adel, präster och bättre bemedlade borgare fick i stället frossa.

Vid Erik den XIV:s kröning fick till exempel gästerna kalas på femhundra gäss. Och det var ändå inget mot hur det gick det till i Danmark där Christian IV lär ha beställt tretusenetthundra gäss till sin kröning.

Redan på sjuttonhundratalet var Mårtenslovet en allmän tradition. Den försvann först på nittonhundrafemtiotalet när högtiden slogs samman med allhelgonadagen.

Förr tågade Lundastudenterna i gåsmarsch på Mårtensafton.

Den traditionella menyn består av lutfisk, (risgryns-)gröt och gåsstek. Svartsoppan var förr en vanlig festrätt vid all slakt, främst i Mellansverige. I Skåne däremot var soppa på blod vardagsmat och denna del i gåsablotet tillkom först när restaurangerna under 1900-talet började servera gås.

Fettet ansågs förr vara bra mot tandvärk och förkylning, mot sår och köldsprickor på läppar och tunga. Det senare är väl inte så svårt att acceptera, men visste du att gåsfettet även påstods vara verksamt mot lomhördhet?

Blandar du det med honung hjälper det även mot bett av galna hundar. Och nyttan tar inte slut med det. Gåsfettet ansågs också nervstärkande och ströks på bröstet efter en förlossning. Gåsfett och vitlök påstods dessutom vara bra mot öronvärk, och fotens skinn intogs som botemedel vid dysenteri.

Av gåsens lunga bereddes ett hälsobringande medel. Gåstunga användes som afrodisiakum av kvinnor, medan gallan skulle vara potenshöjande för männen. Kanske var det också därför det i Danmark var tradition förr att lägga en gåsvinge i brudsängen. I Kina symboliserar gåsen den äktenskapliga lyckan och anses fortfarande vara en mycket lämplig förlovningsgåva.

Fjädrarna under stjärten användes till fjäderboor åt damerna. Av klippta och färgade fjädrar gjordes även dammvippor, och fjädrarnas skaft användes som både tandpetare och piprensare.