Ur det stilla solblanka vattnet glider nätet upp med vackra fiskar: silverfjällig sik, mattgrön lake och någon enstaka blank liten nors.
Vänerns vattenyta är kav lugn när vi följer med Elinor ”Noa” Runosson och Kjell-Åke Jonsson i deras båt för fiskafänge.
– Sådana här dagar är det härligt att fiska, säger Kjell-Åke. Lite värre i februari när vinden är hård och det ligger is.
De fiskar året om, nästan alla dagar. Utom när det är för starka vindar som gör fisken svårfångad och arbetet riskfyllt.
– Vi är mycket noga med säkerheten och går inte ut när det är för hårt, säger Elinor.
De jobbar flinkt och lugnt i orangefärgade väderbyxor och sorterar fångsten direkt på det specialbyggda sorteringsbordet. Jag får en liten lektion i hur man ska skära och ta ur med ett rensverktyg – en kombination av sked och kniv. En snabb hantering och obruten kyla garanterar hög kvalitet på råvaran.
Under färden lagar ”Noa” till en enkel gryta på lake. Fisken är fast och spänstig och smaken fyllig, nästan skaldjurssöt. Lake brukar sägas vara en vinterfisk och har traditionellt stuvats. Men när jag nämner det, säger ”Noa” bestämt:
– Alla pratar om stuvad lake, men det är inte det bästa sättet att laga den på, och den är absolut en fin sommarfisk. Om vi bara kunde få folk att förstå det.
Med tanke på utfiskning och miljöhot är Vänern idyllisk och idealisk. Förutom ålen – som ju är generellt utrotningshotad och fredad – är bestånden här stora och stabila. Denna jättesjö är ren och välvårdad. Och helt linje med det ska fiskebåten snart bli Kravmärkt. Det betyder att bara biologiskt skonsamma oljor och drivmedel används ombord.
Kjell-Åke kommer från en gammal fiskarfamilj. Farfar, pappa och stora delar av släkten har fiskat. Det blir väl lätt så när man bor i Vänern. Fast yrkesfisket är inte äldre än ett sekel här. Tidigare var folket i Vänerntrakten bönder som fiskade för husbehov. Sambon Elinor flyttade hit från traktens huvudort Lidköping och blev snart engagerad i fiske och beredning.
När nätet är vittjat och fisken ligger i kylboxar med is släpps det tillbaka i vattnet. Sedan bär det av hemåt, till fiskeläget Spiken som har månghundraåriga anor och i dag är norra Europas största insjöfiskehamn. Där, längst ut på västgötska Kållandsö, driver de båda sjöboden Goda fisken där de förädlar fisken och håller butik om sommaren.
Förutom löjrom, den färska insjöfisken, rökt lake och rökt sik görs här mer ovanliga ätbarheter. ”Noa” är med i Slow food-rörelsen som värnar unika produkter och här finns det flera sådana: en ansjoviskryddad siklöja (än så länge i utvecklingsstadiet), gös som saltas och läggs in i en krämig sås, gravad lake (bland annat smaksatt med kardemumma) och en lakrom.
De båda är med i ett projekt som handlar om att utveckla fisket i bygden. Där undersöker man hur man skulle kunna göra lake till en kommersiell fisk, i dag säljs den mest på vintern.
– Jag älskar att laga mat och lake har alltid legat mig varmt om hjärtat, säger ”Noa”. Folk fattar inte vilken bra matfisk det är. Lakrommen är svår att göra ren, men jag har utvecklat min egen teknik som gör den ljus och fin.
Rommen har en frisk, mjuk smak och en fin småkornighet, den inlagda siklöjan är känsligt kryddad och den krämiga inlagda gösen eminent. Det görs även hamburgare på lakfärs och allehanda sallader.
– Kjell-Åke har fått smaka sig igenom allt jag gjort, även det som blev mindre bra.
Båten heter förresten ”Lakerumpa”.
– Det var det Lidköpingsungarna kallade oss fiskarebarn när man var liten, säger Kjell-Åke. Man jag har aldrig skämts för att vara fiskare, utan trivs fast vi jobbar de flesta dagar året om.
”Noa” fyller i:
– Vi är inte kloka, men vi är lyckliga idioter.