Monika Naess har varit i London, på Harrod's. Hon kom hem med en tratt. En speciell sorts tratt, halvmånformad i metall, med ett ordentligt rör som gör att man kan fylla sylt i burkar utan att det kladdar så mycket.
De oohar och aahar, pratar om speciella sorters slevar och andra redskap man uppenbarligen inte kan leva utan som seriös syltare.
Kvinnorna är två tredjedelar av Svenska syltningssällskapet, en förening som arbetar för att öka intresset för syltning och sprida information om hur man gör sylt, marmelad, gelé och chutney hantverksmässigt.
I dagarna har de första burkarna med Syltningssällskapets sigill - som visar att sylten inte är industriellt framställd - skickats ut till några butiker.
Fyra saker krävs för att man ska få märka sin produkt med det nya sigillet:
* Att sylten är kokad i små satser, 3-4 kilo råvara per kok.
* Att man använder en syltningsgryta av koppar, med det fina namnet "bassine á confiture".
* Att det inte är några tillsatser som pektin, konserveringsmedel, citronsyra med mera.
* Att koken görs över öppen låga.
Och så måste man vara medlem i Svenska syltningssällskapet, förstås.
Än så länge är de bara sex, men hoppas bli fler. Alla har egna företag, med olika inriktningar; Carina Dalunde från Norra Stene skafferi jobbar mest med chutney, Ann-Sofi Johansson från Hargodlarna jobbar framför allt med svenska bär, Monica Naess företag Finesserna använder citrus, svensk frukt och rabarber medan Anna Bonde siktar på att göra ostconfiture och sylt som fungerar som tillbehör till mat. Medlemmarna i sällskapet delar med sig av sin erfarenhet och ibland även sina recept.
- Som ensamföretagare är man så ensam, säger hon. Man behöver ett nätverk och får inte vara rädd för konkurrens.
När vi slår oss ner för att fika diskuterar de glatt allt från "hur hittade du så billigt socker" och "var köpte du dina kravmärkta citroner" till fiffiga knep om hur man kan hänga upp termometern på ett smart sätt.
Det finns en anledning till syltningssällskapets regler: det handlar framför allt om att ha kontroll över sylten. Om man kokar små satser kokar den upp snabbare och bären behåller sin fräschhet och sin fina färg. Man behöver också kunna reglera värmen snabbt, vilket blir lättare om man kokar över öppen låga, koppargrytan leder värmen bra.
Och varför får man inte använda pektin?
De stirrar på mig. Stumt. Jag har uppenbarligen ställt en oerhört korkad fråga. Det känns som om jag hade svurit i kyrkan, minst.
När de väl svarar svarar alla i munnen på varandra:
- Den söta smaken förändras!
- Det binder vatten, och vi vill ju att vår sylt ska vara motsatsen, alltså bärtät.
- Vi gör revolution mot konserveringsmedel, säger Monika. De behövs ju inte, även om det ofta står i recept att man ska ha i lite bensoat eller atamon. Vårt bästa konserveringsmedel är socker.
Knepet är att kombinera pektinrika frukter och bär med pektinfattiga. Hallon, som inte innehåller så mycket pektin, kan till exempel kombineras med en råsaft av svarta vinbär som i gengäld är rik på pektin.
- Sen är vi inte så förtjusta i sån där marmelad som man måste spetta ut, säger Anna Bonde. Man känner smakerna bättre när den är lite lösare.
Det handlar mycket om gammal kunskap, sådant som förut var allmän kännedom (åtminstone bland kvinnorna) men som nu håller på att dö ut. För ett tag sedan höll de en kurs - Syltningssällskapet gör sådant också - och några av deltagarna hade aldrig tidigare kokat sylt.
- Det hantverksmässiga uppskattas när vi är ute på marknader och säljer våra produkter. "Jaha är det du som har kokat det?" Många tror att allt görs på fabrik, berättar Monika Naess.
- Men nu ligger det uppenbarligen i tiden, det här med smak, ekologiskt och närproducerat, säger Ann-Sofie Johansson.
Nu hoppas de framför allt på fler medlemmar till Svenska syltningssällskapet, så att de kan sprida sin kunskap till ännu fler, både kokare och konsumenter. Men varför ägna sitt liv åt att koka sylt?
- Därför att man blir glad av att arbeta med händerna, säger Monika Naess. Det blir resultat på en gång, och sen vill folk dessutom köpa det man har gjort. Och då blir man ju ännu gladare!