Redan som liten pilt var Pelle Holmberg en samlare. Han följde med sina föräldrar och bröder till skogen och fick snart smeknamnet "Plockelin" för sitt idoga intresse för bär, växter och svamp.
- Jag är nog en primitiv människa, har nog aldrig kommit över samlarstadiet, säger Pelle Holmberg skämtsamt. Jag fick mycket uppskattning för att jag plockade när jag var liten. Och jag gjorde verkligen nytta och kände mig behövd. Något som få barn upplever i dag, när så mycket är färdigserverat för dem.
En gång hade han skurit sig i foten på en trasig flaska och fick sitta på pappas axlar under en utflykt. Därifrån upptäckte han en jättestor karljohan. Det är sådant som har präglat honom. Detta var på femtiotalet i Bromma i västra Stockholm och på den tiden samlade många också nypon eftersom de är rika på C-vitamin, som var den tidens mirakelmedel. Medan kompisarna lekte gick Pelle Holmberg för att plocka.
Det gör han än i dag, cirka tre hundra dagar om året. Sedan barndomsåren har han hunnit bli en av våra främsta experter på svamp, bär och vilda växter. För naturälskare är han en riktig celebritet och är känd från press, radio och teve och med åtskilliga böcker och kurser på sitt samvete. Han håller kurser för bland annat invandrare som vill lära känna den svenska naturen. Och sista helgen i september blir det äppel- och svampfestival på Riddersviks gård i Hässelby.
Vi rör oss i en lättvandrat och luftigt skogslandskap. En klassisk svampskog, enligt Pelle Holmberg, alltså mycket av blåbärsris och mossa samt en blandning av ek, gran, tall, rönn, björk och andra trädsorter. Om det är variation på träden är det variation på svamparna som ofta lever i ett beroendeförhållande. Ostronskivlingen växer invid poppel och asp, granblodriskan tyr sig förstås till granen, aspsopp lever i symbios med asp och så vidare.
- Ju mer biologiskt kunnig man är, desto mer svamp hittar man, säger Pelle Holmberg. Och hittar man inte någon svamp kan man leta efter bär eller ätliga växter som harsyra.
Många tror att skogarna är äldre än de är. När Pelle Holmberg håller svampkurser för ungdomar brukar han fråga vem de tror är äldst, skogen eller han? Alla gissar på skogen, men det är som regel fel.
- Många skogar är ofta inte mer än fyrtio femtio år. Vilken gammal gubbe jag är, skrattar han. Äldre en hela skogen!
Med lätta steg och lätt sinne kliver Pelle Holmberg in i skogen. Han är en verklig entusiast och pedagog, men ingen nörd. Han talar fängslande och lättbegripligt om svampar och växter, utan att utestänga eller bli för teknisk.
Han tycker att man ska förhålla sig skeptisk till alltför generella regler när det gäller svamp. Man kan exempelvis inte känna på smaken om en svamp är ätlig eller giftig.
En sak kan man dock tänka på. Regn ger svamp (inte så konstigt eftersom svamparna till 90-95 procent består av vatten). Något som denna regnsommars rikliga skördar är ett talande bevis på. Förr i tiden trodde man att åskväder gav god svampskörd, och indirekt är detta förstås sant.
Sedan varierar det hur snabbt svamparna växer efter nederbörd. Kantareller spirar långsamt. De tar ungefär två veckor på sig och de första på säsongen blir inte så stora. Soppar poppar upp på två dagar. Riktigt snabb är den läckra fjälliga bläcksvampen som är plockbar redan efter någon dag.
Vi kommer in på svamp och matlagning. Pelle Holmberg menar att en god blandning av skogssvamp har många bottnar, precis som ett gott vin. Till exempel är kremlor och soppar så pass olika att de kompletterar varandra.
Pelle Holmberg tycker att kantarellen har en god, okomplicerad och folklig smak och anser att många andra svampar är matmässigt undervärderade, däribland brunsopp och många strävsoppar.
Vi talar om att olika svampar bör tillagas på olika vis. Alla röksvampar går att äta om de fortfarande är vita inuti och då är de goda att steka och servera med bacon.
Den svamp han blir gladast av att hitta är mandelriska. Den har en härlig arom av skaldjur och blir godast om man stuvar den (se recept på nästa sida). Dessutom har Pelle Holmberg och hans fru Ingrid ett romantiskt minne förknippat med den lite sällsynta svampen. När de var på bröllopsresa för trettio år sedan föll Pelle på knä - för en hel hoper mandelriskor! Dessa avplockades, tillagades och åts under stor njutning.
Vid ett tillfälle under promenaden blir han extra ivrig. Han hittar några ljusa exemplar som han tror kan vara en icke namngiven sort. De ska förstås skickas till Naturhistoriska riksmuseet.
Pelle Holmberg är inte utbildad mykolog, svampforskare, utan från början botaniker. Han var amanuens på universitet 1973 då han träffade den legendariske svampkännaren Nils Suber som kom att bli hans mentor.
- Han blev själaglad att jag kände till honom, för svampintresset hade varit lågt ett bra tag då, säger Pelle Holmberg. Han utnämnde mig självsvåldigt till sin assistent.
Efter något års samarbete for de båda ut på en serie föreläsningar med diabilder. Detta var mitt under gröna vågen. Att plocka sin egen mat var en tanke som låg i tiden. Det var inne med folkbildning och naturintresse. Turnén blev en veritabel succé och var början på en svampboom i hela landet.
Pelle Holmberg skrev handledningar till studiecirklar och in på åttiotalet var det över fem hundra cirklar i gång i landet per år. Dessa genererade i sin tur att ett tjugotal svampföreningar bildades från norr till söder liksom centralorganisationen - Sveriges mykologiska förening. Glesbygdsdelegationen var intresserad av svampplockning som försörjning och hushållssällskapen var aktiva. Det ordnades svamputställningar på bibliotek, en svampkonsulentutbildning drogs igång i Härnösand.
Men under nittiotalet kom boomen av sig?
- Ja, åtminstone sjönk intresset i vad jag kallar storstadsmedier, säger Pelle Holmberg. Och delvis på grund av nedskärningarna av kommunernas kulturbudgetar har det blivit väldigt få svamputställningar.
Men än sysslar Pelle Holmberg med kurser, utställningar och svamputflykter, och han kan ana en förändring.
- Kanske är vi nu på väg mot en svamprenässans, spekulerar Pelle Holmberg. Det skulle behövas. Många barn är aldrig ute i skogen. Jag vet att intresset kan väckas hos dem, men föräldrarna drar inte ut dem. Det är ju ett av våra få gratisnöjen.
- Det är ju något andligt över att plocka bär och svamp - som ett slags meditation. Men i dag verkar många rädda för skogen.