Det godaste rosévin jag druckit var en Marqués de Murrieta Ygay Rosado. Året var 1988 och platsen var Sitges, strax söder om Barcelona. Till det serverades hastigt grillade bläckfiskar med en vitlöksdoftande tomatröra. Receptet har du nedan, men vinet finns tyvärr inte längre. På den tiden förde rosén en tynande tillvaro och Marqués de Murrieta lät det gå i graven.

För mig var detta ändå en aha-upplevelse som för evigt skulle ändra min syn på det rosa vinet. Jag lät omgående privatimportera en hel låda som jag blindtestade vänner och kolleger med.

När jag mot slutet av nittiotalet åt lunch med den legendariske Ernest Gallo, mannen som tillsammans med sin bror lärde amerikanerna dricka vin efter förbudstiden, kom vi in på detta ämne. Då var Gallos blush wine, en pinsamt rodnande och sötsliskig soppa, en gigantisk hit på andra sidan Atlanten. Jag försökte få Gallo på andra tankar och angav Marqués de Murrieta som exempel. Det vinet var vackert apelsin­färgat efter tre års lagring på gamla ekfat och liknade inget annat vin.

Ernest Gallo var inte ointresserad och när jag året därpå återkom hade jag en flaska med i bagaget. Med den ville jag vända på begreppen och gynna världen med något helt revolutionerande. Men så blev det tyvärr inte. Den då nittioårige Ernest Gallo hade drabbats av en svår lunginflammation som nära nog knäckte honom. Vårt möte inskränkte sig därför till en handskakning och min sista flaska av detta roséunikum korkades upp på hotellrummet, tillsammans med vinfotografen Claes Löfgren.

Fortfarande hade vinsnobbarna inte mycket till övers för rosévinet. ”Funkar till allt, men passar inget”, sa de och la sordin på stämning och försäljning.

Vilka dumheter! Ett välgjort rosévin har en alldeles egen poäng. Till en hel del mat passar det alldeles utmärkt. Enkelt uttryckt är det rosa vinet att föredra när det vita känns för tunt och det röda för tungt. Utan att vara någon kompromiss åt något håll bjuder rosén det röda vinets frukt och det vitas fräschör. Hur gott låter inte det? Självklart är det gjort med samma omsorg och ambition som alla andra goda viner.

Internationellt började denna vintyp så smått få en renässans i spåren av den amerikanska succén för tuggummismakande rosé. Ännu var dock steget långt till att de klassiska roséerna från Tavel och Provence åter skulle tillmätas den status de förtjänar. Men vinden började blåsa i vår riktning.

Det började som en bris en sommar för drygt tio år sedan, då jag skrev en artikel här i DN Söndag med fokus på rosa godsaker i beställnings­sortimentet som alternativ till då­tidens både snäva och undermåliga urval i den vanliga listan. Det blev startskottet som gav rosévinet en välbehövlig skjuts framåt.

Både vinskribenter och vinälskare försöker numera övertrumfa varandra i sin kärlek till detta tidigare så förtalade vin. Vinden tilltar fortfarande och rosévinet har orsakat full orkan på den trendkänsliga svenska vinlistan. Volymen har sexdubblats sedan bottenrekordet 1998.Fast granskar du det hela i detalj, så visar det sig att vi drack fyra gånger så mycket rosé för trettio år sedan. Trots att den totala vinkonsumtionen då bara nådde upp till en tredjedel av vad Systemet säljer i dag.

Vin Rosé Supérieur, Fleur de Provence, Rosé d’Anjou, Vallerosa och Cuvée de Marcoule var på den tiden fasta inslag på den svenska vinlistan. Därtill kom Mateus Rosé, en av alla tiders största vinsuccéer. Framgången följdes av Faisca, även det från Portugal, och en svensk hybrid med mycket blygsamma förtjänster: Perlerose. Av dessa finns i dag bara Mateus och Perlerose kvar. På så sätt visar rosévinerna hur den svenska vinmarknaden förändrats. De fem första var alla härtappade viner, importerade på bulk för buteljering här. Sedan flera år sker all buteljering utomlands. Simpla härtappningar har ersatts av praktiska boxviner i storpack.

Det ökande vinintresset missgynnade emellertid rosévinet. Ska vi sammanfatta den svenska vinhistorien sedan sextiotalet, så kan sägas att det länge var intellektuellt att dricka rött, trendigt att dricka vitt och fint att dricka skumpa. Men rosé var det ingen som hyllade. Det rosa vinet förväntades dessutom vara billigt. Därigenom försvann statusen för vinsnobbarna.

Under nittiotalet började en ny vinstil skönjas. Rödvinerna blev allt fylligare, saftigare, eldigare och sötare. Ett skäl var att vinkonsumtionen minskade i vinländerna. I stället växte den här i Sverige och på andra håll där nya grupper föredrog mindre sträva och mer lättgillade viner. Ett sätt att uppnå detta är att tappa av en del must direkt efter pressningen.

Denna överskjutande del kan sedan jäsas till ett rosévin. Dessa Nya världen-influerade skapelser hade inte mycket gemensamt med det klassiska rosévinet. Säkert var de också ett resultat av att vin­makandet vid denna tid blev mer industri än hantverk med utvalda, aromgivande jästkulturer och datorkontrollerad jäsning i rostfria kyltankar. Skillnaden visar sig tydligt redan i utseendet. Fransmännen beskriver de klassiska, provensalska rosévinernas färgnyans som ”pelure d’oignon”, lökskalsfärg. Moderna drinkroséer är i stället neonrosa och kan smaka som en söt, svartvinbärsspetsad kir. De passar sällan till mat och det mesta är skäligen onödigt. Hellre blandar jag en somrig långdrink på ett mer aptitretande rosévin och grape tonic, med en apelsinskiva över glaskanten. Det smakar förträffligt.

Lyckligtvis har denna trend nu brutits och de flesta roséviner har återgått till en mer tyglad och matvänlig stil, även om färgen fortfarande ofta är mer rosa än orange. Ändå brukar jag särskilja de olika stilarna i mina recensioner för att tydliggöra användningen. Så även denna gång.

Eliten i årets roséskörd hittar du i tabellen. Listan sträcker sig från det billigaste boxvinet till det absolut dyraste. Välkommen till bords!