Jag är ju inte bara ansvarig för att dagens kokböcker ser ut som de gör, utan också i någon mån för hur kafékulturen utvecklades på 90-talet i Sverige, säger Monika Ahlberg och ser rätt nöjd ut där hon sitter i sin trädgård på Djurgården.
Det är ett uttalande som kräver sin förklaring. Bäst att ta det från början.
Efter skolan flyttade Monika från västkusten till Stockholm för att gå på Balettakademin. Hon utbildade sig till dansare, jobbade så småningom ett år i Italien. På flyget hem satt hon och funderade över framtiden, då var musikalscenen mycket mindre än nu och det enda jobb som fanns att söka var som squaredansare bakom Pernilla Wahlgren. "Jag får väl bli filmstjärna i stället" tänkte Monika medan flyget passerade över Tyskland.
Under sina joggingturer passerade Monika Rosendal på Djurgården i Stockholm, där Pål Borg och Lars Krantz så sakteliga höll på att restaurera trädgården. Planerna var stora, här skulle så småningom bli plantskola, kafé, butik...
- Varje gång jag kom hade de tagit ett steg närmare målet. Till slut hade det till och med bildats en liten kö i kaféet. Pål bad mig komma in i köket och hjälpa till och som jag brukar säga, så kom jag aldrig därifrån!
Och så blev det. Dansaren, vars enda merit var att hennes farfar var bagare, tog så småningom hand om Rosendals trädgårdskafé. Resten är, som man säger, historia.
En kort lägesbeskrivning bara, för att fräscha upp minnet. Det här var i slutet på åttiotalet, långt före latte, sushi och focaccia. Rosendal låg helt rätt i tiden med sina handgjorda bakverk, gjorda på riktigt smör, och snart ringlade köerna långa.
- Min ångest för att inte kunna yttrade sig i att jag gjorde 40 olika sorters kakor i stället, kommer Monika ihåg. De blev sneda och vinda men alla vet ju att de misslyckade kakorna är de godaste. Fast rätt snabbt lärde jag mig hur man gjorde perfekta kakor, så ibland blev jag tvungen att "justera" dem åt andra hållet så att de inte var för snygga!
En av stamgästerna var Abbe Bonnier, "Lill-Abbe", som Monika kallar honom. Han tjatade på Monika att hon skulle göra en kokbok - "han tänkte sig väl någon liten bok typ 'Sju sorters kakor'", skrattar Monika - och hon kunde inte riktigt släppa den tanken. Vid ett besök i Frankrike fick hon syn på en bok om ett hotell, och visste plötsligt hur hennes kokbok skulle se ut.
Över en lunch förklarade hon för Abbe Bonnier:
"Den ska vara så stor att den inte går in i en bokhylla, det ska vara så fint papper att varenda fläck syns och inte bara innehålla recept utan teckningar och historier för den som inte tänkt laga något."
"Det låter lite dyrt " sa Abbe tveksamt.
Monika pratade med förlaget i omgångar och till slut stod det klart att de hade för olika uppfattningar om vilken sorts bok som skulle göras. Men skvallret om det storslagna kokboksprojektet gick i förlagsbranschen och Lars Hjalmarsson på Tidens förlag nappade. Monika Ahlberg fick sin kokbok, "Rosendals Trädgårdscafé", så stor att den inte gick in i en normal bokhylla, på fint matt papper, med mängder av bilder, teckningar och historier som kompletterade recepten. Den blev dubbelt så tjock och dubbelt så dyr som planerat, "Du lovar väl att den säljer", sa förlagschefen Lars lite matt.
Och det gjorde den. De första 15.000 exemplaren gick åt i ett nafs.
- Det hade aldrig gått att göra idag, säger Monika. Marknaden är helt annorlunda och man kan inte få det genomslaget. Då kom det väl ut typ tio kokböcker om året medan det nu kommer ut en om dagen, så jag får vara glad att jag har min publik.
Kokboken om Rosendals trädgårdscafé säljer fortfarande, och har hittills kommit ut i mer än en kvarts miljon exemplar.
Sex år senare lämnade Monika Rosendal.
- Jag har aldrig gjort saker så länge att de har börjat kännas som ett riktigt jobb, utan då går jag vidare till något annat.
Nu håller hon inspirationskurser för matproducenter och företag och skriver kokböcker. Alldeles nyligen kom sista delen i serien "Monikas bästa menyer" ut. De är uppbyggda kring hela menyer, en bok för varje årstid, och en meny för varje vecka. Tidigare har hon avverkat hösten, vintern och våren så det var bara sommaren kvar. I april vann hon guldmedaljen i World Gourmand Cookbook awards för vårboken i serien.
- Jag vill göra böcker som inte finns, nya ämnen fast med en Monikatråd, där jag delar med mig av mina erfarenheter.
Hennes målsättning är att nå även dem som inte brukar laga mat, att göra sina böcker till ögongodis. Och att få maten att se vacker och inbjudande ut har alltid varit något av ett kännetecken för Monika Ahlberg.
- Jag har alltid varit en njutare, en skapare där färg och form ska bilda en helhet. När jag gör en kokbok är det inte bara för att ge ut recepten, utan för helheten. Och jag måste vara delaktig i allt och göra så mycket som möjligt själv. Till och med handla, annars kommer någon med fel tomater.