Det var ett bröllop som gjorde det möjligt till slut. Vännerna Priya Joshi och Camilla Bäckström hade länge talat om att göra en indisk kokbok. Båda älskar mat från indiska halvön, och Priya har dessutom sina rötter där. Men det krävdes en resa.
Så damp det ned en bröllopsinbjudan från en vän, i Indien! Resan blev av och efter bröllopsfesten började Priya och Camilla sin matexpedition. De besökte matmarknader, örtagårdar och restauranger, träffade kryddhandlare, naanbagare, kockar och fiskare. Pratade, fotograferade, antecknade och åt, och åt.
Resultatet blev till slut "Jelibi - indisk mat att älska" (utgiven på eget förlag). Den är en pedagogisk, lustfylld och en alldeles utmärkt första kokbok för den som vill börja laga indiskt.
Det indiska ligger verkligen i tiden, slår det mig. Inte sedan sjuttiotalet har intresset i väst varit så starkt. Det beror mycket på den växande medelklassekonomin där och den ökande turismsatsningen i den tätbefolkade jättenationen. Men också för att film, tyger och - inte minst - mat från Indien tilltalar så många i västvärlden.
Vi träffar Priya och Camilla i en lägenhet i Stockholm för prat och matlagning. Snart står vi alla mitt i doftångorna av spiskummin, korianderfrön, vitlök och ingefära. Vi knådar naan-deg, rör ihop marinader och bryner kryddor. I kastruller och stekpannor puttrar det och fräser.
- Egentligen ska man alltid låta köttet dra i marinaden i några timmar, säger Priya. Det ger smak och det blir mörare.
Det finns många marineringsknep i indisk kokkonst, berättar hon. Somliga kockar tillsätter ägg i marinaden, liksom olja för att möra köttet. Och så ska man komma ihåg att en marinad ska vara starkare än till exempel en sås.
Priya vill avdramatisera indisk matlagning. Hennes råd är enkla och handfasta, och alla ingredienser i boken går att finna i vanliga matbutiker.
- Det är rätt så enkelt att laga indiskt, säger hon. Man jobbar ofta med kalla marinader och frästa kryddor. Sedan kan huvudingrediensen variera.
I samma marinad kan man ha ner kyckling, räkor, lamm eller fisk. Och när det gäller de vegetariska rätterna kan man ofta skifta mellan bulkvaran som man vill.
- Det viktigaste är att smaka hela tiden, säger Priya. I indisk mat handlar det ofta om att nå en balans mellan starkt och sött. Jag har det i mig sedan barnsben tror jag. När jag äter en söt bulle vill jag ha något starkt efteråt, och när jag smakar på något hett vill jag äta sött.
Vi lagar vidare och smakar. Jag får en liten lektion i hur man kavlar naanbröden med en liten indisk kavel. Priya kan platta ut bröden och få dem att snurra på en gång, men jag får nog gå hem och öva.
Snart sitter vi och äter resultaten av vår möda. Det är verkligen ljuvligt. Och vid sidan om att vara smaklig är maten också verkligen upplivande genom alla aromer: de lättflyktiga, kryddiga som spiskummin och koriander och de mer ettriga som ingefära, chili och vitlök. Det känns som om maten gör en frisk och stark.
Camilla Bäckström har, förutom både matbilder och reportagefoton i boken, även bidragit med små impressionistiska texter om miljöerna och människorna. Och även om hon inte är riktigt lika matintresserad som Priya, gillar hon att laga mat, särskilt tillsammans med andra.
- Det är ett skönt sätt att umgås. Genom arbetet med boken har jag lärt mig använda fler kryddor. Under mina besök på kryddträdgårdarna köpte jag kryddor som jag använder ofta, även när jag inte lagar indisk mat. Min favorit är muskot. Det luktar så gott att riva nöten och det smakar så mycket mer än den färdigmalda.
Som fotograf är hon förstås intresserad av det visuella, hur man lägger upp maten och hur man ramar in den vackert med porslin, dukar och attiraljer.
Det var tacksamt att vara fotograf i Indien.
- De ropade: fotografera mig! Och en man i Mumbai sa att jag fick honom att känna sig som en Bollywoodstjärna, berättar Camilla. Det är väl extra svårt att känna sig sedd bland tjugo miljoner människor kanske.