Den lilla butiken Marsipangården ligger i ett idylliskt trähus på Östra Långgatan i Trosa, alldeles nära stadens torg och rådhus. Det är en konfektyrbutik och kafeteria i gammal stil, med trädiskar, pärlspåntade väggar och spröjsade fönster, lite ”Carl Larsson goes candy”.

Nå, till viss del är det tidstypiska en illusion. Huset är visserligen ett par hundra år, men det har nyligen renoverats, till största delen av konditorparet Karin Klemming och Michael Thorell själva. De har velat återskapa en miljö från sekelskiftet 1900, och satt in en gammal kakelugn, lagt ett rejält trägolv, snickrat träinredning och målat i tidstypiska färger. Hade man fläskat på med mera pittoreskt hade det blivit för mycket, men nu råder en smakfullhet som känns behaglig.

Karin och Michael är passionerade i sitt värv, det märks tydligt i ivern att förklara hantverket. De berättar hur råvarorna fungerar, hur man ska kavla marsipanen så att mandeloljan i den blir lite varmare och degen får rätt viskositet, får fin yta och kan formas. Att chokladen måste temperas: först smältas och sedan svalna lite, för att den ska bli bra att forma. Vi får provsmaka allt möjligt. Särskilt intressanta är de olika marsipanerna: pistasch, bränd mandel, choklad och många andra smaker.

De gör nästan allt för hand, och baserar godiset på rena råvaror. De vill förnya sötsakerna men också hämta inspiration ur traditionen. Så gör de flera figurer, bland annat en stiliserad anka, som Karins morfar gjorde.

Karin kommer nämligen från en släkt av sockerbagare.

– Jag växte upp i samma hus som morfars bageri och var väl fyra fem år när jag började hjälpa till hos morfar, berättar hon. Det ligger i familjen, både med konfekt och att vara entreprenör. Vi tycker om att få stammisar och att jobba så att folk vet hur vi gör våra produkter.

Karins morfar, Tord Christenson, var diplomerad konditor och drev fik i Saltsjöbaden och Karins föräldrar, Ingrid och Tomas Klemming, startade en gång Café Gateau i Stockholm och hade senare marsipanförsäljning från båt och lada i Bohuslän. Än idag har de kvar sin Marsipanlada och de levererar också en del av godiset till Marsipanhuset. Släkten driver dessutom Marsipanbåten som ligger vid Nybrokajen i Stockholm vid jul och påsk.

Michael, som kommit in marsipanbranschen genom Karin, har en omväxlande bana. Han har varit kock i många år, och bidrar med mycket idéer kring smaker och aromer.

– Jag gillar att leka med teman från matlagning, säger han. Till exempel har vi uppfunnit marmeladbitar som smakar päron och ingefära, taget från den gamla efterrätten ingefärspäron.

Efter kockbanan utbildade han sig till möbelsnickare och designer, vilket kommit väl till pass, vid utformningen av både godis och lokal.

– Jag brukar göra olika prototyper och Karin brukar prova, det händer ganska ofta att jag får börja om. Vi är två envisa personer och kan ha timslånga diskussioner om inredningen här. Men till slut blir det bra tycker jag.

På övervåningen ligger själva sockerbageri med marmorbänkar, schackrutigt golv och en väldig chokladsmältningsapparat. Det knådas, valsas, smälts, formas, chokladdoppas och kakaorullas. Allt sker bakom glasrutor, så att gäster och kunder kan se hur det går till.
På väg ut ur Marsipanhuset, mätt och belåten, hör jag några småflickor, som kollar in genom in i köket en trappa upp, fråga Karin:
– Gör ni allt själva? Är det inte jobbigt?

Och Karin skrattar till och börjar förklara för tjejerna hur det går till när man ska göra några hundra påskharar eller ägg eller så.