Som ung redaktör på Systembolagets informationsavdelning fick jag en dag i uppgift att hälla upp för en provning av ett möjligt nytillskott på vinlistan. Året var 1978 och på denna tid togs varje varubeslut i en gemensam grupp mellan de två statliga alkoholmonopolen, Systembolaget och Vin- & Spritcentralen som hade ensamrätt på importen. Vinet var Trimbach Riesling. Jag hade avsmakat det för att kontrollera att det var kurant och föll pladask. Vilket vin, jag älskade det från första klunken!
Min entusiasm delades dock inte av de höga herrarna. ”Så annorlunda, kunderna skulle kanske tro att det var något fel på det.” Kraft och karaktär var förvisso inte något som utmärkte det dåvarande svenska vinbudet på den vita sidan, men nog var deras resonemang en förolämpning mot kunderna.
Alla som följt mina vinkrönikor här i DN Söndag vet att jag har svårt att hålla inne med åsikterna, hur obekväma de än är. Så var det redan då. Jag kunde inte hålla tyst, utan deklarerade att jag tyckte det var ett fantastiskt vin som svenska folket verkligen förtjänade. Det var inte uppskattat. Jag var mer betjänt än åsiktsmaskin. Min uppgift var att servera vinet, inget annat. Något inköp blev det inte.
Med tiden letade sig Trimbach Riesling ändå in på vinlistan och har sedan dess varit en av trotjänarna. Den senaste årgången är inget undantag. Att den finns med när jag bjuder på vinprovarmiddag à l’Alsace är givet.
Detta vindistrikt, i skuggan av Vogeserna längs ett pärlband av slumrande byar mellan Marlenheim och Thann, är ett gränsland som både förenar och skiljer Frankrike och Tyskland. Här har krigets grymma tröskel korsats alltför många gånger. Bara under de senaste hundratrettio åren har Alsace bytt nationalitet fyra gånger, senast 1945 då området fick tillbaka sin franska identitet. Även svenska krigsherrar har varit på ovälkommet besök, under Trettioåriga kriget.
Vid Westfaliska freden 1648 blev området franskt och 1681 annekterade fransmännen det dittills självständiga Strasbourg. I sina ansträngningar att knyta Alsace närmare Frankrike uppmuntrade Ludvig XIV invandring av katoliker, i synnerhet schweizare. Resultatet blev oväntat: det var i Strasbourg som Marseljäsen första gången klingade. Året var 1792.
Lite överraskande är det säkert att området tillhör de torraste i Frankrike, men det beror på bergen som skyddar för lågtrycken från väster. Sluttningen var en gång stranden till ett förhistoriskt hav och jorden är full av musselskal och andra fossila rester. Det ger vitviner mer kraft än i de tyska vingårdarna, trots att både druvsorter och skördesätt har mycket gemensamt.
Byråkraterna i EU tycks ha näsa för livets goda. Bryssel har länge kunnat ståta med några av världens förnämsta restauranger och nu kommer Strasbourg och Alsace med stormsteg. Knappast något område rymmer så många stjärnbeströdda krogar på så liten yta och frågan är snart om inte Alsace och Strasbourg håller på att ta över titeln som den franska gastronomins hjärtpunkt. Här finns mat och dryck även för den mest kräsne.
Den alsassiska maten präglas av tysk, grovkornig kvantitet och fransk förfining av yppersta slag. Detsamma kan sägas om vinet.
Vinodlingen i Alsace har varit känd sedan romarnas dagar. En gång var hälften av vinerna röda, men i dag är uppåt 95 procent vitt med en total avkastning på cirka 115 miljoner flaskor, vilket motsvarar ungefär en femtedel av allt franskt vitvin med rätt till beteckningen Appellation d’Origine Contrôlée. Denna beteckning har alsacevinet sedan 1962 och uppåt 9 000 vinbönder gör sitt bästa för att förvalta detta arv. För mer än två tredjedelar är arealen dock så liten att kooperativen är helt nödvändiga. Mindre än 50 odlare har en vingårdsareal som överstiger 10 hektar.
Den tyska Bierstuben blir i Alsace en Winstub, ett trevligt värdshus med rustik mat och goda viner. Pâté de foie gras, gåsleverpastej, en av det franska lyxkökets stapelvaror, är en kreation från Strasbourg. Enklare, men minst lika delikat, är den vinkokta surkålen. Det finns till och med en ”Route du Choucroute” där de mest hängivna beundrarna kan vallfärda mellan kålhuvudena. Allra godast smakar denna delikates när den första sommarkålen har skördats.
Någon surkål bjuds dock inte i denna meny. I stället firar vi våren med en härlig majskyckling kokt i rieslingvin. Före det blir det sparris, vårens allra mest delikata primör. Men allra först blir det en annan specialitet från detta vindistrikt, en tarte flambée. Detta tunna flarn serveras efter vinprovningen, medan vi tillagar maten, för att stilla hungern och fresta aptiten. Välkommen till Alsace!